Sura citroner och döda kaniner

Du vet att du är medelålders när du inte längre säger:
“äsch, på hotellrummet är man ju ändå aldrig.” Du vet att du är
medelålders när det är viktigare att packa ner läsglasögonen än
solglasögonen. Du vet att du är medelålders när du väljer resmål efter
balkong.
  Vår balkong är sextio kvadratmeter. Tusen trappsteg ner, med tårna i
det azurblåa Medelhavet, ligger Amalfi. Några fiskebåtar guppar iväg,
färjor trafikerar Salerno och Neapel, från kyrkan som hänger på en brant
hörs klockor ljuda och grannen kommer förbi med citroner.
  Grannen instruerar att citronerna ska skalas tunt, skivas och ätas med
en nypa socker. Vi gör som grannen säger. Äter citronerna, med det vita,
och säger till varandra, medan vi försöker räta ut våra hopfrynta,
valnötslika, anletsdrag att “det här var ju inte alls särskilt surt”.
  Grannen har en citronodling tvåhundra trappsteg ner i branten. På sin
bakgård föder han upp kaniner. Obehagligt. Jo, jag vet att man inte bara
kan äta fula djur som kalkoner, men kaniner är väl lite väl gulliga att
hålla som slaktdjur? Är det inte lite som upptakten till en rysare? Den
58-årige, ogifta mannen, som bor med sin låghalta, ogifta, knypplande
syster och sin mamma som tillbringar dagarna framför tevens Vem vill bli
miljonär?, bjuder på citroner på balkongen men nackar sedan hej vilt
kaniner på bakgården. Våra barn, som varit inne och hälsat på,
rapporterar dessutom att det finns tre sängar – men bara två sovrum!
  Varje gång grannen kommer med citroner – han gör det så ofta att vi
till slut inte klarar av att äta mer utan fyller resväskan med den gula
frukten för att inte göra honom ledsen – undrar jag över vilka som
egentligen sover i samma rum.
  Tänker mig också att varje gång grannen känner sig frustrerad över
livets alla orättvisor blir han tvungen att tugga i sig en citron och
nacka en kanin – döda något vacker.

Utan att riktigt veta varför gör vi en utflykt till Capri.
Kanske för att guideboken braskar “Paradis”, kanske för svensken Axel
Munthes museihem San Michele, kanske för att vi är medelålders.
  Axel Munthes Boken om San Michele är en märklig biografi över honom
själv och hans Caprihus 777 trappsteg ovanför hamnen. Munthes ytterst
märkvärdiga liv skyms hela tiden av skrönor varför man till slut inte
tror på någonting han skriver. Tiden som societetsläkare i Paris
överskuggas av fantasier om pistoldueller, hypnotiska djurseanser på
stadens zoo och lik som sänds till fel begravning. Munthes gärning som
koleraläkare i Neapel – 1 000 döda om dagen – skyms av påstådda erotiska
utsvävningar som sägs följa epidemier med många dödsoffer. Jordbävningen
år 1908 i Messina – 100 000 döda – ger myter om en mafioso som försöker
skjuta Munthe, en strandad haj med ett kvinnoben i magen och det
ironiska i att alla Messinas poliser dog i det sammanstörtade polishuset
medan fångarna blev fria då fängelsemurarna rämnade. Munthes skildring
av katastrofen i Messina innehåller förmodligen en av de första
beskrivningarna av en tsunami:
  “…den väldiga flodvågen som svepte över stranden och förde tillbaka
med sig ut i havet ett tusental människor som flytt till hamnen.
Hundratals av dem vräktes tillbaka upp på stranden, där de lågo och
ruttnade i solen.”

I boken nämner Munthe inte med ett ord sina två fruar eller
sina två söner. Däremot uppehåller han sig länge vid sina husdjur: en
stor mängd hundar, en uggla, en mungo och en alkoholiserad babian som
vid upprepade tillfällen bryter sig in i San Micheles vinkällare.
  Som läkare åt svenska drottning Viktoria har det spekulerats mycket i
om Munthe egentligen hade ett förhållande med Gustav V. Personligen
tycker jag inte att det är speciellt intressant vilket slags sexualitet
Munthe utövade och med vem, däremot förstår jag inte hur en människa kan
ägna sig mer åt en babian än åt sina egna barn.
  Och hur kunde han tillskriva den italienska upplagan Benito Mussolini?
  Och hur kunde han föreslå att nazisten Hermann Göring skulle få köpa
San Michele?
  Och hur kunde Greta Garbo besöka Munthe på Capri inför en eventuell
filmatisering av Boken om San Michele – vilken roll skulle Den gudomliga
då spelat? Babianen, ugglan eller en av hundarna?
  Och du vet att du är medelålders när sevärdhetens höjdpunkt är en
parkbänk att pusta ut på.

---

Text: Johan Tell • 2005-12-19
Krönika • Restips