• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Välj orden varsamt

    Strömmen har gått. En liten fotogenlampa lyser upp
    verandan i den ugandiska ljumma natten. Vi pratar om dagens intryck från
    de små byarna utanför Mbale. Någonstans därute i mörkret hör vi tissel
    och tassel, två mörka siluetter kan bara anas. De närmar sig verandan,
    någon säger "excuse me", och frågar om det går bra att sitta med oss en
    stund. En man och en kvinna, de bor i närheten av det lilla hotellet med
    verandan där vi sitter. De har hört ett märkligt språk och undrar var vi
    kommer ifrån.


    – Tell me about the Swedish women! ropar mannen som helt
    tappar sin blygsamma fasad när han hör Sweden nämnas.


    Och mina manliga vänner berättar om jämställdhet. Jag
    brukar ha svårt för att hålla tyst, men nu bara lutar jag mig tillbaka,
    det är en extra poäng att männen lägger ut orden om rättvisa mellan
    könen. Skulle då och då vilja säga att vi har långt kvar innan vi
    verkligen kan tala om jämställdhet, att det mer är ett mål än
    verklighet, men när Peter berättar att hans fru tjänar mer än vad han
    gör och att han valt att vara pappaledig känns det inte så viktigt.


    Den ugandiske mannen skrattar nervöst, säger att svenska
    män har förlorat greppet och att de ska passa sig så att inte kvinnorna
    tar över. Han pekar på sitt kvinnliga sällskap och säger att han aldrig
    skulle tillåta sin fru att arbeta överhuvudtaget.


    Frun säger ingenting.


    Peter fortsätter sin berättelse och talar om människors
    lika värde och glider snyggt in på fn:s mänskliga rättigheter. Han
    berättar att det finns restauranger och barer i Sverige för homosexuella
    och att de också enligt lag kan gifta sig. Det här blir för mycket för
    den ugandiske mannen, han blir stundtals arg, stundtals tyst och tittar
    på oss med hård blick. Han säger något till sin fru som vi inte
    begriper, men av minerna att döma förstår vi att vi gått för långt.
    Mannen och kvinnan lämnar oss och försvinner ut i den mörka natten.





    När vi besöker Uganda har president Museveni gått ut i
    en av landets dagstidningar och uppmanat poliser att arrestera
    homosexuella. Därför tog Peter upp gaybarer i sitt försök att måla en
    bild av Sverige för det ugandiska paret. Inte som ett sorts skrävel,
    inte heller för att visa ett ställningstagande, men för att säga att så
    här kan det också vara.


    Vi talar länge om hur man ska välja sina ord, att detta
    kanske var enda samtalet mannen och kvinnan någonsin har med några
    svenskar. Att de nu skapat sin bild, att de också kommer att berätta den
    för andra.





    Det är så det går till. Man hör något och berättar det
    vidare. Till slut uppfattas det som en sanning. Någon lyckad gång kan
    man bryta ner påståendena för att man har egna erfarenheter. Vem har
    inte hört grova generaliseringar om länder och människor, som att
    spanjorer alltid säger mañana mañana och att de inte skulle gå att lita
    på när det gäller tid. Jag talar själv spanska och har rest en hel del i
    Spanien, men jag har aldrig hört någon spanjor uttrycka sig mañana
    mañana. Däremot har jag hört flera turister säga mañana när de menar
    senare eller att de vill ha den andra fisken i delikatessdisken, den som
    ligger bredvid. Om Japan har man hört hur gränslöst dyrt allting är, en
    information som gjorde mig skräckslagen när jag tog flyget från Hongkong
    till Japan första gången, så skräckslagen att jag bokade om min hemresa
    till flera dagar tidigare i rädsla för att bli utblottad. Men Japan var
    inte alls svindyrt, det var som hemma, det var fantastiskt, ska vi säga
    prisvärt?


    Visst, jag har själv bidragit till skeva bilder av
    folkslag. Har skrivit saker som att "danskar är ett matglatt folk" och
    påstått att Amsterdamborna är politiskt medvetna. Nu råkar det vara så
    att de danskar jag känner är glada i mat, och när jag var i Amsterdam
    sist hamnade jag i stora politiska diskussioner. Men att det gäller
    alla, nej det är bara uttryck för att få kontroll på sin omgivning.





    På verandan i Uganda talar vi om detta, om hur vi
    resenärer lite ofrivilligt blir ambassadörer för vårt hemland. Att man
    också måste vara diplomat. Och vi talade återigen om våra intryck och
    hur de skulle förvandlas till bilder och generaliseringar när vi kom
    hem. Skulle vi beskriva Uganda som ett land på knä av fattigdom? Eller
    som föregångsland när det gäller att bekämpa aidsepidemin? Eller skulle
    vi välja att lyfta fram naturen och säga att det var det grönaste,
    frodigaste och vackraste vi sett?


    Att mannen i det ugandiska paret berättar stora
    historier som befäster sagor om den svenska synden är jag säker på. Men
    jag undrar vad kvinnan berättar för sina väninnor.


    Nästa dag kommer hon tillbaka till vår veranda. Hon
    kommer ensam. Sätter sig försiktigt i en av korgstolarna och ber oss
    tyst berätta mer om "the Swedish women".

  • Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!