• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Cortina - skidor i Italien

    I Cortina glänser det internationella jetsetet ikapp med Dolomiternas skönhet. Här har kändisar shoppat i exklusiva boutiquer och bott på fina hotell sedan skidorna var av trä. Men du måste inte vara kung, skådespelare eller fotomodell för att uppskatta byns charm och de välpistade nedfarterna. Cortinas lyx är öppen för alla.

    Cortina - skidor i Italien

    Jag ser diamanter framför mig. Champagne och martini. Pälsar och hattar. Vackra fotomodeller och stiliga filmstjärnor – kanske Roger Moore, Sophia Loren eller David Niven, trots att han är död. I min bild av Cortina ryms lika delar lyx, glamour och skidåkning. Som Sunset Boulevard på snö. Eller en nobelfest i kabinbanan.

    Jag halvsover när bussen från Calalzo rullar den sista biten mot Cortina. Bakom mig sitter en svensk familj och pratar skånska. De låter alldeles vanliga och är antagligen bara stjärnor i sina egna semesterfilmer. Framför mig sitter en tandlös gubbe och susar irriterande högt när han andas. Han verkar inte vara typen som skålar i champagne. Bredvid mig sover en ung tjej. Hon har ett läderband runt höger armled. Inga diamanter. Det är ungefär som bussen till Sälen.

    Men så stannar vi. Dörrarna öppnas och in kommer åtta upplagor av en och samma dam, nämligen den med stora solglasögon och en stor hårig brun päls. De diskuterar högt och gestikulerar yvigt. Damerna är en lika självklar bild av Cortinas vardagsliv som de väldiga Dolomiterna som omger byn. Tyst hälsar jag dem välkomna ombord. Nästa stopp Cortina.

    Vackert i Cortina

    Natten har givit efter. Solen har också den här morgonen lyckats bestiga bergen runt Cortina och skänker nu ljus åt turister och bybor. Jag öppnar hotellrummets fönsterluckor och kisar mot kabinbanan som kämpar sig upp mot Falorias topp. Det är vackert i Cortina. Italiens äldsta skidort ligger omsorgsfullt inpackad mellan Dolomiternas makalösa bergformationer som under snön bär sin karakteristiskt röda färg. Karga toppar stretar hotfullt uppåt som ville de skrämma bort alla moln. Gränsen mellan berg och himmel suddas ut av snön som yr i vinden 3 000 meter över havet.
    Nere i byn kantas gatorna av typiska alphus med skyltfönster där de rätta märkeskläderna, dyraste smyckena och senaste sportprylarna visas upp. För trots skönheten är det ändå lyxen som först slår en i Cortina. Och trots vacker natur och bra skidåkning är byn mest känd för sitt internationella jetset som kommer hit år efter år.
    – We go where the rich people are.
    Orden kommer från Boris Mancastroppa. Han är vd på konstprofessor Daniele Dondes turnerande konstgalleri L'arte Millardaria där äkta förfalskningar av kända konstverk säljs för dyra pengar. Utställningen är exklusiv och besöker därför bara exklusiva hotell på exklusiva orter som exempelvis Hotel Palace i St Moritz, Hotel de Paris i Monte Carlo, Hotel The Mark i New York och så Hotel Cristallo i Cortina.

    Cristallo är ett av Cortinas två femstjärniga hotell. Utanför ingången står fyra svarta limousiner med tonade rutor. Bredvid dem står privatchaufförerna och väntar. En av dem gör en försiktig åkarbrasa och stampar med fötterna. Inte för det är så värst kallt, utan mer för att hålla igång kroppen. Innanför glasdörrarna är det som i en kyrka. Vackert, påkostat och högt till tak (bokstavligt alltså). Gäster och personal pratar tyst, nästan andäktigt med varandra. Alla verkar övertygade om att de hamnat i paradiset på jorden. Ett paradis som nyss var stängt.
    1991. Cristallos framtid är utmätt. Familjen Menardi som drivit hotellet sedan starten för 90 år sedan får inte plus och minus att gå ihop och vill sälja, men hittar ingen köpare. Läget blir alltmer desperat. Personalens leenden alltmer ansträngda. Ingen vill kännas vid det oundvikliga men verkligheten gör som den brukar, den hinner ikapp. Cristallo går i konkurs. Inredningen packas ihop och skickas iväg i stora tunga lastbilar. På några veckor förvandlas det upplysta och glittriga Cristallo till ett mörkt spökslott. De värsta pessimisterna ser det öde hotellet som ett monument över en svunnen tid i Cortinas historia. Olyckskorpar kraxar nervöst om att byns flärd kommer att försvinna. Många väntar på den ödesdigra dominoeffekten – först Cristallo sen nästa hotell och sen nästa …

    Håller stilen

    Men Cortina håller stilen. Cristallos värsta konkurrent, det något bedagade men ändå femstjärniga Hotel Miramonti, fortsätter att locka till sig det fina folket. Precis som de fyrstjärniga hotellen och de exklusiva butikerna på Corso Italia.
    Och så, några år senare, dyker den rika affärsmannen Paolo Gualandi från Bologna upp. Han förkunnar sitt motto att varken utveckling eller framtid är möjlig utan tradition och satsar några av sina miljoner pengar på att rädda Cristallo. Och efter tio tysta år glittrar det igen. Hotellet slår upp glasdörrarna, nyrenoverat i gustaviansk stil och lyxigare än någonsin.
    Jag guidas runt av Maria som jobbar i receptionen. Egentligen skulle jag träffat hotellchefen, säger hon, men eftersom jag kom oanmäld och han är bortrest så tar hon hand om mig. Hon är lågmäld och korrekt. Kungliga sviten får jag inte se, men väl en vanlig svit. Blommorna på tapeterna är handmålade och ser olika ut i hotellets alla 67 rum, berättar hon. Jag försöker se imponerad ut. Vi tittar på den stora inomhuspoolen, skönhetssalongen och rehabiliteringscentret i hotellets källare.
    – Hotel Cristallo är viktigt för bilden av Cortina. Vi behöver lyxhotell med gamla anor, säger hon.
    Det är förmiddag. Sömndruckna människor rör sig i olika riktningar på shoppinggatan Corso Italia, Cortinas självklara catwalk. Ena hälften med skidglasögon i pannan, skidor på axeln och siktet inställt på närmaste skidbuss. De klumpiga pjäxkliven är bestämda. Skidkläderna är så där färgglada som bara skidkläder kan vara. Illgult, chockrött och knallblått – ibland samtidigt på samma människa.

    Flanerar planlöst

    Andra hälften drar åt brunt, grått och svart. De flanerar till synes planlöst men kommer förr eller senare att hamna på ett konditori med en espresso eller en cafe latte framför sig. Där finns givetvis de bekanta damerna med solglasögon och päls, men också män i långrock och keps samt förstås ett yngre trendkänsligare garde i något mer uppdaterade vinterkläder. Jag sitter på en bänk med en liftkarta i knät. Bakom min rygg ligger Cortinas stolta kyrka och markerar att det här minsann är byns centrum. Solen skiner men min bänk står i kyrktornets skugga så jag huttrar.
    Skidåkningen får vänta. Jag sneddar över det lilla torget där två tjejer håller på att bygga ett tält runt en svart sportbil. Bredvid dem snickrar deras kolleger ihop en scen. Det ska bli någon sorts jippo i kväll och bilmärket är huvudsponsor. Kända artister ska uppträda, säger en snickare med spik i munnen, och rabblar några namn jag aldrig hört talas om.
    Det närmar sig lunch. Jag traskar uppför den lilla gatan Via Bepin mot busstationen där skylten Pizzeria Ghedina väckt min nyfikenhet dagen innan. Inte för att pizza är det jag mest av allt vill äta, utan för att jag hoppas få en glimt av störtloppsåkaren och Cortinasonen Kristian Ghedina som ju borde äga restaurangen. Men det är inte Kristians pizzeria berättar servitrisen för mig när jag satt mig vid det bastanta träbordet. Det är hans farbrors. Men på underlägget under den väldiga pizzatallriken finns i alla fall en bild på Kristian Ghedina och dessutom radas alla hans segrar i världscupen upp. Han vann visst i Åre 1990. På underlägget sammanfattas också Cortinas historia. Såklart.
    För i Cortina är minnena viktiga. Gamla svartvita bilder pryder väggarna på hotell, restauranger och butiker. Historier från förr återberättas likt svenska skillingtryck genom generationerna. Särskilt viktiga är minnena från första världskriget som var extra blodigt i trakterna kring Cortina eftersom gränsen mellan Italien och Österrike gick precis här.
    Bild 774883
    Så stannar plötsligt tiden, den balanserar på randen till framtiden i några sekunder, gör sedan helt om och rusar tillbaka. Liftar och linbanor upphör att existera en efter en i bergen runt byn, nedfarter växer igen och försvinner, carvingskidor och twintops blir till breda trälaggar och skidmodet på Corso Italia går från Gore-Tex till loden. Till slut gör tiden en bredsladd så att snön yr. Något vimmelkantig tycker jag mig se mig själv på det där gamla fotografiet med den mustaschprydda mannen i knickers och basker. Han är ute på en skidtur och poserar högtidligt för fotografen. Bakom honom syns byn där kyrktornet höjer sig över hustaken. Han tycker att skidåkning är den självklaraste saken i världen. Fotografering begriper han däremot inte.
    Det är 1914. Skotten smäller i Sarajevo och första världskriget brakar loss. Italien, som är anslutet till den så kallade trippelalliansen Tyskland, Österrike-Ungern, förhåller sig till en början neutralt. Men Cortinas unga män kallas in för att strida för sitt fosterland som är Österrike-Ungern. En ung man tvingas lämna sin gravida fru när han skickas till den ryska fronten.
    Ett år senare bryter Italien med sina allierade och förklarar krig mot Österrike. Gränsen mellan länderna flyttas efter några veckors stridigheter och Cortina tillhör nu Italien. Följderna blir dramatiska för byns familjer och när den unga Cortinamannen återkommer från Ryssland ligger hans hem, där hans fru ammar parets lilla barn, i Italien. Han ser huset från de österrikiska positionerna ungefär fem kilometer därifrån, men han återförenas inte med sin familj förrän 2,5 år senare.

    Cortinas äldsta hotell

    Längs den gamla krigsfronten från Val di Seto till Passo Falzarego berättas liknande historier. Alla är riktiga snyftare och alla vårdas lika ömt. Gottardo Manaigo, som äger Hotel de la Poste, Cortinas äldsta hotell, kan de flesta utantill.
    – Vår historia förklarar varför vi är som vi är i dag, säger han. Det är viktigt för oss att hålla ihop och hjälpa varandra. Vi gör till exempel ett dagsverke varje år där vi hjälper våra gamla med något. Det kan vara vad som helst' såga ved eller måla om ett hus.
    Vi sitter i det fyrstjärniga Hotel de la Postes foajé. Det är mörkt och murrigt. Brunt trätak, mörka möbler och mörkt golv. Det enda som lyser upp rummet är de delar av de vita väggarna som inte täcks av konstverk och fotografier. Hotel de la Poste har varit i familjen Manaigos ägo sedan det grundades 1865. Dessförinnan var det ett postkontor. Jag sökte upp Gottardo Manaigo, som också är lokalpolitiker, för att få en bild av dagens Cortina bortom skidbackarna. Men som den sanna Cortinabo han är tar han det från början.
    Vinterturismen i Cortina föddes i mitten av 1860-talet när överklass från England, Tyskland och Österrike började resa hit främst för att klättra. Några år senare, 1925, byggdes Italiens första kabinbana (på räls) här, 1937 hölls den första internationella skidtävlingen i Cortina och 1956 stod Cortina som värd för de olympiska vinterspelen. Trots att fackelbäraren snubblade framför hedersläktaren på invigningen så är OS fortfarande något man gärna pratar om. Alla Cortinabor jag träffar är överens om att byns popularitet ökat efter spelen och OS-flaggor fladdrar fortfarande i vinden här och där.
    – Vi är mycket stolta över vårt OS, säger Gottardo och kommer därefter in på nutiden och det faktum att nybyggen inte varit tillåtna i Cortina på över 20 år. Han ser bekymrad ut.
    – Det är både bra och dåligt. Samtidigt som vi vill behålla byns gamla fina karaktär och exklusivitet så innebär byggstoppet att det är omöjligt att få bostad i Cortina. Priserna är skyhöga. De flesta som jobbar här bor någon annanstans, säger han.
    Jag lyssnar och antecknar. När Gottardo kommit till sin berättelses slut tystnar han, och jag borde väl ställa en intelligent följdfråga om den lokala politiken eller något, men i stället hör jag mig själv undra vilken kändis som senast bodde här på hotellet.
    – Kungen av Jordanien, svarar han och ler.
    – Graaaaaaciii.
    Det amerikanska sällskapet tackar busschauffören som stannat utanför deras hotell. De kliver på den gula skidbussen som är på på väg till Tofana, ett av Cortinas två skidområden. De pratar om gårkvällens äventyr i baren och skrattar högt. Ingen av dem verkar tycka som jag, att det är besvärligt att man måste åka buss mellan liftsystemen. I Cortina är det enklast att bestämma sig för på vilken sida av byn man vill tillbringa dagen och sedan stanna där. Eftersom skidområdena är omfattande har man ändå att göra en hel dag. När jag tänker efter har amerikanerna kanske rätt. Det är inte så mycket att gnälla över egentligen.
    I dag har jag alltså valt Tofana, 2 470 meter över havet.
    Jag knäpper pjäxorna och kliver i hyrskidorna. Tar några stavtag i den knirkande snön för att komma ut ur kabinbanehusets skugga och in i solen. Där tvärstannar jag. Fjärilarna som hittills hållit sig i magen fyller på en sekund varenda vrå i hela kroppen. Det är vackert. Himlen är klarblå. Det har fallit några centimeter nysnö som ligger likt riven parmesanost över de nypistade backarna. Jag känner mig oövervinnlig och benen är fulla av åk.
    Mitt i allt detta kommer ensamheten över mig och jag ringer hem för att dela med mig av den sensatation jag står inför. Klyschorna fullständigt hoppar ur min mun:
    – Det är fantastiskt. Solen skiner och nerfarterna är nypistade. Och långt där nere ligger byn. Hur har ni det förresten?
    Sedan har jag en fantastisk skiddag. En av mina allra bästa faktiskt. Jag släpper mitt kontrollbehov, stoppar pistkartan djupt ner i fickan och åker dit jag har lust. Svart backe. Blå backe. Sittlift. Kabinbana. Benen darrar av trötthet när jag käkar en rekorddyr toast 2 400 meter över havet.
    Jag delar sittlift med ett italienskt par. Han en cigarrökande 60-åring, hon en solbränd 30-åring. De bryr sig inte om mig utan gullar ogenerat i sina dyra täckkläder som vore de ensamma. Cortina är Cortina, även 2 400 meter över havet.
    Skidåkningen är övervägande enkel. Gröna, blåa och röda pister dominerar. Min favorit är den röda Canole. Jag varierar stora svängar med små. Stannar, pustar och tittar på folk. Fortsätter neråt. Det går undan, men aldrig så mycket att jag inte hinner med. Om jag vetat att damernas världscup i störtlopp avgörs här varje år hade jag säkert trotsat reglerna och utan bromsar ställt mig i fosterställning. Bara för att testa. Tur att jag inte vet.

    Ont om svarta pister

    Riktigt svarta pister är det ont om i Cortina. Men det finns några. Den värsta av dem alla heter Forcella Staunies. Det är förresten ingen backe utan en smal vägg som inte alls är kul om man inte är riktigt avancerad, som till exempel Franco Siorpaes. Han har varit skidlärare i 20 år och är numera chef för Scuola Sci Cortina, som givetvis är Italiens äldsta skidskola. Skidsläkten Siorpaes är känd i Cortina. Flera av dem har tillhört Italiens slalomelit, utan att för den skull nå riktigt ända fram. Största meriten har Francos farbror som tränade Alberto Tomba.
    Franco kommer emot mig i stora mjuka svängar. Det ser enklare ut än när jag promenerar på ett platt golv. Efter sig har han en ung kvinna som försöker efterlikna hans åkstil. Det går skapligt.
    – Folk åker bättre skidor i dag än för tio år sedan och det beror inte bara på att materialet utvecklats, säger han när lektionen är över. Det finns ett större intresse av att åka bra. Förr var det viktigare att bara synas i Cortina.

    Dagen går och backarna fylls på med åkare i varierande åkstil. Trångt blir det aldrig, och liftköerna blir aldrig omänskliga. Och så ska det förbli. Cortina kommer aldrig att bli en ort för den breda massturismen. Därför ska skidsystemen inte växa mer. Och i byn ska varken bostäder eller hotell byggas. Det har man bestämt.
    Eftermiddagssolen värmer Corso Italia. Siestan är över och i takt med att butikerna öppnar hittar allt fler människor ut på gatan igen. Jag går förbi biografen Eden som visar en film med Tom Cruise. Tar en lång cappuccino-paus på kafét Embassy där rosenkindat skidfolk blandas med flanörer och målmedvetna shoppare. En mamma och hennes kanske 10-åriga dotter slår sig ner vid mitt bord. Båda har brun päls på sig. De äter sin glass under tystnad.

    Ny Guccibutik

    Strax intill kyrkan har en Guccibutik nyligen öppnat. Den första på en skidort berättar kvinnan bakom disken. Att märkeskläderna och väskorna är dyrare här än i turisternas hemstäder betyder inget. Folk förväntar sig att det ska vara dyrt i Cortina. Det är prestige att handla här, säger hon.
    En butik längre ner på gatan säljer kläder för hästpolo. Jag är på jakt efter en billig souvenirtröja, men ger upp. Det finns ingen.

  • Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!