Pengar som hjälper

Så står hon framför dig med trasig tröja och tredje världens sårskorpor. Hon bär på ett leende, på sin egen lillasyster, men inte så mycket annat.
Utbildning?
Nix.
Mat för dagen?
Med nöd och näppe.
Och du inser att du faktiskt kan ändra hennes liv.

Det handlar naturligtvis om pengar. Men summan är ganska liten, en handfull hundralappar per år, tillräckligt för inköp av skoluniform, penna och böcker.
Problemet är knappast belastningen av din plånbok, utan hur hjälpen ska nå fram. Hur dina pengar ska undgå att hamna på ett redan hyfsat fett tjänstemannakonto i korruptionens ekonomiska ingenmansland. För i sådana fall vore det bättre att inte ge några pengar alls.

Nepal tillhör världens fattigaste länder. Som sådant delar det ett av tredje världens värsta gissel. Korruption har blivit till en del av vardagen. Ibland som ett sätt att överleva när lönen för ett heltidsarbete inte ens räcker till existensminimum. Ibland som ett sätt att nå ett flärdfullare liv.

Politiker snor åt sig pengar. Polis och statliga tjänstemän gör detsamma. Så varför inte alla andra också? För chanserna finns.
När dollar och euro sprids över landet är frestelsen stor. Stora hjälpprojekt bär i värsta fall på anonymitet som gör dem sårbara. Ibland doftar pengar helt enkelt inte svett, ibland bär de inte på någons ansikte. De bara finns där. Tysta och anonyma, utan andra krav på redovisning än det som ryms i en snygg årsrapport.

Under mina resor i Himalaya hör jag ofta samma historier. Hur en liten, välutbildad klick människor, med rätt politiska kontakter, blir rika och lever gott på biståndspengar. Hur de som hjälpen var avsedd för blir mer och mer uppgivna och inte bara tappar tron på den internationella välviljan, utan också på landets egna, korrumperade ledarskap.
Namaste Nepal och Tuki Nepal är två organisationer med svensk anknytning, två projekt vars pengar verkligen når dit det är tänkt. Det finns säkert fler. Men just dessa känner jag ganska väl. Inte bara till själva konstruktionen, utan också människorna. De som administrerar hjälpen. I flera fall också personerna som tar emot den. Jag vet hur de ser ut, var de bor och i många fall vilka problem som möter i vardagen.

Vi har träffats vid flera tillfällen, suttit framför by-skolan där mörkret luktar fuktig potatiskällare och 40 småbarn försöker lära sig läsa och skriva i vad som i bästa fall kan kallas en fönsterlös etta med jordgolv.

Det finns namn. Det finns ansikten. Det finns en ömsesidig relation. Inbillar mig att det är därför som hjälpen verkligen når dem som den är avsedd för. Till åttaåriga Chameli som bor med sin efterblivna far bland getter och torkat hö. Till dövstumma Santi som är 35 år, men som ser betydligt äldre ut eftersom hennes man i åratal misshandlat henne i visshet om att hon ändå inte kunde säga ifrån. Läs- och skrivkunnighet betyder makt. Chameli och Sova är på väg att skaffa sig den färdigheten.

Både Tuki Nepal och Namaste Nepal funkar ungefär som i en familj. Någon kommer med förslag. Resten säger okej, stopp eller åtminstone varför?
Så var det när byn Jyamrong efterlyste faddrar, men också en skola som fungerade för alla. Väl på plats var det uppenbart. Det funkar inte med 40 barn som sitter tätt som i ett charterplan. Det funkar inte att studera i samma ljus som under en nattorientering.

Nya skollokaler klubbades igenom. En lärare som kunde överleva på sin lön, som var motiverad och driftig. I detta nu växer skolan fram. Med digitalkamera dokumenteras arbetet. Den som vill kan se hur pengar blir till sten och arbetskraft, hur sten blir till hus, hur skola blir till framtid. Bit för bit.

Närhet och kommunikation är nyckelord. Men också kontroll. Ett vakande öga som bemödar sig om regelbundna uppföljningar, som kollar vad pengarna används till. Jakten på försvunna femkronor handlar inte om småsinthet. Det handlar om att hjälpa i stället för att stjälpa. Att inte bidra till den korruption som är orsak till mycket av eländet.

Kolla mer: Tuki Nepal, http://www.tukinepal.org Namaste Nepal, http://www.namastenepal.nu

---

Text: Mikael Persson • 2006-09-04
Krönika • Restips