• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Varför finns SJ Utland?

    Varför finns SJ Utland?

    På SJ:s hemsida knappar jag in färdvägen
    Malmö?Berlin, fyller i ett datum trycker på ªok´ och får följande
    felmeddelande: "Det finns ingen station som matchar det du skrev. Försök
    igen."

    Försöker igen. För säkerhets skull med der Berlin, das Berlin och die Berlin.
    Samma svar. Försöker igen ? de kanske slet upp järnvägen samtidigt som
    de rev muren, i ren upphetsning ? nu med Malmö?Paris. Samma svar: "Det
    finns ingen station ?"

    Det är uppenbart att sj inte bara ignorerar resor till Tysklands huvudstad
    utan även allt annat bortom Köpenhamn.
    Mitt letande började efter det att en vän i
    Malmö sa att hon funderade på att resa till Berlin med tyckte det var
    fånigt att behöva byta plan i sydtyska Frankfurt. Vilket säger en del om
    graden av resovana hos min vän, men också något om att tåget slutat vara
    ett alternativ för den som ska resa utomlands.

    Just sträckan Malmö?Berlin var annars för inte så länge sedan en klassiker.
    Sen eftermiddag klev man på några slitna össtatsvagnar på Malmö central.
    Tåget rasslade söderut och bordade en rostflagnad färja som trafikerade
    Trelleborg?Sassnitz. På andra sidan Ðstersjön mötte de granskande
    östtyska gränsvakterna med stora ficklampor och små speglar och inte
    långt senare skramlade man sömndrucken in i Ðstberlin.

    Ringer man idag till sj Utland svarar en blasÈ röst att det kostar ungefär
    2000 kronor tur och retur att åka nattåg mellan Malmö och Berlin. Jag
    gillar det där ªungefär´, med förtydligandet ªjag kan inte se priset
    förrän du bokat´. Tänk en mataffär med samma policy: "Vad mjölken
    kostar? Osten? Brödet? Det får du veta av kassörskan efter det du
    betalt."

    Väljer man i stället bussen mellan Malmö och Berlin kostar en tur och
    returbiljett 566 kronor med Euroline, vilket förstås förklarar varför sj
    Utland kan fortsätta att småsova på sin upplysningsenhet och tvingas
    hugga sig fram genom spindelväv när någon av misstag ringer.

    Som i somras när jag skulle ta med familjen till Frankrike ? Eiffeltornet för
    barnen, vänner i Normandie, jobb i Champagne ? och fick för mig att
    vilja anlända med tåg. Det var av rent nostalgiska skäl, det medger jag.
    Jag ville väcka minnen från då jag var en yngling som storögd ankom till
    den gigantiska Gare de Nord och fortsatte ut därifrån för att söka
    hotell, upplevelser, livet.
    sj Utland meddelade att en tur och retur
    Stockholm?Paris skulle kosta 3600 ? ungefär. Vi valde Finnair, där två
    personer flög för priset av en, vilket gjorde 1100 per person.

    Det var i samband med os i Barcelona som vi slutade betrakta tåget som en
    valmöjlighet när det gäller utlandsresor. Då, 1992, tyckte spanjorerna
    att de kunde undvara budgetturister som tågluffare och la en extra
    avgift på dessa.

    Tilltaget spred sig till andra länder. Ville inte spanjorerna ha våra
    tågluffare vill vi inte ha deras. Och förresten vill vi ha mer ordning,
    fler platsbokningar, prydliga affärsresenärer, färre smulor på sätena
    och inga sovsäckskokonger på hatthyllorna. Varpå dyra och obegripliga
    zonsystem infördes vilket fick alla presumtiva tågluffare att sätta
    pekfingret i vädret och ta flyget till den grekiska övärlden.

    På den vägen är det. När flyget tvingas pressa sina priser (i påsk flyger min
    fyrmannafamilj till Bologna för 6328) och bussindustrin blivit trivsamt
    uppfinningsrik (golfresor till Slovenien, badresor till Kroatien) kan
    jag inte påminna mig en enda kreativ idÈ från sj Utland för att få fart
    på sin verksamhet.

    Att jag överhuvudtaget bryr mig och inte låter sj Utland krypa tillbaka till
    sin jordkula och självdö, beror på att jag verkligen gillar att åka tåg,
    att mina bästa minnen av själva resandet är förknippat med tåg.

    Transsibiriska. Sex dygns skakande över tundra och tajga. All tid i
    restaurangvagnen med för söt rysk champagne och för salt kaviar. Alla
    ödsliga stationer med trötta, påbyltade gummor säljandes flaskor med fet
    kefir. All förundran över dessa städer: Omsk, Tomsk, Novosibirsk med
    sina betongslitna hyreskaserner, sina träruckel och rökhostande
    industrier.

    Sri Lanka. Tåget från det plågsamt heta Colombo upp i de svala tegrönskande
    bergen där alla var så vackra, där allt var så paradisiskt, där ingen
    trodde att kriget snart skulle komma.
    Kina. Det bisarra tåget längs Gula floden
    med sina iskalla vagnar, sina trevåningssängar i trä och med det där
    damhandbollslaget som tvingade mig att i korridoren visa hur man dansade
    västerländsk disko.

    Station. Vilken som helst. Myllret. Spänningen inför en avgång, inför en
    ankomst. Den tunga resväska, den tyngre tungkyssen. Flottiga pappåsar
    med färdkost. En oläst pocketbok i kavajfickan. Visselpipan. En
    krampaktig kram. Ett kadong av dörrar som stängs. Tåget som masar sig
    iväg. Från ett Chicago mot ett kajenndoftande St. Louis, från ett Kings
    Cross mot ett festivalstirrigt Edinburgh, från ett Cuzco mot ett mytiskt
    Machu Picchu, från ett vadsomhelst mot ett vadsomhelst.

  • Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!