Våga sätt fokus på pedofilerna

SOM RÅTTOR, tänker jag när jag ser en grupp barn nästan
ljudlöst röra sig från den ena sidan av gatan till den andra, in under
ett plåttak. Några få gatlyktor blänker i Phnom Penhs regnstänkta
asfalt. Spöklikt reser sig en och annan reklamskylt mellan de enkla
stenhusen.

De äldre barnen håller de små i handen. Natten är het,
jag skumpar fram genom de ojämna gatorna på flaket på en av fn:s vita
bilar. Jag är i Kambodja för att tillsammans med en australisk
journalist, Lynne, rapportera om sexhandeln. I Kambodja är en av tre
prostituerade barn.

En regnig natt som denna samlas barnen där de får tak
över huvudet, som vid statyerna kring palatset Wat Bothum. Den minsta är
en liten flicka som knappt fyllt två år, den äldsta är sexton. De är
toviga i håret, har kortbyxor på sig, någon bara en T-tröja. Nästan
ingen har skor. Om dagen är asfalten het som lava.

Ett av tre gatubarn försörjer sig på att sälja sex,
högst i kurs står åttaåriga flickor som är oskulder. Dels för att risken
att de har hiv är liten, dels för att män som har sex med dem sägs
föryngra sig. Unga flickor stjäls från gatan för att säljas in i
prostitutionen, den som säljer flickan till en bordell får 250 dollar.

VI INTERVJUAR MED TOLK. Lysdioderna från Lynnes
bandspelare lyser upp barnens ansikten, de viskar allvarligt i
mikrofonen. En pojke i 12-årsåldern flyttar inte sin plastpåse från
munnen. Han sniffar lim oavbrutet. Hela tiden tittar han mig i ögonen.

Barnen på gatan har ingen, har inget, mer än trasan på
kroppen. Vi lyssnar; flera av barnen berättar hur de rymt hemifrån för
att de blivit slagna, någon har blivit våldtagen, en annan utkastad. I
allas ögon är vuxna pedofiler.

Jag sväljer, knyter näven i fickan, blir uppgiven och så
fylld av hopplöshet att jag nästan slås till marken. Innan natten blivit
morgon, då vi lämnat barnen på gatan, kommer vi att dricka oss redlösa.
Vi kommer inte att gråta, den känslan är passerad för länge sedan. Vi
kommer bara att fyllas av hat. Och vi kommer att göra det man alltid
gör, vi skriver och gör radioprogram om barn i sexindustrin, för att
beröra, väcka tankar och upplysa om att så här ser också världen ut. Det
är ingen konst, vi berättar bara det vi sett och hört.

Men vem sätter någonsin fokus på pedofilerna?

VET INTE HUR MÅNGA REPORTAGE jag sett, hört, läst där
berättelser om utsatta barn berättas. Pedofilerna ser vi nästan aldrig,
hör vi nästan aldrig, får vi nästan aldrig höra berättelserna bakom.
Inga försök till att se orsaker och samband. Inte en susning om hur
brottet kan förhindras. När pedofili väl sätts under luppen är det
porträtt med dolda ansikten och förvrängda röster. Såklart. Hatet mot
pedofiler är så starkt att första synliga pedofil förmodligen skulle
riskera att bli dödad på öppen gata. Såklart. Övergrepp mot barn väcker
de mörkaste känslorna, är det mest avskyvärda, mest oförklarliga brottet
av dem alla.

Pedofiler är så jävliga att de alltid placeras så långt
bort från oss själva som möjligt. Vi vill inte höra talas om dem, vi
vill inte förstå deras brott (läs nu inte förlåta). De ska bara bort.
Bort bort bort.

UNDER NÅGRA ÅR arbetade jag som redaktör för Ottar, en
sexualpolitisk tidskrift från rfsu. En gång pratade vi om att göra ett
helt nummer om pedofili. En läkare på redaktionen berättade om problemet
att hjälpa pedofiler bort från övergreppen. En pedofil vågar sällan
anförtro sin läkare om vad som försiggår. Drivkraften att sätta dit en
pedofil är ofta starkare än att hålla sin tystnadsplikt. Enligt läkaren
finns det ingenstans för en pedofil att söka hjälp.

Det blev aldrig någon Ottar om pedofili. Vi orkade inte
höra berättelserna, vågade inte se orsakerna bakom. Jag var en av dem
som vägrade göra tidningen.

I PHNOM PENH står pedofilerna runt hörnet. Som de kan
göra i London, i Lund, på scouterna eller hos grannen. Jag hatar dem.

När vi lämnar barnen vid Wat Bothum hoppar jag upp på
bilflaket igen. Bilen har just börjat rulla när den sniffande pojken
hoppar upp och ställer sig på kofångaren. För första gången tar han bort
plastpåsen från munnen. Försöker le mot mig, ett skevt leende med
rödsprängda ögon.

– Do you want to sleep with me, five dollars?

---

Text: Bodil Sjöström • 2004-11-30
Krönika • Restips