Känslan sitter i länge – så faen heller

Jag ligger på alla fyra på golvet och letar för fjärde
gången igenom den utrivna packningen på jakt efter en försvunnen
bilnyckel. Skavsta flygplats, midnatt, ankomsthallen töms alltmer och
runt mig står min familj och svajar av flygtrötthet.
  – Du lämnade väl inte tillbaka fel nyckel till biluthyraren? undrar
min fru.
  – Nej!
  – Du har väl inte glömt den i bilen? frågar Katinka.
  – Nej!!
  – Pappa, sen, när allt är över, kommer den här historien att komma
med i ett av dina kåserier? undrar Tekla.
  – Aldrig!!!

Det är då jag tänker “Känslan sitter i länge”.
  När Ving för några år sedan körde reklamkampanjen “Känslan sitter i
länge” tyckte jag den var lysande. Vi såg svenskar tillbaka i den mycket
gråa vardagen: i regn, i bussköer, på offentliga toaletter. Trots all
-tristess strålade det om dem. De var fort-farande så uppvärmda, till
såväl kropp som själ, av sin Vingresa att de stod ut med allt det
trista, kalla, blöta och osexiga en svensk vinter bjuder på. Jag gillade
att reklamen inte fylldes av ännu en swimmingpool överhopad med de
sedvanligt plaskande barnen eller av kemtvättade par framför två glas
vitt, en hummer och en kypare med för stor mustasch.
  Men nu, på Skavstas golv, med svetten sipprande längs ryggraden, med
suckarna och blickarna från min familj, tänker jag ytterligare ett led:
“Känslan sitter i länge – så faen heller!”
  För problemet med Vings reklamkampanj var att den byggde på en myt.
Sanningen är tyvärr den att känslan försvinner så fort vi kliver av
planet – om vi inte redan förlorat den i transferbussen på resmålet.
  Att känslan försvinner på momangen behöver inte ens ha något att göra
med bilar, även om det är sådana jag själv minns bäst. Som när
bilbatteriet valt att dö just när vi ville komma hem med vår
tioveckorsbebis i den tjugogradiga kylan. Som när bilens dörrar frusit
fast och den fick äntras genom bagageluckan. Som när det fallit trettio
centimeter nysnö över Arlandas 3000 långtidsparkerade bilar och jag
inte för mitt liv kunde minnas var jag ställt bilen.
  Oftare handlar det om bagateller som brutalt återför en till den
monotont gråa verklighet som utgör merparten av ens liv. Det kan handla
om att köpladan man passerar med flygbussen anser det viktigt att
annonsera för extrapris på kattsand, att ICA-kassörs-kan fortfarande
efter fem års dagligt handlande inte känner igen en, och att
måndagsmötet på jobbet än en gång handlar om vem som inte fyllt på
dasspapper när den gamla rullen tagit slut.

Men kanske borde jag anstränga mig mer, tänker jag, när jag ännu
en gång dyker ner i den öppnade resväskan på jakt efter det satans
nyckelhelvetet. Därför gör jag ett försök att återskapa en fransk
känsla. När jag rotar bland glassfläckiga kläder försöker jag frammana
den enormt fina glassbaren på strandpromenaden. Chokladfläckarna minner
om de stora crêpes barnen åt med Nutella och kokos. Den inte helt
angenäma doften av hav för tankarna till dagen när vi köpte kilovis med
blåmusslor i hamnen som sedan kokades i en hel flaska vin i våra vänners
1500-talshus. Det doftande knippet av lagerblad väcker känslan av en
trädgård vars frodighet ej går att finna i Sverige. Och överallt i
packningen sand från stranden i Berck som måste ha Normandies längsta
tidvatten. Ena gången tog man ett steg från strandpromenaden rakt ner i
böljan blå för att nästa gång tvingas traska en hel kilometer till
vattenbrynet. Vi såg slott, vi såg katedraler, vi såg skyttegravar från
världskrigen men inget av allt detta sevärda var lika fascinerande som
havets kraftfulla hjärta med sitt regelbundet pumpande av vatten på väg
in, på väg ut, på väg in, på …
  Fast inte någon av dessa känslor, dessa tankens souvenirer, sitter i
med tillräcklig kraft för att överrösta den motstridiga känslan av en
annalkande katastrof här på denna lantisflygplats där alla flygbussar
gått och alla taxibilar dunstat.
  – Kan inte nyckeln ligga i någon av dina andra byxor? näsvisar Katinka.
  – Nej!!!
  – I dina kortbyxor då? Du kan i varje fall kolla, bjäbbar Tekla.
  – Minsann, här låg den! Vem har lagt nyckeln i mina kortbyxor, det var
väl dumt? Kom nu så kör vi. Har jag berättat om den gången jag tappade
nyckeln till min indiska bungalow? Det enda verktyg jag hade att forcera
dörren med var en engångständare …

---

Text: Johan Tell • 2005-11-15
Krönika • Restips