Sverige på skammens karta
AKHILAS DJUPGRÖNA SARI är omsorgsfullt virad runt kroppen och slutar med en självklar släng över axeln. Vi har aldrig träffats förut men framför whiteboardtavlan i en varm utbildningslokal i Dehli är vi ett team. Akhila kallar oss för The Vagabond and The Bandit. Hon är debattör och beskrivs emellanåt som en bråkstake. Vi utbildar organisationen
AKHILAS DJUPGRÖNA SARI är
omsorgsfullt virad runt kroppen och slutar med en självklar släng över
axeln. Vi har aldrig träffats förut men framför whiteboardtavlan i en
varm utbildningslokal i Dehli är vi ett team. Akhila kallar oss för The
Vagabond and The Bandit. Hon är debattör och beskrivs emellanåt som en
bråkstake.
Vi utbildar organisationen mamta (Health Institute for Mother and
Child) i opinionsbildning kring sexualpolitiska frågor där Sverige är
ett framgångsland. Indien behöver hjälp för att bromsa hivepidemin.
Jag berättar hur man väcker medias intresse och hur en journalist
arbetar. Vi anordnar fiktiva tevedebatter och övar intervjuteknik.
Akhila omvandlar det jag säger så det passar in i ett indiskt
sammanhang. Biståndsarbete i sin bästa form där lösenordet heter
samarbete. Det är en sak att nå ut i media i ett land med nio miljoner
invånare, än att göra det i Indien med en miljard människor. Det är en
sak att prata om sexualpolitik i ett land där homosexuella kan gifta sig
och adoptera barn, än att göra det i Indien där ett av de stora
problemen är barnäktenskap.
Utan Akhila skulle jag framstå som en pajas.
Att direkt överföra så-här-gör-vi-i-Sverige är omöjligt. Man kan inte
komma och påstå att man vet var skåpet ska stå utan att veta hur ett
indiskt hem ser ut. Kanske är det inte ens ett skåp som behövs.
DET ÄR INTE VISS STOLTHET man gör
sådana här uppdrag, men ibland reser man hem med en något sur eftersmak
i munnen. Missförstå mig inte, biståndsarbete av det här slaget då man
samarbetar med lokala krafter är bra, borde definitivt utvecklas och få
mer ekonomiskt stöd. Men frågan som väcks är om det verkligen är sant
att Sverige alltid vet bäst.
SVERIGE UPPLEVS I MÅNGA SAMMANHANG
som ett föregångsland där den sociala välfärden flaggar ståtligt. Och
säga vad man vill om de feministiska initiativen men de är bevis på ett
land där arbetet med jämställdhet tas på allvar. Men när det gäller
mänskliga rättigheter har Sverige sänkt sig långt bortom all värdighet.
Beslutet om att de apatiska flyktingbarnen inte ska ges
uppehållstillstånd har placerat Sverige på skammens karta. Har
politikerna som fattat beslutet tappat förståndet? Barnens liv kan
riskeras om de transporteras. Mammor, pappor och syskon bryts
fullständigt itu av tragedin i familjen och har helt mist förtroendet
för Sverige. Ett land som de en gång hört talas om ska vara generöst och
mänskligt. Och kanske värst av allt – när barnet i familjen blir svårt
sjukt, levande död, utom all ork att kunna öppna ögonen, ja, då menar
politikerna att det kan vara fejk.
Låt era egna barn leka den leken. Fejka hela dygn, veckor, månader.
Mata era barn med en slang i halsen så får ni se hur mycket sådant kan
fejkas.
DET MÅ VARA EN FÖRENKLAD TANKE,
men jag kan inte låta bli att fundera på om vi kan ta hjälp från någon
annan för att få våra politiker att vakna. En sådan som Akhila borde
komma hit och bråka, hålla kurs i hur man väcker opinion i en fråga som
gjort Sverige till ett u-land i människosyn. Vi behöver hjälp. Om
Sverige ska kunna leva upp till rollen som framgångsland måste vi sopa
rent framför vår egen port.
Text: Bodil Sjöström • 2005-05-27
Krönika • Restips