Varför finns SJ Utland?

Försöker igen. För säkerhets skull med der Berlin, das Berlin och die Berlin.
Samma svar. Försöker igen ? de kanske slet upp järnvägen samtidigt som
de rev muren, i ren upphetsning ? nu med Malmö?Paris. Samma svar: “Det
finns ingen station ?”

Det är uppenbart att sj inte bara ignorerar resor till Tysklands huvudstad
utan även allt annat bortom Köpenhamn.
Mitt letande började efter det att en vän i
Malmö sa att hon funderade på att resa till Berlin med tyckte det var
fånigt att behöva byta plan i sydtyska Frankfurt. Vilket säger en del om
graden av resovana hos min vän, men också något om att tåget slutat vara
ett alternativ för den som ska resa utomlands.

Just sträckan Malmö?Berlin var annars för inte så länge sedan en klassiker.
Sen eftermiddag klev man på några slitna össtatsvagnar på Malmö central.
Tåget rasslade söderut och bordade en rostflagnad färja som trafikerade
Trelleborg?Sassnitz. På andra sidan Ðstersjön mötte de granskande
östtyska gränsvakterna med stora ficklampor och små speglar och inte
långt senare skramlade man sömndrucken in i Ðstberlin.

Ringer man idag till sj Utland svarar en blasÈ röst att det kostar ungefär
2000 kronor tur och retur att åka nattåg mellan Malmö och Berlin. Jag
gillar det där ªungefär´, med förtydligandet ªjag kan inte se priset
förrän du bokat´. Tänk en mataffär med samma policy: “Vad mjölken
kostar? Osten? Brödet? Det får du veta av kassörskan efter det du
betalt.”

Väljer man i stället bussen mellan Malmö och Berlin kostar en tur och
returbiljett 566 kronor med Euroline, vilket förstås förklarar varför sj
Utland kan fortsätta att småsova på sin upplysningsenhet och tvingas
hugga sig fram genom spindelväv när någon av misstag ringer.

Som i somras när jag skulle ta med familjen till Frankrike ? Eiffeltornet för
barnen, vänner i Normandie, jobb i Champagne ? och fick för mig att
vilja anlända med tåg. Det var av rent nostalgiska skäl, det medger jag.
Jag ville väcka minnen från då jag var en yngling som storögd ankom till
den gigantiska Gare de Nord och fortsatte ut därifrån för att söka
hotell, upplevelser, livet.
sj Utland meddelade att en tur och retur
Stockholm?Paris skulle kosta 3600 ? ungefär. Vi valde Finnair, där två
personer flög för priset av en, vilket gjorde 1100 per person.

Det var i samband med os i Barcelona som vi slutade betrakta tåget som en
valmöjlighet när det gäller utlandsresor. Då, 1992, tyckte spanjorerna
att de kunde undvara budgetturister som tågluffare och la en extra
avgift på dessa.

Tilltaget spred sig till andra länder. Ville inte spanjorerna ha våra
tågluffare vill vi inte ha deras. Och förresten vill vi ha mer ordning,
fler platsbokningar, prydliga affärsresenärer, färre smulor på sätena
och inga sovsäckskokonger på hatthyllorna. Varpå dyra och obegripliga
zonsystem infördes vilket fick alla presumtiva tågluffare att sätta
pekfingret i vädret och ta flyget till den grekiska övärlden.

På den vägen är det. När flyget tvingas pressa sina priser (i påsk flyger min
fyrmannafamilj till Bologna för 6328) och bussindustrin blivit trivsamt
uppfinningsrik (golfresor till Slovenien, badresor till Kroatien) kan
jag inte påminna mig en enda kreativ idÈ från sj Utland för att få fart
på sin verksamhet.

Att jag överhuvudtaget bryr mig och inte låter sj Utland krypa tillbaka till
sin jordkula och självdö, beror på att jag verkligen gillar att åka tåg,
att mina bästa minnen av själva resandet är förknippat med tåg.

Transsibiriska. Sex dygns skakande över tundra och tajga. All tid i
restaurangvagnen med för söt rysk champagne och för salt kaviar. Alla
ödsliga stationer med trötta, påbyltade gummor säljandes flaskor med fet
kefir. All förundran över dessa städer: Omsk, Tomsk, Novosibirsk med
sina betongslitna hyreskaserner, sina träruckel och rökhostande
industrier.

Sri Lanka. Tåget från det plågsamt heta Colombo upp i de svala tegrönskande
bergen där alla var så vackra, där allt var så paradisiskt, där ingen
trodde att kriget snart skulle komma.
Kina. Det bisarra tåget längs Gula floden
med sina iskalla vagnar, sina trevåningssängar i trä och med det där
damhandbollslaget som tvingade mig att i korridoren visa hur man dansade
västerländsk disko.

Station. Vilken som helst. Myllret. Spänningen inför en avgång, inför en
ankomst. Den tunga resväska, den tyngre tungkyssen. Flottiga pappåsar
med färdkost. En oläst pocketbok i kavajfickan. Visselpipan. En
krampaktig kram. Ett kadong av dörrar som stängs. Tåget som masar sig
iväg. Från ett Chicago mot ett kajenndoftande St. Louis, från ett Kings
Cross mot ett festivalstirrigt Edinburgh, från ett Cuzco mot ett mytiskt
Machu Picchu, från ett vadsomhelst mot ett vadsomhelst.