Lycklig men inte försiktig

Sensommarkväll i Sverige. Sällsynt tropisk värme. Sitter på verandan och tänker på snö. I dag försvann en man ner i en glaciärspricka vilket får mig att minnas en vecka i vintras.
Dag ett: en slalomåkare dör i en lavinolycka.
Dag två: en man som filmar sina snöskoteråkande vänner dör i den lavin skotrarna utlöser.
Dag tre: en kvinna förlorar kontrollen över sina skidor, far utför ett stup, dör.
Dag fyra: jag åker off-pist nedför Helags.
Dag fem: jag går på teater.

Min far sa till mig: “Johan, var försiktig.” Sedan dog han. Jag höll honom i handen.
Dessa sista ord var rätt irriterande. Hade önskat att far i stället sagt “Du måste se solen gå upp över Takla Makan-öknen” eller “Kvinnorna i Rio är de vackraste” eller “En man ska bygga sitt eget hus”. Något som kunde ha gett mig styrka, längtan och vilja att gå vidare i livet.
Det märkliga med detta “var försiktig” var att far aldrig någonsin tidigare förmanat mig oavsett om jag kört motorcykel genom Europa, liftat i Asien, åkt buss genom Afrika. Från dödsbädden gick jag till Bengtssons cykelaffär för att uppfylla min fars sista önskan och köpte mitt livs första cykelhjälm. Det fick räcka. Längre än så tänkte jag inte sträcka mig.
Varje gång jag sätter på mig hjälmen hör jag fars sista ord och känner min hand i hans och kraften som plötsligt försvann. Jag cyklar inte mycket nuförtiden.
Hösten 2005 bestämde jag mig för att lära mig åka slalom. Köpte min första utrustning – begagnade pjäxor, affärens billigaste skidor (ingen hjälm) – och spenderade ett antal ensamma morgontimmar i Flottsbro, Stockholms fjällsurrogat. Först gick det inte alls, sedan gick det inte alls. Funderade allvarligt på att lämna tillbaka skidorna och pjäxorna, acceptera min medelålder och börja med stavgång. Men en dag infann sig den rätta känslan. Inte så att jag började åka vackert eller bra, men jag kände att jag någorlunda behärskade skidorna och backen. Plötsligt drog berget, skidorna, snön och jag åt samma håll. Jag ägde rytmen och farten. Gladdes åt att jag lyckats lära mig något nytt.
Några veckor senare fick jag möjligheten att flyga helikopter upp på Helagsfjället för att åka off-pist. Steget från nybörjarsvängar i Stockholmsförorten till lössnöåkning är väldigt stort, det insåg även jag. Men om man aldrig provar saker man inte från början vet att man fixar lär man sig aldrig något nytt.

Jag var nervös. En känsla som förstärktes av alla rapporterade dödsolyckor och instruktionerna vi fick om hur lavinsonder fungerar och om hur vi skulle hitta varandra under eventuella snömassor.
Så stod jag där på toppen av Helags med snö upp till knäna, ett formidabelt stup framför mig, spår efter laviner ett par hundra meter bort och tänkte: Varför slutade jag någonsin spela minigolf? Det var så brant att jag först inte vågade svänga, for iväg på snedden med skidorna djupt begravda i snön tills en av instruktörerna hann ifatt mig och göt lite mod i mitt missmodiga sinne. Varpå jag tog sikte på helikoptern nere i dalen och försökte mig på stora, vida svängar. När jag insåg att det inte gick så värst fort och att man föll mjukt växte min djärvhet. Väl nere fanns ingen tvekan inför åk nummer två.
Åter nere vid helikoptern kunde jag med värkande lårmuskler blicka tillbaka uppför branten på mitt eget serpentinmönstrade skidspår som letade sig nerför berget likt en ivägskrämd snok. Det var magiskt. Jag var en lycklig man. Men försiktig?
Teaterpjäsen jag såg var “I Alperna” av nobelpristagaren Elfriede Jelinek. Den spelades av Riksteatern i Eskilstuna och hade förutom mig lockat fyra rader pensionärer – Eskilstunaborna lämnar bara sina tevesoffor när det är speedwaytävling (utanför teatern stannar buss 211, 212 och Speedwaybussen).

Pjäsen handlar om bergbaneolyckan i Kaprun år 2000 då ett tågset fattade eld i en tunnel och 155 personer omkom. En av Jelineks tankar med pjäsen är att visa att i ett modernt samhälle, där allt hela tiden går fortare, måste man räkna med den här typen av katastrofer. Liksom att den som uppfann bilen även skapade bilolyckan är bergens turism omöjlig utan bergens dödsolyckor. Nollvisionen är en illusion när fler och fler varje år vill högre upp och fortare ner. Lavinerna och glaciärsprickorna kommer inte att sluta skörda liv och alltid är det någon som vill spara pengar genom att strunta i säkerheten och därmed förvandlar en lift eller en bergbana till en veritabel dödsfälla.
Likväl – var försiktiga.

---

Text: Johan Tell • 2006-10-09
Krönika • Restips