Med barn i storstad

Jag vill ha glass! Jag vill leka! Jag vill hem till hotellet! Att resa med barn i storstad kan vara krävande. Det kan också gå lekande lätt. Det beror på vilken stad du reser till, hur gammalt barnet är - och framför allt - hur försigkommen du själv är när det gäller att hitta barnvänliga gläntor i storstadsdjungeln.

Med barn  i storstad
ATEN. TIDIGT ÅTTIOTAL. Jag hade bara mig själv att tänka på. Inga barn. Staden var en lagom rörig stad med breda trottoarer där människor myllrade belevat och kosmopolitiskt. Det skitiga hotellet i horkvarteren bakom Omoniaplatsen kändes alldeles lagom vilt. Och utsikten från Akropolis var underbar.
Och så Aten. Tidigt nittiotal. Jag hade två barn, en sjumånaders bebis och en fyraåring. Det var en kaotisk stad där trafiken var vansinnigt intensiv och övergångsställena livsfarliga barnfamiljsfällor, där grön gubbe med utstuderad elakhet slog om till röd gubbe när man kommit halvvägs över gatan. Bilar stod parkerade på de smala trottoarerna så att vi inte kom fram med barnvagnen. Avgaserna stack i näsan och billarmen höll oss vakna på nätterna, som var klibbiga och heta. Det skitiga budgethotellet i gamla stan fick mig att längta efter svensk standard och Ajax allrengörning. Och av utsikten från Akropolis uppfattade jag ingenting, eftersom fyraåringen grät av uttråkning och ville hem.
OCH SÅ ÄNNU ETT ATEN. Våren 2004. Barnet som följde med på den här resan var två år. Aten hade genomgått en förvandling. Smala gator med trafikinfarkter och trånga trottoarer hade blivit till breda gågator. Trafiken hade sanerats så att luften fylldes av frisk pinjeträdsdoft som var lätt att andas. Lekparken i Nationalparken hade ett decennium tidigare bestått av trasiga klätterställningar och murkna rutschkanor. Nu bjöd den på nya fantasifulla karuseller som gjorde min son lycklig. Och utsikten från Akropolis var vacker, eftersom mitt barn inte grät och inte ville åka hem.
VARFÖR BLEV EN RESA till Aten med barn så jobbig och en annan så bra? En förklaring är att det faktiskt handlade om två helt olika Aten. Inför min sista resa hade Aten genomgått en total trafiksanering och allmän upprustning för att visa upp sig under årets sommar-OS. Nu fanns tunnelbana med barnvagnsvänliga hissar, gågator för en tvååring att irra omkring på och nybyggda lekparker.
Det handlade också om min egen mognad. I dag inser jag att man måste sänka tempot och inte göra lika långa stadspromenader som när man reste utan barn, utan i stället lägga in minst en aktivitet om dagen som är helt och hållet barnets.
Men framför allt berodde nog skillnaden mellan de båda Atenresorna på att den första skedde i sällskap med en fyraåring och den andra med en tvååring. Tvärtemot den gängse uppfattningen anser jag nämligen att storstäder passar bättre för små barn (ungefär 0–2 år) än för stora barn (ungefär 3–10 år).
STORSTÄDER SKA MAN PASSA på att resa till medan barnen fortfarande ammas och är nöjda med att storögt betrakta världen från bärsele eller barnvagn. Bebisen är ju nöjd bara inte mamma och pappa försvinner. På en resa försvinner man mycket mindre från sina barn än i vardagen där hemma. På så sätt kan resorna förena där en stressig vardag splittrar.
Men ett barn som fyllt tre nöjer sig ofta inte med att mamma och pappa finns i närheten. De vill dessutom leka med andra barn, klättra i berg, bada, bygga sandslott – kort sagt det mesta som man inte har tillgång till i en storstad.
Efter bebistiden tycker jag att nästa gyllene tillfälle till storstadssemester kommer när barnen närmar sig tonåren och börjar få intressen som föräldrarna också kan njuta av.
Däremellan kan storstadsresor vara ett helvete för alla i familjen. Om man inte vill tillbringa hela resan i lekparken i stadsparken.
KUALA LUMPUR, Malaysias brokiga huvudstad. Barnet som följde med var fyra månader. Det finns egentligen ingenting jobbigt att säga om bebisresan till Kuala Lumpur, möjligen med undantag för luftföroreningarna. Trygg i famnen eller barnvagnen på kvällsmarknaden i den tropiska natten, snuttande på mammas bröst på kineskaféet på hörnet och sovande i pappas famn i baksätet i taxin på väg till de hinduiska grottemplen.
Bebisen var dörröppnare och isbrytare. Vi sög åt oss blickar och fastnade i folks välvillighet och nyfikenhet. Gamla tanter och unga flickor ville känna på hans blonda hår, låta pekfingret smeka honom över hans mjölkvita arm och hålla honom en stund i sina blommiga klänningsfamnar.
Barnet blev en katalysator för kontakt och möten över de barriärer som annars gör att man blygt eller skrajset viker undan blicken.

Små gläntor i två -storstadsdjungler

Aten
När? Res inte till Aten i juli–augusti då temperaturen ofta ligger på 35–40 grader i skuggan. Res helst på våren eller från mitten av september till början av november.
Var? Låt barnen springa fritt på de nya barnvänliga gågatorna, till exempel shoppinggatan Ermou, på Apostolou Pavlou söder om Akropolis och på Adrianou och Kydathineon i Plaka och Monastiraki. Lek i lekparken och titta på fåglar vid dammen i Nationalparken. Ta bergbanan till toppen av Lychabettoskullen och ät glass. Besök Hellenska barnens museum på Kydathineon 14 i Plaka.
Kuala Lumpur När? Torraste perioden är maj–september. Men Malaysias västkust kan man resa till när som helst. Ena dagen regnar det, andra dagen skiner solen …
Var? Att åka upp i en av världens högsta byggnader, Petronas Towers (451,9 meter), en succé om inte barnen lider av svindel (man kan inte åka högst upp). Ett annat torn att åka upp i är Menara Kuala Lumpur (421 meter). Även här är utsikten fantastisk. Strosa också i de luftkonditionerade shoppingkomplexen i Gyllene triangeln. Köpcentret Star Hill har en liten lekplats högst upp.
Fler artiklar om att resa med barn: Bangkok, Bamse och bananerResa med barn: Hela världens New York"Jag minns myrorna och bananplättarna"Guide Resa med barn