Annons
Annons
Krönika

Guideboken har sina sidor

Vi kastade ut guideboken genom tågfönstret. Resan gick genom Kina på egen hand. Tufft, svårt, ensamt. Det var 1987 och säkert har mycket hänt för resenärer i Kina sedan dess. Guideboken skulle vara vår livlina till att hitta någonstans att bo (resenärer som inte reste i grupp fick inte bo var som helst), få information

Text: Bodil Sjöström • 2006-10-30 Uppdaterad 2006-10-30

Vi kastade ut guideboken genom tågfönstret. Resan gick genom Kina på egen hand. Tufft, svårt, ensamt. Det var 1987 och säkert har mycket hänt för resenärer i Kina sedan dess. Guideboken skulle vara vår livlina till att hitta någonstans att bo (resenärer som inte reste i grupp fick inte bo var som helst), få information hur man köpte tågbiljett (kunde ta en hel dag), förstå hur man tog sig till tågstationen (inga skyltar på engelska, väldigt få talade engelska). Guideboken förberedde oss också på sådant som att det var helt okej att spotta på golvet på restaurang och att man skulle passa sig för att inte halka på det geggiga restauranggolvet.
Men boken innehöll så många fel att den tvärtom försvårade vår resa. Vi gick till fel hotell, stod i fel köer till tågbiljett och hoppade på fel bussar för att komma till stationen. Tyvärr var informationen om spottloskorna på restaurangen korrekt.
Så ut genom fönstret for boken.

I somras reste jag tvärs genom usa på Route 66. Åtta delstater på fjorton dagar. Det är vansinne men ändå inte att färdas så långt på så kort tid. Gör man det smart funkar det alldeles utmärkt.
Det funkade alldeles utmärkt.
Med på resan fanns för säkerhets skull tre guideböcker. En jättebok om hela usa, en oansenlig tunn bok om bara Route 66 och så researrangörens egen information. Den senare slutade vi ganska snart att läsa eftersom den nästan enbart höll sig till historia. Jätteboken blev överflödig men den oansenliga var kanon. Minsta lilla kurva värd att sakta in i var nämnd. Varenda lilla rostiga bensinpump eller dammiga motell med goda hamburgare var utsatt. Och jag lovar er, detta blir till slut storslagna sevärdheter på den 400 mil långa vägen genom öken och stäpper. Guideboken mejslade ut hela resan, och som en god vän talade den också om vad som gärna kunde hoppas över. Springfield is a natural stopping point – on the map, it is. But it’s not a pretty place to spend the night. (Efter en sådan beskrivning måste man ju åka dit.)

Guidebokens makt är stor. I många länder kan ett omnämnande i en guidebok vara avgörande för att överleva. Utanför restaurangerna i Vitenam står gigantiska skyltar med bokens omslag och texten “Utvald av Lonely Planet”.
De ställen som inte nämns i guideböckerna riskerar att bli nästan helt utslagna.

Men visst kan det bli tråkigt. Man hamnar på samma platser som alla andra, kommer hem med likadana berättelser. Jag minns Kinaresan med fasa, men jag har också hittat breven jag skrev hem under tiden. De är de bästa berättelserna jag någonsin skrivit. Det är överraskningarna och det oväntade som ger de starkaste intrycken, och det finns inget större än när man till slut reser fritt, bara gillar läget och följer med. Det var vad som hände när guideboken försvann genom fönstret.
När jag reser till Bangkok har jag numera aldrig guidebok med mig. Inget är som att gå vilse. Senast kom jag in på en gata som blev mindre och mindre och fler och fler tittade på mig ungefär som om jag tappat byxorna. Men jag fortsatte, för att lite längre fram ta av i en smal gränd för att till slut komma fram till ett litet trähus som var en fantastisk restaurang.
Den har jag inte hittat i en enda guidebok.


Text: Bodil Sjöström • 2006-10-30
KrönikaRestips

Nyhetsbrev

Missa inte våra bästa tips och guider!

Scroll to Top