Med förorenat samvete

Sitter på en balkong i Schweiz och känner mig sorgsen. Det
är inte Schweiz fel. Inte heller balkongens. Inte heller utsiktens:
vackert glittrar Genèvesjön, mäktigt reser sig bergen, lockande ligger
vingårdarna.
Nej, allt hade varit förträffligt här i Montreux om jag inte suttit och
läst Mark Lynas bok Oväder. Oväder är den värsta bästa reseskildringen
på mycket länge. Den handlar om växthuseffekten. Lynas reste jorden runt
för att prata med människor och för att med egna ögon se vad som händer
med vår allt varmare värld. Läsningen är obehaglig:
•I Alaska, där permafrosten tinar, försvinner sjöar, träd och delar av
hela samhällen ner i vad som kan liknas vid enorma tjälskott.
•I Söderhavet håller Tuvalu och andra öriken på att hamna under ytan på
det konstant stigande havet. 75 tuvaluaner om året evakueras till Nya
Zeeland.
•I Kina sprids öknarna. Sjöar torkar ut, åkrar ödeläggs, floders flöden
minskar (under 1997 nådde Gula floden bara fram till havet i 139 dagar).
•I USA slår orkanerna till hårdare och mera oförutsägbart än någonsin.
•I Peru är de glaciärer som bland annat förser huvudstaden Lima med allt
dricksvatten helt på väg att försvinna.
•Snön på Kilimanjaro – vars glaciäris klarat alla klimatförändringar
under 9 000 år – beräknas vara borta år 2015. Fortsätter uppvärmningen
av världen, skriver Lynas, kommer all is runt polerna att smälta. Om
även isen på Grönland töar höjs världshavens nivå med sju meter vilket
drabbar hundratals miljoner människor på lågt liggande platser som
Bangladesh, Nildeltat och Skåne. Därtill dör isbjörnen ut.

På resor har jag sett tecken på det som Lynas skriver om men
det är först vid läsningen av Oväder som jag riktigt inser sammanhangen.
I förrfjol skidade jag i Chamonix nerför glaciären Mere de Glace. Jag
hade bestämt träff med min fotograf på glaciärhotellet Montenvers.
Tyvärr visade sig glaciären ta slut långt innan jag nådde hotellet. Från
glaciärens smältande kant var jag tvungen att gå och åka linbana. Det
var mycket patetiskt. Som ett badhotell utan vatten att bada i. Men den
krympande Mere de Glace är långt ifrån ett undantag. Enligt Lynas har
mer än hälften av Alpernas glaciärmassa försvunnit sedan mitten av
1800-talet. Tidigare i år, i februari, var jag tillbaka i Alperna för
att åka skidor. Liftsystemets nedfarter skulle, enligt broschyren, vara
400 kilometer. Men väl på toppen första dagen insåg jag att det inte
fanns någon naturlig snö överhuvudtaget. Allt man åkte på var
konstgjort. Det som, möjligtvis lite naivt, skulle ha känts som en
naturupplevelse blev mer som ett gigantiskt, energislukande
vintertivoli: maskiner fraktade upp mig, maskiner gjorde snön, maskiner
pistade snön … Helt nyligen läste jag att i schweiziska Andermatt har
man lagt ut ett 3 000 kvadratmeter stort isolerande plasttäcke för att
hindra delar av Gurschenglaciären att smälta bort i sommar.

USA är det land som släpper ut mest växthusgaser. Dessutom
har man inte bara vägrat utan även motarbetat Kyotoavtalet. Men, menar
Lynas, det räcker inte med att hacka på president Bush och hans
medarbetare som alla verkar ha ett förflutet i oljeindustrin. Vi måste
även själva hålla koll på vad vi ställer till med. Varpå han räknar upp
vad var och en av oss måste välja, eller välja bort, för att inte
överstiga en “försvar-bar” utsläppsmängd (2,45 ton koldioxid per år) och
därmed ytterligare förvärra situationen, Till en början klarar jag mig
bra. Ja, jag har valt grön el. Ja, jag köper hellre svenska äpplen än
argentinska päron som fraktats över hela klotet (kaffet drar här ner
mitt betyg). Gränsen för bilåkning ligger på ynka 160 mil per år, men
här klarar jag mig också eftersom min bil körs på biogas. Men på punkten
flyg rasar all min samlade godhet ihop. För bara under en enda
långflygning genererar varje passagerare mer växthusgaser än den
tilldelade årliga kvoten.
En enda flygning!
För att skriva sin bok har Lynas utnyttjat 20 år av sin egen gaskvot – 
därför semestrar han i Skottland och tar tåget till Rom.

Bergstopparna jag betraktar från min fantastiska balkong i
Montreux heter Dents Blanches, “De vita tänderna”. Ska de snart tvingas
byta namn?
Varför finns det inga miljöflyg?
Sorgsen.

---

Text: Johan Tell • 2005-09-14
Krönika • Restips