Annons
Annons
Krönika

Lyckliga muslimer gapskrattar

HUR KUL FÅR EGENTLIGEN MUSLIMER HA DET? Det är en rasistisk fråga. Men så länge den inte betraktas som helt orimlig och omöjligt att ställa, tror jag inte förståelsen av den muslimska världen är fullständig.   När jag var i Iran träffade jag Jazirreh-Ye Kharks turistchef. Det var en mycket sympatisk man som talade kärleksfullt om

Text: Johan Tell • 2005-04-15 Uppdaterad 2005-04-15

HUR KUL FÅR EGENTLIGEN MUSLIMER HA DET?
Det är en rasistisk fråga. Men så länge den inte betraktas som helt orimlig
och omöjligt att ställa, tror jag inte förståelsen av den muslimska
världen är fullständig.
  När jag var i Iran träffade jag Jazirreh-Ye Kharks turistchef. Det var
en mycket sympatisk man som talade kärleksfullt om sin lilla paradisiska
semesterö belägen mittemot Kuwait i Persiska viken. Han ville så
förtvivlat gärna att västerländska turister kom till Jazirreh-Ye Khark.
Han uttryckte sitt önskemål med sådan gästfri värme att jag för en stund
tänkte att han inte gjorde det för att tjäna pengar, utan för att han
helt enkelt ville visa världen vilken dold pärla han basade över.
  Men även om jag smittades av hans entusiasm, mattades denna en hel del
efter det att han svarat på mina
hur-kul-får-muslimer-egentligen-ha-det-frågor?
  –Nej, det är totalt spritförbud på hela ön.
  –Nej, män och kvinnor badar på olika stränder.
  –Nej, såklart badar kvinnor inte i baddräkter utan i sina långa,
heltäckande chador.

ÄVEN OM JAG SJÄLV klarar en tid
utan alkohol, avskyr all form av strandliv och helst badar just isolerat
och avskiljt, insåg jag att Jazirreh-Ye Khark med dessa begränsningar
inte skulle bli någon hit i västerländska charterkataloger.
  Men att utifrån dessa fakta tro att iranier inte vet att roa sig, inte
skrattar lika mycket som vi andra och inte blir förälskade på sina
badsemestrar är såväl fördomsfullt som fel. Lika fel som att tro att
amerikanerna inte förlustade sig under 1930-talets spritförbud eller att
indiska kvinnor med traditionella värderingar inte uppskattar sina bad
även om det sker i saris.

KÄNSLAN AV DEN MUSLIMSKA VÄRLDEN
är lite små-trist förstärks av att tevebilder därifrån alltid visar
krig. Dessutom, när läste ni senast en skojig bok eller skrattade åt en
film från ett muslimskt land? Det är som om den underliggande tron på
att muslimer inte kan ha kul gör att enbart böcker om det hårda livet
bakom slöjan eller det hårda livet bakom kulsprutan anses värda att
översättas. Liksom att enbart filmer om kampen mot barnarbete eller
kampen för demokrati är lönt att importera.
  Det blir dubbelt fel då viktiga eländesskildringar från muslimska
länder stått fram mycket tydligare, blivit långt mer angelägna om de
kunnat kontrasteras mot skildringar där lyckliga muslimer gapskrattade.
  Själv satt jag för några veckor sedan på en båt på Nilen och läste
nobelpristagaren Naguib Mahfouz roman Sorl över Nilen. Det är inte
världens bästa bok, men det var oerhört befriande att inse att det
existerade bohemiska egyptiska muslimer, män som kvinnor, vilka enbart
ägnade sig åt att ha utomäktenskapligt sex, dricka kaffe med opium i och
fylla på vattenpipan med hasch.
  Samma känsla fick jag förra våren när jag läste om den film som i Iran
drog mest publik. Det var en komedi som handlade om småtjuven Reza, även
kallad Ödlan, som för att undgå polisen klädde ut sig till mulla och
underhöll sina åhörare med högst egensinniga och bisarra tolkningar av
koranen. En iransk skrattsuccé som blev så populär att de styrande inte
vågade förbjuda den. Men inte kom den filmen till Sverige.

NYLIGEN STOD JAG I Aga Khans
semesterparadis Costa Esmeralda på Sardinien och tänkte återigen: hur
kul får muslimer egentligen ha det?
  Prins Karim Aga Khan IV hade i början av 1960-talet en miljard dollar
över och beslutade sig för att satsa dessa på en ny tummelplats för
jetsetets verkligt rika och vackra. Hotell byggdes, hus byggdes, vägar
drogs, öns första flyglinje startades och en marina, Porto Cervo,
anlades.
  Undrar ni vem denne Aga Khan är kan jag i korthet berätta att han är
den religiöse ledaren för de cirka 20 miljoner ismailitiska muslimer
vilka är spridda världen över. Med tanke på Costa Esmeraldas lyx, att
Aga Khan själv bor i ett slott i Frankrike och att hans far, som var
Pakistans ambassadör i usa, gifte om sig med dåtidens sexigaste, mest
rödhåriga filmvamp, Rita Hayworth, förstår var och en att dessa
shiamuslimer har en helt annan syn på hur koranen ska tolkas än sina
religiösa fränder, de styrande mullorna, i Iran har.

FAST EN SAK SOM STÅR i min guidebok
om denna smaragdkust kände jag igen från Iran, nämligen dess uppmaning
till gästande journalister att sköta sig eftersom de “i det tysta
registreras av Aga Khans egna säkerhetsstyrkor”.


Text: Johan Tell • 2005-04-15
KrönikaRestips

Nyhetsbrev

Missa inte våra bästa tips och guider!

Scroll to Top