Tusen år av svenska stolpskott
Det där är väl inget att bry sig om, sa en nyvunnen indisk vän, när bussen på plågsamt låg växel arbetade sig förbi en maharajas palats som tydligen hade ett tusental år på nacken eller så. Sådant eller finare har ni väl gott om hemma, fortsatte mannen förstrött och bad mig i stället demonstrera funktionerna
Det där är väl inget att bry sig om, sa en nyvunnen indisk vän, när bussen på plågsamt låg växel arbetade sig förbi en maharajas palats som tydligen hade ett tusental år på nacken eller så.
Sådant eller finare har ni väl gott om hemma, fortsatte mannen förstrött och bad mig i stället demonstrera funktionerna till mitt någorlunda nyinköpta armbandsur.
Förmodligen visste han att Sverige är ett rikt land, men visste han att Sverige är ett land nästan kliniskt rent från salongsfin historia? Förmodligen inte.
Europas stora katedraler, kulturstäder och antikens mästerverk ligger som bekant avsevärt söder om Kolmården. Vad har vi förutom skog och kalhyggen, missväxt och häxbränningar? Jag höll tyst om Kristina från Duvemåla, barkbröd och det där regalskeppet som byggdes, välte och försvann i djupet, kom upp på nytt och placerades i vad som snabbt utvecklade sig till rikets mest välbesökta museum. Medveten om att klockan skulle imponera betydligt mer än dessa fadäser, visade jag armbandsurets tidtagarfunktion och en liten knapp som fick urtavlan att lysa i mörker, och mannen såg både nöjd och lite tagen ut. När så Taj Mahal och Agra Fort dök upp slog mig den dystra tanken att Sveriges historia till stor del är en historia av misstag.
Nja, jag tänker inte på OS, på en halvslumrande Salo som sjabblade in en droppuck från ett land där alla tycks ha en medfödd talang att kasta kula, men få tycks kännas vid skridskor, än mindre hockey.
Det finns värre saker. Ballongen som från Gränna lyfte med André och havererade i packisen. En regent som gick bort sig i dimman och blev skjuten i Lützen och en annan som blev förklarad som hjältekonung efter att ha tältat i nuvarande Moldavien och fört med sig kåldolmar hem från Turkiet.
Det skulle knappast imponera, inte heller vikingarna som seglade i österled och gav nordbor ett dåligt rykte utomlands långt innan det började gå enveckorscharter till Alperna och Ibiza.
Vårt eget bidrag till antiken är dessutom destruktivt.
Kolla in Aten så förstår du vad jag menar. Parthenon, Akropolis huvudtempel, ser sedan 400 år tillbaka ut som en överdimensionerad och något primitiv tandställning, i alla fall betydligt påvrare än originalkonstruktionen. Eländet vilar faktiskt på en svensks samvete.
1685 trädde greve Otto Wilhelm von Königsmarck i Venedigs tjänst och drog ut i strid mot turkarna. Två år senare belägrade trupperna Aten och Otto fyrade av den olycksaliga kula som tvekade en aning inför klippans prakt, men till slut gjorde en snygg båge och landade i Parthenon där turkarna lägligt råkade ha ett krutförråd. Smällen och eldskenet påstås ha setts ända till Pireus.
Från detta grekiska skelett behöver man inte färdas långt för att bli påmind om nästa svenska fadäs. Låt vara i ett helt annat århundrade. En aprildag 1953 stod sjökapten Lorentzon på däck och blickade ut över Bosporens mörka vatten. Skutan Naboland seglade till synes obekymrat genom Orienten, ovetandes om att den turkiska krigsmaktens mest omhuldade triumfkort gömde sig i djupet. Så kom det sig att en ordinär svensk virkestransport, där någonstans i skiljelinjen mellan Europa och Asien, oavsiktligt satte stopp för den hårdföra ubåten Dumlupinar. Kollisionen blev förödande och ubåten vände mot botten med 90 man.
Den olycksalige kapten Lorentzon anklagades till en början för att ha utmanat hela den turkiska krigsmakten. Han fördes därför till turkiskt häkte, varifrån han med stor möda lyckades krångla sig ut som oskyldig.
Så tur kanske att ingen historiker skärskådat Pompejis och Atlantis ödeläggelser. Och tur kanske att inte al-Qaida var uppfunnet på 1600-talet – möjligen var deras verksamhet då inskränkt till punkteringar, obehörigt öppnande av kreatursgrindar och andra, mer småskaliga förseelser – för i så fall hade Sverige med Otto Wilhelm von Königsmarck i spetsen riskerat att buntas ihop med nätverket och terrorstämplas. Och jag hade förmodligen nekats inresevisum till Indien.
Aningen vankelmodigt vandrar jag därför genom Agras mogulträdgårdar. Huskråkorna skränar, smog ligger över stan, det luktar ruttnande sopor och urin. Men bebyggelsen ser i alla fall någorlunda hel ut och den klockintresserade mannen kan inte erinra sig några svenska besökare, i alla fall inte några klåfingriga sådana. Inte ännu.
Text: Mikael Persson • 2006-02-03
Krönika • Restips