• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Resa med barn i Thailand

    VI HAR PRECIS KOMMIT FRAM till de långa köerna vid passkontrollen på Bangkoks flygplats när mannen ropar.

    Resa med barn i Thailand
    VI HAR PRECIS KOMMIT FRAM till de långa köerna vid passkontrollen på Bangkoks flygplats när mannen ropar. This way, this way! Han vinkar. You and you come this way!
    Efter elva timmar i en tub en mil över marken, spritter och sprätter det i ett par barnsben. Äntligen fria! Full fart framåt. Tvärbromsa. Full fart till höger. Kasta sig på stengolvet. Full fart bakåt.
    I det här läget är en lång passkö med sega tjänstemän det sista en förälder önskar sig. Barnen kan inte ta det. Tålamodet är slut, det tröt egentligen redan över Indien. De sista timmarna i planet räddades av det nya Bamsebandet och ett reservlager godis längst ner i handbagaget. Varför måste vi stå här nu? Ni sa ju att vi var framme! Vi vill till hotellet!
    Mannen fortsätter att vinka. Vi tittar oss osäkert omkring innan vi tar ett försiktigt steg åt hans håll. Yes you, come this way! Han ler vänligt och öppnar en ny passkontroll bara för oss. Welcome, säger han och sätter snabbt några stämplar i våra pass.
    En kvinna i uniform kommer rusande fram till oss. Hon klappar våra barn på huvudet.
    –Ohhh, two boys. How old, frågar hon och nyper försiktigt tiomånaders Maltes runda kinder. När hon försöker göra detsamma med Hugo ger han henne en rak höger i magen. Hon skrattar och klämmer varsamt Maltes kind igen. Han sitter i sin vagn och tittar stort på henne. Förundrad över det överväldigande mottagandet. Hugo trycker bakom mitt ben. En försiktig 4,5-åring med en stor portion integritet. Honom nyper man inte i kinden hur som helst.
    Vi säger hej då och ha en bra dag. Tittar bakåt på de långa köerna vi sluppit tack vare våra barn.
    –YES, YES. NO PROBLEM, säger taxichauffören när vi för tredje gången visar honom lappen med adressen till vårt hotell i Chinatown.
    Barnnäsorna trycker mot bilrutan. Utanför är verkligheten så främmande från allt de tidigare upplevt. Så mycket människor, så mycket liv, så mycket virrvarr på en gång. Mitt i alltihop stannar bilen.
    –River view guesthouse, säger chauffören och pekar triumferande mot ett hotell.
    Vi skakar på huvudet. Guesthouse är rätt, i övrigt stämmer inget. Chauffören ger upp. Han stiger ur bilen och med vår adresslapp i handen försvinner han i folkmyllret. Kvar, i en taxi på tomgång någonstans i Bangkok, sitter vi.
    –Var är vi, frågar Hugo.
    –Vet inte.
    –Nähä. Vart skulle han gå?
    –Han skulle nog fråga om vägen. Tror jag.
    –Jaha. Är det långt kvar till hotellet?
    –Vet inte.
    Hugo, 4,5 år, har blivit en illusion fattigare. Han har lärt sig att mamma och pappa inte alltid har alla svar. Just nu har de rent av lika lite koll på läget som han själv har. Han ser konfunderad ut.
    CHAUFFÖREN KOMMER TILLBAKA. Utan ett ord sätter han sig bakom ratten och kör vidare. Gränderna blir smalare och smalare. Han kommer inte fram, backar och tar en ny väg. Människor på gatan hjälper till. De vinkar, säger att taxibilen visst kan köra här. Han baxar bilen framåt, meter för meter, mellan matstånd och bilskrot. Vi verkar ha hamnat i Chinatowns bilmeckarkvarter när chauffören för andra gången i dag säger:
    –River view guesthouse.
    Den här gången stämmer det.
    Vi möts av jubel redan i lobbyn. Malte hamnar genast i famnen på en av kvinnorna i receptionen. Hon gullar med honom och skrattar. Kort därefter är han hos en ung kille vars egentliga uppgift är att bära väskor. Killen är förtjust och håller jublande upp honom i luften. Hugo är besvärad och väljer att stirra i marken så fort någon närmar sig.
    Klockan är elva på förmiddagen. I Sverige är det knappt morgon. Luftkonditioneringen på vårt rum har sett sina bästa dagar. Den brakar och sprakar, men håller rummet svalt. Vi är trötta. En del av oss till och med övertrötta. Behöver sova men barnen vägrar. Malte kryper fram och tillbaka på golvet. Hugo hoppar som besatt i sängen.
    –Ta det lugnt. Vi måste vila, suckar två utmattade föräldrar.
    –Nej!
    –Om ni vilar en stund nu, får ni varsin glass i eftermiddag.
    Fem minuter senare sover vi.
    EN MUNK TAR HUGO I HANDEN, mamma Helena bär paraplyvagnen och jag har Malte i famnen. Balanserar över spången till den överfulla flodbåten. Munken släpper inte greppet om Hugo förrän Helena får tag på den andra handen. En hopp-i-land-kalle blåser högt i sin visselpipa och båten tuffar vidare på Chao Phrayafloden.
    –Där är vårt hotell, säger jag och pekar in mot gyttret av hustak och antenner i Chinatown. Är nöjd med att ha lyckats lokalisera det så här på avstånd.
    –Jaha, men vad är det? säger Hugo och pekar åt andra hållet.
    –Det är ett tempel som heter Wat Arun.
    Kliver av vid Wat Po. Två barn, en ryggsäck, en vagn och två vuxna. Allt är med. Äter en glass under ett skuggande tak på kajen.
    –WOW, KOLLA VA STOR! Va mycket guld!
    Hugo går fram och tillbaka och studerar den vilande Buddhan i Wat Pos tempel. Han är imponerad och vill titta länge. I går väckte Smaragdbuddhan i Grand Palace samma engagemang. Båda är bra barnställen i Bangkok. Mycket guld som glimmar och inga bilar. Bra vuxenställen också för den delen. Vi berättar efter bästa förmåga om den vilande Buddhan. Hugo lyssnar.
    En stund senare bryter han ihop. Trött av värme och intryck. Vill ha en glass fast det är lunchdags. Tycker inte om maten och tjurar. Äter till slut lite, lite ris under protest. Malte, som inte brydde sig ett dugg om varken Buddha eller guld, godkänner däremot maten utan invändningar. Han äter stekt ris med kyckling.
    Byter Buddhas tempel mot Mammons tempel. Tar först flodbåt sen Skytrain till de luftkonditionerade shoppingkomplexen på Sukhumvit Road. Malte kryper på det svala golvet, Hugo springer. Dricker caffe latte med Bangkoks övre medelklass och köper blöjor i ett varuhus på bottenvåningen.
    Därefter hägrar hotellet. Bilköerna på Sukhumvit Road är eviga och ljudmattan ligger smutsig och tät över våra huvuden. Malte är tillbaka i paraplyvagnen vars små hjul inte är anpassade för Bangkoks gropiga trottoarer och höga trottoarkanter. Hugo håller mamma i handen. Det är en jobbig promenad och snart orkar vi inte mer. Åker först Skytrain sen flodbåt till Chinatown.
    På kvällen, i hotellets restaurang, försvinner Malte in i köket. Det är servitrisen som bär iväg med honom.
    KRABIPROVINSEN I SÖDRA Thailand. Hugo sitter med ena armen över relingen och tittar ut över havet. Malte dåsar i mammas knä. Långsvansbåten lämnar Ao Nang, åker längs kusten förbi några sockertoppsklippor, förbi den vita sanden på Railey Beach vidare till den lika vita sanden på stranden Ao Phra Nang. Där stannar den några meter från land. Vi kliver i vattnet. Jag bär Malte, Helena bär badpackningen som är ungefär lika stor som en ensamresenärs sexmånaderspackning. Hugo hoppar själv i vattnet och vadar in till land. Det är viktigt. I går hjälpte båtkillen honom. Det var inte bra. Hugo spjärnade ilsket emot och blev sur. Tur att bad har en terapeutisk inverkan på honom. Oavsett sinnesstämning kommer han snabbt i balans igen när han får vara i havet. Malte nöjer sig med att plaska lite i strandkanten, mest sitter han i skuggan och käkar sand. Annars äter han småbananer, ananas, pannkakor och mackor som säljs från långsvansbåtarna som ligger på rad längs strandkanten. Det är gott. Tycker alla. Thailändsk mat är också gott. Tycker mamma och pappa.
    –PROVA DETTA! DET ÄR MUMS!
    –Det är inte mums!
    Det thailändska köket smakar konstigt. Måltider är knöliga. Malte gillar stekt ris med kyckling. Det gör inte Hugo. Han vill äta pommes frites och pannkaka varje dag, trots tunga vuxenargument som att han inte orkar bada om han inte äter varierad kost. I Ao Nang finns pizzerior, men varken pizza eller pasta duger. Det smakar inte som hemma.
    Går längs strandvägen och funderar på hur vi ska genomlida kvällens middag när vi fastnar för hennes vänliga blick. Runt oss på trottoaren flåsar fotogenköken under bubblande nudelsoppa. Träkolsgrillarna sprakar och luften doftar grillat kött. Hon klappar Malte på huvudet när vi slår oss ner på varsin vinglig plaststol. Pekar på en kycklingklubba och håller upp fyra fingrar i luften. Nudlar köper vi av kvinnan en bit bort. Sen äter vi. Hugo vill ha mer. I bungalowen står ryggsäckarna packade. I morgon går resan vidare.
    SITTER I EN MINIVAN på väg mot Trang. Malte har somnat. Hugo lyssnar på Bamse i sin freestyle och får kakor av det amerikanska sällskapet framför. Lugnet efter kaoset har infunnit sig. För en timme sedan satt vi i en annan minivan, vårt bagage låg på taket när direktiven hux flux ändrades. Bilen vi satt i skulle till Phuket. Det var den svarta bilen där borta som skulle till Trang. Nu!
    En kanadensiska tog hand om Malte och Hugo. Helena och jag stuvade snabbt ner våra grejer (två stora ryggsäckar, två små bagar, en paraplyvagn och en sittvagn) från bil ett och bar fram dem till bil två. Där förbjöds vi att hjälpa till. Chauffören ville absolut lasta bilen själv. Ungefär 15 minuter senare var vår packning på plats på taket och bilen rivstartade.
    Nu susar vi fram i 70-80 kilometer i timmen. Sluter ögonen och försöker somna när en kvinna på motorcykel åker förbi. Hon vinkar och svänger in framför oss. Chauffören pratar med henne. Det verkar viktigt. Vi vänder och åker sakta tillbaka. Ryktet sprider sig bland de nio passagerarna i bilen: Vi har tappat någons bagage. Jag inser direkt vems. Mycket riktigt, snart ser jag vår paraplyvagn. Den ligger i den torra dikeskanten, dammig och med ett trasigt hjul. Chauffören kastar upp den på taket och sätter full fart igen.
    BUSSTATIONEN I TRANG. Ryggsäcksresenärer på väg åt alla håll. Lokala researrangörer i jakt på kunder. Bussar och bilar på tomgång. Helena tar barnen till en marknad för att köpa bananer och kex. Under tiden ska jag förhandla mig till en ny vagn är det meningen. Det går inte. I stället hämtas jag och den trasiga paraplyvagnen av en tuk-tuk. Åker på en vansinnesfärd genom Trangs gator, får för mig att däcken tjuter i svängarna men det kan vara inbillning. In på en bakgård där en ung fixarkille har sin verkstad. Han tittar på vagnen, tittar på tuk-tuk-föraren, skakar på huvudet. Jag tittar på klockan. Om 25 minuter går bussen till Pak Bara. Tuk-tuk-killen säger något, varpå fixarkillen börjar rota bland sitt bråte. Han tänder ett lödjärn och börjar fixa. Det tar oändligt lång tid. Om tio minuter går bussen. Fixarkillen släcker lödjärnet och tittar på mig med ett ansiktsutryck som säger: Okej, nu är hjulet fast, men det kommer att lossna inom en timme. Tuk-tuk-killen kastar vagnen i sitt fordon och trycker gasen i botten. Om två minuter går bussen. Jag hinner.
    FEBERTERMOMETERN VISAR 40,4 GRADER. Malte ligger mellan oss och är het som en kamin. Han gnyr och sover oroligt. Klockan är sex och precis som alla andra morgnar vid den här tiden slås strömmen av. Takfläkten slutar snurra och luften i vår bungalow stannar. Jag minns Hugos feberkramper där hemma för några år sedan, hur han yrade, skakade och kräktes i ambulansen till sjukhuset. Jag har aldrig varit så rädd som då. Det får inte hända här. Inga feberkramper på Ko Lipe. Malte är rödmosig och ledsen.
    Jag springer på en sandstig till sjözigenarbyn på andra sidan den lilla ön. Vill veta var läkaren finns för säkerhets skull. Flänger runt mellan skjulen och husen där byns invånare håller på att vakna. Några barn på gatan tittar på mig med växande intresse för varje gång jag passerar dem. Jag säger hello, de fnissar till svar. Hittar till slut läkarstationen i en liten byggnad som är hjälpligt tätad med korrugerad plåt, mitt i en by där ingen förstår engelska. Inga feberkramper, tänker jag igen. Snälla.

    SPRINGER vilse på hemvägen. Tar en stig till höger i stället för att fortsätta rakt fram och hamnar på fel strand. Andfådd och genomsvettig irrar jag runt bland stigar och snår ytterligare en liten evighet innan jag till slut hittar rätt. Malte sover lugnare nu. Barnalvedonen han fick tidigare i morse har börjat verka. Hugo är hungrig och vill ha frukost. Bananpannkakor. Han och jag går till restaurangen.
    –Baby? frågar en av killarna i restaurangen på knackig engelska. Han skojade mycket med barnen i går och nu undrar han var den lille är någonstans.
    –Baby fever, svarar jag och försöker samtidigt visa med teckenspråk vad fever är för något.
    –Very hot, säger jag och lägger handen mot min panna.
    Killen ser orolig ut.
    –KOLLA DÄR, SNYGGA FÄRGER!
    Hugo tittar upp några sekunder, innan han tar ett nytt bett över snorkelns munstycke och försvinner. Medan lillebror sitter i palmernas skugga med hög feber ägnar sig storebror åt snorkling. Ko Lipe är en badande 4,5-årings dröm. Några meter under vattenytan, bara 20 meter från stranden lever korallreven. Utrustad med puffar, snorkel och cyklop flyter han viktlös över sagolika koraller, fiskar i kritaskens alla färger och sjöstjärnor. Länge. Han får aldrig nog. Begränsningen är mamma och pappa som inte har samma uthållighet. Fikapauser med dricka och kex är det enda som får upp honom. Malte dricker också. Det är bra. Men mest sover han.
    På kvällen drar ett tropiskt oväder in över Ko Lipe. Åskan smäller som kanonskott över trädtopparna, regnet piskar hårt mot marken. Tur att barnen sover, tänker vi. Febern är nere på 38,5.
    Nästa dag är Malte feberfri och plaskar i strandkanten igen.
    –How is the baby? undrar tjejen i receptionen. Den enda som kan engelska här.
    –No fever today, säger jag.
    –Ohhh! Great!
    Hon ser lättad ut.
    –KOMMER DU IHÅG den vilande Buddhan pappa?
    Det är Hugo som frågar. Han har blivit sex år och minns resan vi gjorde till Thailand och Malaysia när han var liten.
    –Den var alldeles guldig, eller hur. Och fötterna var säkert två meter. Varför var den så stor egentligen?

    Vår resa

    Rutten
    Vi reste i Thailand och Malaysia i sju veckor. Thailand: Bangkok–Ao Nang–Ko Lanta–Ko Tarutao–Ko Lipe. Malaysia: Georgetown–Perhentian Kecil–Kuala Lumpur. Resrutten och hur länge vi skulle stanna på varje ställe bestämdes redan hemma. Vi höll oss till ursprungsidén hela resan. Uppbrotten var ibland jobbiga för barnen, därför var det bra att veta hur länge vi skulle stanna på varje ställe och vart vi skulle åka sedan när barnen frågade.
    Boende
    Boendet i Bangkok och Ao Nang bokades hemma. Därefter bokade vi på plats. Det var aldrig några problem. Vi valde luftkonditionerade bungalower där det fanns eftersom Malte fick värmeutslag. Extrasäng kostade bara några hundra baht per natt. På de större turistorterna har bungalowbyarna och hotellen dessutom ofta spjälsäng. En spjälsäng kostade i regel något mindre än en extrasäng. Ställen där vi bodde längre (mer än fyra dagar) gick det ofta att förhandla bort tillägget helt och hållet.
    Fler artiklar om att resa med barn:
    Resa med barn: Hela världens New York "Jag minns myrorna och bananplättarna"Med barn i storstadGuide: Resa med barn
  • Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!