Den oplanerade svartkorven

Fick ett infall, flög till Tammerfors, stod strax på en bro över en fors
och betraktade en staty. Statyn föreställde skattmasen.
  Förr hamnade jag ofta på ställen jag inte planerat: på parksoffor för
att alla tåg gått, på industriområden för att alla fordon pajat, i
gästsängar hos okända som förbarmat sig över liftare och i asiatiska kök
för att någon ansett att man var värd en middag.
  Numera blir det oftare som jag tänkt. Konstresan till London blir
konst i London. Vinresan till Apulien blir apuliska viner. Valar i
Sydafrika blir ett fotografi av en val i Sydafrika.
  Bestämde mig således för återuppväcka det oplanerade resandet.
  En staty föreställande skatteindrivaren? Är inte det som att ha ett
monument över en lapplisa eller en inspektör från hälsovårdsnämnden?
Kanske har jag här hittat en skillnad mellan Sverige och Finland. Annars
tror man att det mesta är som hemma, vilket förmodligen är anledningen
till att vi så sällan hör någon som tar ett sabbatsår för att luffa runt
i Finland.
  Där dansken verkar vara överlägsen svensken med sitt gemyt – vilket
förstås är en myt, något som alla som studerar dansk alkohol- och
misshandelsstatistik vet – och norrmännen har sin harmlösa, hurtiga,
enkla, käcka och oförargliga gå-på-tur-utstrålning – vilket förstås är
en myt, något som alla som vet hur otrevliga människor blir av för
mycket oljepengar och hur dyra pizzorna blivit vet – påminner finnarna
oss alltför mycket om vår djuriska sida. För här snackar vi inte
tryffeltryfferad gåsleverpaté och årgångsvin utan snarare renskav och
fulöl. Finland är som Sverige fast värre: blötare natur, fler granar,
fler knott, längre landsvägar, fler maträtter som bygger på salt och
rök, fler filmer med färre repliker och större misstroende mot
invandrare. Finland är landet som gav treliters bag-in-box-vodka ett
ansikte. Och finnen är som svensken fast värre: dricker mer, pratar
mindre, parar sig i lingonriset.

Den flanör som låter sig hamna i Tammerfors för att
planlöst driva omkring ett dygn hinner med en hel del. Exempelvis: Amuri
arbetarmuseikvarter (32 arbetarhem, två affärer, ett skomakeri, ett
bageri och fyra uthus), Leninmuseet (souvenirer av typen Leninkam för 1
euro), dyr middag (flyget var ju så billigt), dyr finsk designad
souvenir (flyget var ju så billigt), vägg med kulhålen kvar från finska
inbördeskrigen, världens vackraste kyrkorum inneslutet i något som
liknar en förortsfasad i Norrköping och insikten att finsk
jugendarkitektur är mindre sirligt utsmyckad än den svenska med
granitgrunder bastanta nog att bära upp en medeltida borg.   Flanören
hinner prata med den alkoholiserade deckarförfattaren om dennes 3 500
fallskärmshopp (flest i Tammerfors) och med den invandrade ryska gumman
som behållit sin ortodoxa tro men känt sig tvungen att byta bort sitt
alltför ryska (!) namn, Maria.
  Flanören kan få höra om stadens store författare Väinö Linna som skrev
om krig, trälar och moar, liksom stadens mest skandalomsusade
författare, Hannu Salama. Efter romanen Midsommardansen – 
med meningar som: Och sannerligen säger jag eder, när dagen gryr
skola ni skria Herren är här och Herren är där och överallt är Herren
och iialahiialahej, men ni skola icke längre minnas att Jesus kilar
stadigt med en dräktig åsninna emedan Jesus icke är någon snöpball.
– blev Salama påhoppad av ärkebiskopen och tjugo högerriksdagsmän vilka
lyckades få honom fälld för hädelse och dömd till villkorligt
fängelsestraff (nej, inte på medeltiden utan 1964). Flanören hinner lära
sig att en “Canadian latte” innehåller en fyra whisky.
  Flanören får höra historien om skotten Finlayson som grundade stadens
första textilindustri, att kvinnorna i Tammerfors är tuffare än de i Åbo
och att alla bra rockband egentligen kommer härifrån liksom alla flinka
hockeyspelare.
  Flanören lyckas lyssna på ett fint litet jazzband innan det är dags
att gå hem i natten och förundras över att det ligger ett stånkande
pappersbruk i full sving mitt i staden (snett framför skattmasen).
  Guideböcker och förberedelser i all ära, men att bara låta sig hamna
på främmande mark och vara öppen för alla nya intryck som strömmar emot
en är det sanna resandets egentliga grund. Det är då man upplever sådant
man inte visste existerade. Som att i Tammerfors äta svartkorv till
frukost.

---

Text: Johan Tell • 2005-10-10
Krönika • Restips