Resfeber är tabu
Att inte ha sex, inte ha några vänner och att prata om hur mycket pengar man har på banken är förmodligen våra största svenska tabun. Resan har sina egna tabun. Hemlängtan är ett, att inte gilla maten skulle kunna vara ett annat, inte tåla solen. Men störst av alla tabun är att ha resfeber. Nu
Att inte ha sex, inte ha några vänner och att prata om hur mycket pengar man har på banken är förmodligen våra största svenska tabun.
Resan har sina egna tabun. Hemlängtan är ett, att inte gilla maten skulle kunna vara ett annat, inte tåla solen. Men störst av alla tabun är att ha resfeber. Nu menar jag inte resfeber i form av att det pirrar och är äventyrligt. Jag menar resfeber så man inte vill åka.
En av våra reportrar är nästintill gråtfärdig varje gång han ska iväg. Han vill inte lämna sina barn, tror att han inte ska få se dem igen. Resfebern orsakas i hans fall av flygrädsla.
En väninna ringde mig i vintras säkert tio gånger innan avresa till Thailand och pratade forcerat om vad man kunde göra för att avboka utan att det skulle kosta något. Hon hade vikiga möten hon inte kunde ställa in och då kunde hon inte åka.
En femtioårig man på väg till en europeisk storstad skrev till mig att “detta med glädjen att resa är så överdriven. Jag mår bara dåligt. Att planet kraschar gör mig ingenting, då är det ju slut, men detta att inte ha kontroll hanterar jag inte.”
Min egen resfeber yttrar sig i att jag helt plötsligt njuter besinningslöst av att titta på teve. Vara hemma. Ligga i soffan och bara glo. Jag ifrågasätter hur smart det var att planera en resa just nu. Vädret är fint här hemma, vännerna vänligare än någonsin och det är bra program på teven. Varför ska man resa överhuvudtaget? Det kostar en massa pengar och innebär en massa bök av förberedelser. Blomvakt ska raggas, någon ska kolla räkningar, man ska ställa av tidningen, parkera bilen någonstans så den slipper få bot och hunden ska köras iväg över halva landet till lämplig hundvakt.
Jag åker oftast till flygplatsen med ett starkt illamående, jag skulle kunna kaskadkräkas i incheckningskön om jag släppte efter. Men, när väskan åker iväg på bandet och boardingkortet ligger i handbagaget är allt borta. Så här i efterhand, hemma efter tre veckor på resande fot som gett mig minnen för livet, vill jag såklart inte kännas vid den där känslan.
Resfebern bottnar givetvis i ett gigantiskt knippe av existentiella frågor. Man utsätter sig för döden om man är flygrädd, och även om man inte är flygrädd gör man sig sårbar i miljöer som man inte känner igen. Just detta tror jag är avgörande för att känslan vi har då kommer hem är den helt omvända:
Jag måste resa mer. Oftare. Längre bort, längre tid.
Man har utsatt sig, upplevt. Man vet inte alltid hur man ska göra i alla situationer men finner ut det till slut, och andra delar i det inre maskineriet har tagits i anspråk än hemma i den välkända vardagen. Och även om man inte blivit en helt annan person så har man förändrats.
Ju jobbigare resfebern varit, desto starkare är känslan av att man mste resa igen. Kan ge mig på att de flesta tar beslut om nästa resa ganska snart efter att de kommit hem. Så fungerar det för reportern jag skrev om ovan. Och väninnan har redan börjat planera nästa Thailandsresa, den femtioårige mannen har bokat en ny storstad. De kommer strax innan avresa att vilja ställa in sina resor igen. Liksom jag. Men det är inget vi pratar högt om.
Text: Bodil Sjöström • 2006-10-09
Krönika • Restips