• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Gnällspikarnas sammansvärjning

    "Höga trottoarkanter."
    Läser meningen en gång till. "Höga trottoarkanter." Tänker "amen va fan" och slänger charterkatalogen ifrån mig.
    Den svenska flygchartern fyller femtio år, vilket rimligtvis även dess kataloger gör. Femtio år av produktutveckling, förfining och förädling. Femtio år av "Vad vill resenären veta om våra resmål?". Och nu svaret: "De vill veta om det finns höga trottoarkanter!"
    Mexiko, tänker folk och bläddrar i katalogen, verkar ha fantastiska bad, fin snorkling, trevlig men krånglig mat, spännande djungler och fantastiska sevärdheter. Men vid meningen "höga trottoarkanter" inser folk att deras semester kommer att förmörkas av alla dessa monumentala hinder, varför de bokar resan till något annat land.
    Är inte detta ett uttryck för gnällspikens diktatur? I femtio år har någon grinig kverulant ringt de katalogansvariga och vecklat ut sin misslynta svada om världens alla höga trottoarkanter tills det framstår som en sanning. Resenärer vill ha världens trottoarkanter mätta!
    Minns ni den rullstolsburne killen som i Vagabond berättade om hur han ensam reste till Indien för att paddla nerför Ganges – en långt vanligare attityd hos funktionshindrade.
    Första gången var alla nyktra.
    När femhundra godtemplare år 1841 tog tåget från Leicester till ett nykterhetsmöte i Loughborough gjorde de samtidigt världens första charterresa.
    Det var Thomas Cook som fyllde det inhyrda tåget från Midland Railway Company med fromma passagerare. Det nya med denna resa var inte själva nöjestrippen. Exempelvis hade människor rest till kurorter i över två tusen år och till de första olympiska spelen 700 f Kr kom det många turister. Inte heller var själva arrangerandet nytt. Till exempel kunde pilgrimer på väg till det heliga landet redan i 1100-talets Venedig boka ett slags all-inclusive med båtresa, hotell och tre mål mat om dagen (åsneutflykter i Jerusalems omgivningar fanns som tillval).
    Det revolutionerande med Thomas Cooks resa var att han hyrde ett transportmedel som uteslutande användes för att transportera resenärer från punkt A till punkt B. Därmed lades grunden för alla charterresor: när många människor gör samma resa samtidigt blir det billigare. Några år senare tog Thomas Cook sina resenärer till världsutställningen i Paris, därefter blev det glaciärresor till Mont Blanc, kryssningar till Amerika, pilgrimsresor för muslimer till Mecka.
    Från Sverige lyfte det första charterplanet med destination Teneriffa i januari 1956. Något direktflyg handlade det inte om. Knappt hade man lämnat Stockholm, Bromma, bakom sig förrän det var dags att går ner på Malmö, Bulltofta – flygcharterns premiärresenärer serverades lunch inne i terminalen. På så vis skuttade man ner genom Europa och kunde till slut, efter det att passagerarna hjälpt till med att skotta snö från planets vingar i Barcelona och övernattat i Tanger, nå Kanarieöarna där man möttes av röd matta, borgmästare och blåsorkester.
    I dag räknar vi svenskar flygchartern som en naturlig del av våra liv. När ett fackförbund vill betona hur eftersatta deras medlemmars löner är gör de en undersökning som visar hur många som inte har råd med utlandssemester.
    Chartern har gjort oss svenskar hemmastadda med andra kulturer. Främst medelhavsländernas, men snart är vi så hemtama i Sydostasien att en kokosdoftande Thom Kha Gai känns lika mycket vardagsmat som en pizza eller en kebab.
    Det är också charterns förtjänst att alla kan skaffa sig en vintersolbränna, att vin inte längre betraktas som en överklassdryck och att det finns andra skäl att lära sig främmande språk än behovet av att kunna tyda tyska bruksanvisningar.
    Men det allra viktigaste som charterresandet gett oss är att vi insett att världen inte är obegriplig, konstig och rent av farlig utanför Svea rikes gränser. I början – när Fritidsresors resenärer på väg till Italien på sitt flygplanssäte fann en kasse innehållande Melittapåsar och Luxuskaffe – fanns rädslan för det okända fortfarande kvar. Så är det inte längre och borta är också resekatalogernas förnumstiga råd som "Solbada inte i våta badkläder … Tofflor är oumbärliga … Ingen hatt. Det blåser ofta på flygfälten. Man har mer nytta av en trevlig mössa."

    Resemål utan trottoarkanter, för er som likväl fortfarande grubblar över detta, är exempelvis Mauritius. I detta trottoarlösa sandstrandsparadis kan ju gnällspiken försöka köra runt med sin rollator.

  • Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!