Det här är bara början

Aldrig har en reportageresa orsakat så många mardrömmar som den
senaste. Att besöka södra Thailand och rapportera om återuppbyggnaden
var ett långt mycket värre uppdrag än jag var beredd på. Skadorna var
större än jag förväntade mig. Berättelserna var omöjliga att komma
undan. På något sätt har man invaggats i att det är okej nu, att det
mesta är återställt och att det är business as usual.
  Bara någon månad efter tsunamin kallade TAT (Thailand Tourism
Authority) till stor mottagning, där visades en film om hur fint det var
i Thailand. Naturligtvis var det fint i de allra största delar av
Thailand, och det valde man att visa. Nu hade avsändaren intresse i att
visa upp det fina så det må vara i sin ordning. Men när likadant sker i
media undrar jag vem man ska lita på. Uppdraget som journalist är att
vara kritisk, att rapportera så nära sanningen som möjligt. Att ge
allmänheten en korrekt bild.

I mitten av augusti publicerade Aftonbladets resebilaga flera
reportage om södra Thailand under rubriken “Thailand efter vågen”. Där
fanns ingen berättelse eller bild av de enorma sopbergen på Phi Phi Don.
Förvisso tog teamet upp volontärinsatserna som just nu verkar på ön. Och
intervjuar personer som berättar om såren. Det säger en del, men det
säger inte allt. Läsaren undanhålls den kanske viktigaste informationen:
det ser för djävligt ut på delar av Phi Phi Don. I guiden till ön står
det att man inte ska skräpa ner “Som besökare bör du se till att det
rena intrycket bibehålls.” Jag var där strax efter teamet, har bilder på
gigantiska sophögar, dypölar och fallfärdiga hus. Rent? Inte ens i
närheten.
  I samma bilaga finns ett stort uppslag om Kamala Beach, den absolut
värst drabbade stranden på Phuket. En jättestor vacker bild är tagen
från strandens ena sida och visar den vackra viken utifrån. Ny sand har
spolats upp, och ja, därifrån är den fantastisk. Om bilden tagits bakom
strandens palmkant skulle läsaren förmodligen tro att det var i Bagdad.
Trasiga hus, ett rakt igenom söndrigt samhälle. “Det råder en skön
stämning, ett stillsamt lugn” står det. Jag skulle snarare säga att
stämningen var väldigt sorglig. Jag säger inte att Aftonbladet ljuger,
men jag menar att de inte visar upp en hel bild och att man i vissa fall
glömt vara kritiska i de sammanhang som är relevanta för läsaren. Det är
lätt att bli förförd som resejournalist och glömma sitt uppdrag.

I Vagabonds läsarundersökning som just avslutats finns
en siffra jag målat upp på mitt skrivbord: 84,2 procent. Så många har
stort förtroende för Vagabond (0,5 procent hade inte alls förtroende,
12,5 varken eller och 2,9 har inte svarat). Det förtroendet skulle vi
aldrig ha om det inte var så att vi ger läsaren korrekt bild av
resvärlden, om vi inte vågade ifrågasätta och vara kritiska. Ungefär som
vänskap. Den vän som alltid säger att man är duktig och snygg blir till
slut uddlös. Den kamrat som däremot vågar påpeka att man har snor på
näsan eller gylfen öppen (OCH att man är duktig och snygg) blir någon
man lutar sig mot för personens uppriktighet. Man får inte alltid höra
det man vill höra, men man får höra sanningen.

Vagabond Media ingår numer i Egmont. En jättelik koncern med
bland annat Disney och Hennes i portföljen. Vi har fått 3 500 nya
arbetskamrater i 22 länder. Vi har uppvaktats och köpts upp just för att
det i vår röda logga andas trovärdighet. För dig som läsare kommer det
betyda en hel del. Nu blir vi kraftfullare. Vi fortsätter inspirera,
värma och vara kritiska. Vi ska förvalta ert förtroende, jag lovar. Vi
ska fortsätta att hålla resejournalistikens flagga högt upp himlen. Det
här är bara början.

---

Text: Bodil Sjöström • 2005-10-10
Krönika • Restips