• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Världens fulaste musik

    En gång, i ett sällskap med resvana vänner, försökte jag göra en lista över världens fulaste musik. Listan skulle därefter sändas till FN så att de kunde upprätta en konvention för oss med känsliga öron och bannlysa och insamla och gala i teve. Det gick inget vidare. Mina vänner var definitivt inte med på noterna.
    – Kom igen nu, sa jag. Strupsångare från Tuva. Ni vet det där centralasiatiska folket som liksom sjunger duett med sig själva. De får fram flera toner samtidigt. Ofta en mörk, dovt vibrerande samtidigt med en ljusare, pipigare. Det låter som när någon samtidigt jagar en humla och pumpar ett cykeldäck.
    Mina vänner höll inte med. En sa till min häpnad att han gillade strupsång. Men jag vet nog vad det egentligen handlade om. Kombinerad rädsla för att uppfattas som rasist och fördomen om att Sverige skulle vara ett på alla områden osedvanligt trist land. Jag mindes känslan från mina första resor.
    – När vi ändå är inne på strupsång, sa jag utan att misströsta, kan vi lista instrumentvärldens Kinderegg, de som överraskar med att försöka kompa sig själva. Usch för säckpipan, usch för den norska hardangerfelan med sina två ständigt vibrerande bordunsträngar och usch för den kinesiska bambuflöjten.
    Bambuflöjten hade jag en personlig erfarenhet av. Lärdomen jag senare drog var: gärna kinesisk mat, gärna kinesisk film, gärna kinesisk litteratur men låt mig för all hambo i Hälsingland slippa deras musik.
    För första gången jag kom till Kina var jag också en sådan där räddhågsen svensk resenär som bar på inställningen att allt utländskt var överlägset det svenska – framför allt det orientaliska som dessutom var mer outgrundligt, filosofiskt högtstående.

    Det var innan min första Pekingopera. Det var innan jag insåg att fjorton berusade slaktardrängar inte kunde låta värre om de gick bärsärk i ett skrotupplag. Och sångarna sen! De tycktes sjunga genom sina ut- och invända näsor, om liknelsen begrips.
    Innan denna insikt hade fått fäste handlade jag en kinesisk tvärflöjt av bambu i gränderna som på den tiden kantade Himmelska fridens torg. Bambuflöjtens första hål skulle täckas med en bit fuktat rispapper vilket sedan vibrerade med ett gnälligt läte som påminde om ett oerhört utdraget försök att strypa en Pekinganka.

    – Det finns även en mängd musik som egentligen inte är musik, kastade jag fram med emfas. Dessa måste fn å det snaraste bannlysa. Bara för att det låter behöver det inte vara musik. Som joddling. Det är egentligen ett läte man tar till när man villat bort sig i Alperna. Hörs flera kilometer.

    En gång i Tyrolen hade jag kommit in i en lokal där en konsert just skulle börja. Alla stolar var upptagna utom första raden. Jag trodde först att de var reserverade men det visade sig att jag fick sitta där, keine problem. Vad jag då inte förstod var att dessa stolar var salongens Svarte Petter och att platserna längst bak var de mest åtråvärda.
    Först blåste en bastuba mittbena på min kalufs. Därefter joddlade fyra män i lederhosen mina öron skrynkliga som blomkål. Alla sånger verkade dessutom handla om berg och kor. Och jo, de hade tyrolerhatt på sig vilket fick mig att minnas några käcka textrader:
    Världen styrs av kloka män
    Ändå är den konstig än
    Bättre kan den bli den dag
    Alla statsmän kastar loss och slappnar av ett slag
    Dom borde köpa sig en tyrolerhatt
    Bara därför att locka fram ett skratt

    Här sjöng man det tyska originalet: Ich Kauf Mir Lieber Einen Tirolerhut.
    – Okej, fortsatte jag outtröttligt. All musik som militärer kan marschera till platsar på listan. Visserligen får väldigt många länder då byta nationalsång, men världen kommer att bli fredligare.

    Vid det här laget visade mina vänner en sådan motvilja mot min jätteviktiga lista att jag surmulet mumlade vidare för mig själv. Instrument som förknippas med avrättningar: virveltrumma. Instrument som djur tillverkar: australisk didgeridoo – inte bara för att jag tycker synd om svenska myror som inte kan urholka stammar lika bra som termiter i Australien utan för att didgeridoon låter som om någon blåser i ett värmeelement. Instrument tillkomna för att locka på djur: svensk näverlur. Instrument uppfunna för att hitta djur: klockor och bjällror från samtliga alpländer. Instrument för inavlade hillbillys: banjo. Instrument med själsdödande enformig klang: oljefat från Trinidad, spanska maracas och klonka klonka gammelang från Bali.
    Men värst av alla den försvinnande trista Bermudatriangeln.

  • Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!