I vägen för sidenvägen
Åter i Xian letar jag efter en park. Hittar den inte. Kanske för att den numera ligger under en skyskrapa. Kanske för att jag minns fel och parken egentligen låg i Kaifeng, Sanmenxia eller i någon annan stad jag besökte för fjorton år sedan. Parkens entré var ett gigantiskt experiment i vitt kakel och liknade
Åter i Xian letar jag efter en park. Hittar den inte. Kanske för att den numera ligger under en skyskrapa. Kanske för att jag minns fel och parken egentligen låg i Kaifeng, Sanmenxia eller i någon annan stad jag besökte för fjorton år sedan.
Parkens entré var ett gigantiskt experiment i vitt kakel och liknade mest en offentlig toalett. Kvällsmörkret var kompakt och jag var övertygad om att parken sov. Men, som så mycket annat i Kina på den tiden, visade sig parken dölja något som inte var självklart vid en första anblick. För traskade man femhundra meter in mot mörkrets hjärta fann man en utedansbana där en bandspelare svajade fram I’m gonna knock on your door på kinesiska. Kulörta lampor lade ett tutti frutti-ljus över buggande par. Varje dans kostade 50 fen, cirka 50 öre. En del par svävade fram över den dammiga betongen som om de vore fyllda av helium. Andra verkade tro att marsch var ett slags dans.
I dagens Kina behöver ingen utöva västerländska danser på undangömda platser som fredas av mutad polis.
Då befann jag mig i Xian för att närvara vid den högtidliga invigningen av “Sidenvägen som turistmål”.
Platsen var Södra tullen av Xians ringmur. Ett magnifikt ställe där pojkar utklädda till krigare från Handynastin stod på de befästa värnen och försökte se mordiska ut.
Först när jag i dag åter kommer in på borggården och ser den numera fjorton år gamla hopsnickrade masonitscenen minns jag regnet.
För det regnade mycket.
Men talen hölls ändå. Alla talen. Först på kinesiska, sen på engelska. Pretentiöst prat studsade mellan stenmurarna: “Mina damer och herrar, utländska vänner, kamrater! Xian var i över tusen år huvudstad …” Scenen bågnade. Samlade vatten som talare och artister skvalpade omkring i.
Under ett dussin paraplyer stod några tappra flöjtister. Under en presenning satt strängspelande kvinnor. Ett svagt väsande hördes från paraplyerna. Ett ännu svagare knäppande kom från presenningen. Regnet dundrade däremot, dånade mot masoniten, vrålade ner från himlen och hotade göra vallgrav av allt.
“Mina damer och herrar, utländska vänner, kamrater! Xian, eller som staden tidigare hette, Changan, var startpunkten för Sidenvägen …” Några dansare halkade in. Antingen är dans från Xian väldigt besynnerlig eller så berodde allt på den snorhala scenen. “Mina damer och herrar, utländska vänner, kamrater! Xian har sjuttiotvå kejsare begravda i sina omgivningar …” Ett par jonglörer vadade in. De sysselsatte sig i tio minuter med att tappa alla sina slippriga pryttlar.
Nu, när jag i kvällningen stuvar in min familj på nattåget till Beijing gör jag det med en aning sorg i sinnet. För fjorton år sedan bestämde jag mig för att återvända till Xian längs Sidenvägen. Kanske börja som Marco Polo i Venedig men i stället för kamelkaravanens årslånga resa välja tåget. Sakta färdas genom länder som Turkiet, Irak, Iran, Afghanistan, Turkmenistan, Uzbekistan, Tadzjikistan, Kirgizistan för att slutligen tuffa in här på den enorma stationen vid Norra tullen i Xian.
För tio år sedan fullbordades rälsarbetet. Det var nu fullt möjligt att stiga på tåget i Istanbul för att stiga av i Xian. Detta firades med en konferens för Sidenvägen i Teheran. Jag var där. Träffade höga potentater från alla berörda länder som alla var mycket optimistiska. Sidenvägen skulle bli en mycket fin turistrutt. Inga problem. Nu fanns ju spåret. Tuta och kör. Bara det blev lite färre oroligheter. Bara det blev fred.
Jag har en vän som för trettio år sedan liftade hela Sidenvägen. I dag skulle jag inte våga färdas den i pansarvagn.
Det är mycket sorgligt.
Johan listar 3 andra kända handelsstäder
Rom (Italien)
Var slutpunkten på Bärnstensvägen. Redan så tidigt som på 300-talet vandrade köpmän denna rutt mellan Rom och Östersjön för att handla med det som tyskarna döpt till bernstên, “den lysande stenen”.
Mekka (Saudiarabien)
Var långt före islam en oas längs den karavanväg som band samman Medelhavet, Sydarabien, Östafrika och Sydasien. Först på 600-talet blev Mekka en religiös medelpunkt för ortodox islam.
Timbuktu (Mali)
Var från 1100-talet en viktig knutpunkt för karavanerna som lunkade genom Sahara med last av guld, salt och slavar. Efter den marockanska erövringen på 1500-talet började dess nedgångsperiod.
Text: Johan Tell • 2007-03-14
Krönika • Restips