Annons
Annons
Krönika

Film inspirerar visst!

Ifjol, vid den här tiden, satt jag med en gindrink på Old Cataract Hotel i den egyptiska staden Assuan. Jag kan inte påstå att jag kände mig genomnöjd eftersom jag inte fick lov att sitta på terrassen och blicka ut över Nilen, men det fick duga. Det var faktiskt första gången ett lyxhotell nekat mig

Text: Johan Tell • 2006-03-27 Uppdaterad 2006-03-27

Ifjol, vid den här tiden, satt jag med en gindrink på Old Cataract Hotel i den egyptiska staden Assuan. Jag kan inte påstå att jag kände mig genomnöjd eftersom jag inte fick lov att sitta på terrassen och blicka ut över Nilen, men det fick duga. Det var faktiskt första gången ett lyxhotell nekat mig nöjet av att njuta dess allmänna utrymmen till priset av något att dricka. Men här på den gamla katarakten (av latinskans catara för vattenfall) höll man strikt på att reservera de finare delarna för sina betalande nattgäster och vi andra fick dväljas i den mörka murriga baren.

Att jag satt på Old Cataract berodde inte på att hotellet är ett av några få bevarade, klassiska kolonialhotell längs Nilen – ett annat, och i mitt tycke trevligare, är Winter Palace i Luxor – utan på att det var här som 1978 års filmatisering av Agatha Christies bok Döden på Nilen tog sin början. Filmen inleds med en middag på Old Cataract. Påföljande morgon traskar ett gäng västerlänningar stentrapporna ner från hotellet till de väntande hjulångarna på Nilen – vi vet alla att det här inte kommer att sluta bra för åtminstone två, tre av dem.

Döden på Nilen är inte en speciellt bra film och boken var inte mycket bättre. Men det är en klassiker och fungerar bra som ett tidsdokument. Den visar en rasistisk tid – inte en enda egyptier har en roll i filmen, “närmast” är en indier som pratar lustigt – den visar en tid då ett arabland fortfarande kunde framstå som romantiskt med vita springare framför arkeologiska utgrävningar och brudpar i motljus på övre däck, den visar en tid när ingenting inte kunde hjälpas upp med en rejäl morfinspruta.
Det är ofta jag besöker en plats där en film spelats in. Bara på det senaste året har det förutom Assuan blivit Kings Cross Station i London för Harry Potters skull (barnen krävde det), Kalabrien i Italien för filmen Kristus stannade i Eboli, Den förbjudna staden i Peking för Den siste kejsaren, Glasgow för Råttfångaren och Budapest för Mephisto.

Filmer är nu inte min enda inspirationskälla när jag väljer resmål. Jag kan lika gärna lockas av böcker, resereportage, musik, vin, mat, konst eller tekniska ting som Mercedesfabriken i Stuttgart. Likväl finns nästan alltid en film någonstans i bakhuvudet när jag gör en resa, några sekvenser, ett par bilder lagrade för mig att utforska när jag väl är på plats. Därför skulle jag utan tvekan svara “Ja!” om någon ställt frågan “Har en film någonsin inspirerat dig att åka till en speciell plats?”

När Vagabond ställde denna fråga på webben svarade däremot 90 procent “Nej”.
Jag kan väl inte direkt påstå att jag chockades av svarsfrekvensen men jag måste tillstå att jag blev ytterst förbryllad. Har dessa nej-svarare verkligen inte lockats till Fontana di Trevi i Rom av Anita Ekberg-filmen La dolce vita, utforskat vildmark på Nya Zeeland på jakt efter scener i Sagan om ringen, åkt båt i Thailand till James Bond-ön Ko Tapoo, lekt Robinson på Tenga i Malaysia eller letat Woody Allen-miljöer på Manhattan? Har de aldrig dragits till Trollywood, Bollywood, Hollywood?

Och nej, det är inte nördigt att leta upp en miljö från en film. Inte alls som att besöka kända personers födelsehus, vilket ofta inte ger någon ytterligare dimension till vad man redan visste. En inspelningsmiljö däremot kan ofta fördjupa känslan man fick när man såg filmen. Först har vi en författare till ett manus eller en roman som länge, länge funderat över vilken miljö som bäst kan förstärka den historia han eller hon vill berätta. Som verkligen ansträngt sig för att finna en plats där de skapade karaktärerna inte bara känns som om de hörde hemma, utan som dessutom hjälper till att lyfta fram dess egenskaper. Sen har vi en regissör som ytterligare vill betona detta genom att ge berättelsen dess ultimata miljö. Att filmen Notting Hill utspelas i just Notting Hill är därför ingen slump. Det berodde inte på att regissören redan bodde där, att där fanns gott om parkeringsplatser eller trevliga barer. Notting Hill hade inte kunnat spelas in i Mayfair, liksom att Amelie måste komma från Montmartre och Sopranos tvunget ska härja i New Jersey.

Var och en får naturligtvis resa som den vill. Men, eftersom jag är övertygad om att ni som inte låter er inspireras av filmer missar något stort, skulle jag vilja föreslå att ni provrester på hemmaplan för att se om jag inte har rätt. Vik en helg, ladda er bärbara dvd-spelare och res till Åmål, Vittula eller varför inte Katthult. Det kommer att bli så bra, så bra.


Text: Johan Tell • 2006-03-27
KrönikaRestips

Nyhetsbrev

Missa inte våra bästa tips och guider!

Scroll to Top