• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Turin - stad av choklad

    Krönika av Johan Tell

    Turin - stad av choklad

    Guido Gobino håller upp en pralin framför näsan på mig.
    – Det här är den fetaste chokladen i världen, säger han
    – Oj, säger jag. För vad ska man säga? Denne chokladtillverkare i Turin har uppenbarligen noll koll på de senaste chokladtrenderna där man jagar choklad med mindre fetthalt, mindre andel socker och högre procent kakao.
    – Men, fortsätter Guido Gobino, som om han läst mina tankar. Den sortens fett som min choklad innehåller blir man inte fet av. Man blir glad och stark.
    Det är alltid likadant när man pratar med italienska producenter av feta produkter, må vara ålfiskare i Podeltat eller olivodlare i Apulien. Just deras fett är inte skadligt, just deras fett sätter inte igen blodådrorna, ger inte konsumenten hjärtinfarkt eller en tunnliknande figur. Nejdå, deras fett gör en i stället arbetsför, energisk och rentav potent.

    Fast i ärlighetens namn ser Guido Gobino ut att vara en man full av energi. Smal är han också. Hur det är med potensen vet jag dock inte, men han har en son.
    – Choklad äter jag varje dag. Måste provsmaka. Dels för att kolla att blandningen av fem sorters kakao från Afrika, Java, Venezuela och Jamaica blir den rätta, dels för att vädret – som att det i dag är fuktigt – påverkar smaken.
    Gobino är ett familjeföretag som tillverkar 800 kilo praliner om dagen. Det är inte speciellt mycket. I en hörna står en liten maskin som spottar ut små runda pluttar med citronmarmelad på. En annan maskin gör fyrkantiga rutor smaksatta med chilipeppar och en tredje gör ingefärsbollar. Litet, överblickbart, exklusivt.

    När Turin och Piemonte talar om sig själv som en chokladregion är det den här sortens små fabriker man vill framhålla – det finns 17 stycken i centrala Turin (och 17 till om man räknar förorterna). Däremot talar man inte gärna om storindustrin Ferrero Rocher i den lilla staden Alba söder om Turin.
    Runt Alba, vars landsbygd döljer Italiens bästa tryffel och skyltar med några av Italiens bästa viner, växer det mycket hasselnötter. Runt 1865 började man blanda in hasselnötter och mandel i chokladen eftersom kakaopriset det året var ovanligt högt. Namnet på denna produkt, gianduiotto, kommer av en lokal karnevalsdrottning som heter Gianduia.

    Gianduiotto var, och är, en delikat delikatess. För Pietro Ferrero var det just detta som var problemet. Albas goda nötchoklad såldes bara vid högtidliga tillfällen och direkt över disk av tillverkaren. Pietro Ferrero ville att chokladen skulle nå alla, överallt och alltid.
    Året var 1945. Ett par generationer senare är hans vision förverkligad. Det finns inte en butik i Italien som inte för Ferreros Pocket Coffee, Raffaelo eller Happy Hippo. I Sverige är företaget mest känt för sina Ferrero Rocher-bollar (som jag trodde kom från Schweiz), sina Mon Chéri-praliner (som jag trodde kom från Frankrike) och sin Nutella (som jag hoppas aldrig accepteras som ett mellanmål av svenska kids). För i en tid med allt tjockare barn är det svårt att acceptera företagets aggressiva sponsring av sportevenemang och djurorganisationer i syfte att etablera Nutella som något annat än ett godis. Värst är den lilla plastförpackningen "Nutella Snack & Drink" som man försöker lansera som mellis till barnen: ett fack med sött citronte, ett fack med små brödpinnar, grissini, och ett fack med Nutella.

    I Turin dricker man också choklad – även vuxna som inte är på skidutflykt med sina barn. Drycken heter Bicerin och är varm choklad med kaffe toppad med vispgrädde.
    – Jag blandar och rostar chokladen själv, säger Maritè Costa, som äger det mycket lilla etablissemanget med det långa namnet Caffè Cioccolateria al Bicerin som slog upp portarna redan 1763.
    Al Bicerin har alltid ägts av kvinnor och har därmed alltid också varit ett ställe dit respektabla damer ensamma kunnat gå efter kyrkobesöket på söndagarna. Fast när Maritè Costa ska räkna upp kändisar som fikat här blir det bara män.
    – Cavour, Nietzche, Dumas, Italo Calvino och Puccini. Han satt i hörnet där borta och skrev operan la Bohème. Fast jag tror inte han kom för chokladens skull utan för att flirta med de finare damernas jungfrur.
    Förresten, på italienska bensinmackar säljs trekilos Nutellaburkar för 18,50 euro – många kalorier för pengarna.
    (Sista veckan i mars är det chokladfestival i Turin: http://www.cioccola-to.com/)