Annons
Annons
Krönika

Låt aldrig tiden stå stilla

Jag har bestämt mig nu. Jag behöver inte stampade jordgolv och dansande medicinmän till välkomstdrinken. Försök inte locka mig med traditionella lustspel, och snälla, skicka mig inte till ett ställe där “tiden stått still”. Ju mer exotism man lyckas stuva in i varudeklarationen för ett resmål desto mer misstänksam blir jag. För faktum är –

Text: Karin Wallén • 2007-03-15 Uppdaterad 2007-03-15

Jag har bestämt mig nu. Jag behöver inte stampade jordgolv och dansande medicinmän till välkomstdrinken. Försök inte locka mig med traditionella lustspel, och snälla, skicka mig inte till ett ställe där “tiden stått still”.
Ju mer exotism man lyckas stuva in i varudeklarationen för ett resmål desto mer misstänksam blir jag. För faktum är – tro det eller ej – att tiden står aldrig still. Och levande människor går inte att konservera i turismens namn. Det har jag lärt mig, the hard way.
Numera har jag faktiskt inga som helst svårigheter att hålla tillbaka dreglet i mungipan när ordet genuint dyker upp i samma mening som traditionell eller orört paradis.
Det kan ha att göra med att jag själv synat bluffen, inifrån.
Jag kommer från Dalarna, alltså är jag en kulla. Ni vet – en sån som dansar omkring i folkdräkt och kular så att hela socknens kossor kommer skumpande med stinna juver, och när jag inte gör hantverk av gammalt hår så täljer jag dalahästar, målar kurbitsar och övar på att springa fort i snö med en lagerkrans i handen. När jag vill roa mig går jag på spelmansstämma tills det skymmer över Siljan. Då går jag hem, gräddar knäckebröd och lyssnar på tickandet från Moraklockan.
Eller kanske inte. Men jag har stått på Skansen och blivit fotograferad med japanska turister, iklädd Bjursdräkt (tack för lånet, Klockar-Marit!). Så på något sätt tror jag att jag vet lite om hur det känns att vara exotiskt utställningsföremål. Eller åtminstone hur det kändes för mig: märkligt.

Nu hade jag ju betalt av den lokala turistbyrån för att stå och le på Bollnästorget, tillsammans med dräkter från Rättvik, Leksand, Svärdsjö och gud vet allt. Jag hade definitivt inget behov av att be om en tia per förevigat ögonblick i den bylsiga yllekjolen. Där skiljer vi kullor oss en del från våra peruanska kollegor som går med lamadjur i koppel och scannar av Cuzcos gator i jakt på utländska kameror. Ändå blir jag besvärad, inte bara av det faktum att jag är pengar i deras ögon, och att de är pittoreska i mina. Visst ligger skammen på lut när kameran åker upp, och pengarna som trycks i deras händer efter fototillfället bygger knappast några broar mellan våra kulturer. Men det finns en annan känsla också – irritation. Att det ska vara så förbaskat mycket Skansen överallt. Så tillrättalagt. Så förväntat.
Då är det skönt när samtiden störtar in och ställer till det.
Jag minns en stilla kväll på en flodbank i Malaysias djungler. Det var tiden före e-post och sms och det blippande som plötsligt trängde igenom djungelljuden fick mig nästan att halka ner i vattnet. Banne mig om inte självaste gamle Donkey Kong gömde sig under en ung kvinnas slöja. Hon kanske ville bespara oss den brutala sanningen om dataspelens intrång i vårt “orörda paradis”, men den gick inte längre att dölja.

I en liten, liten by i norra Laos trodde jag nästan att jag hade hittat undantaget. Där tycktes verkligen tiden ha stått stilla, bortsett från det faktum att flodbåtarna gick för motor. Kacklande höns och ett stillsamt droppande från en läckande kokosnöt var det enda som hördes. Här fanns ingen el. Inte förrän klockan sex på kvällen, då generatorn slogs igång. I samma ögonblick hamnade jag i en störtskur av Britney Spears och Eminem, som ekande drabbade samman i den gröna dalsänkan.
Gud så skönt. Pang på bara. Jag såg att tjejerna som jobbade i restaurangen diggade Britney och tänkte att detta var det yttersta beviset för att ingen konservator från turistindustrin hade hunnit lägga sina vantar på bakgrundsmusiken i den här byn. Jag log nöjt och tyckte att jag hade hamnat precis rätt. Det här var ett paradis. Åtminstone i min värld.

Karin listar 3 ställen där tiden nästan står still

Lamu, Kenya
Ön Lamu ligger längst upp i norr vid Kenyas kust. Här tar man sig fram till fots eller rider åsna genom trånga gränder, längs korallfasader med snidade träportar i typisk swahilistil. Inga motor­fordon trafikerar ön. Ja, förutom borgmästarens bil …och åsnesjukhusets.
Lluc, Mallorca
Ovanför sängen hänger ett kors, annars är det kalt i rummen i klostret Lluc, norra Mallorca. Utanför ekar det mellan stenväggarna när en nunna hastar förbi. Jag fruktar att jag ska straffas om jag missar kvällsbönen. Då upptäcker jag ölautomaten. Det är nog ingen fara.
Playa de las Americas, Teneriffa Här har frusna skandinaver rostat sina kroppar sedan 1960-talet. Sedan dess har det hänt en del: neonskyltarna är numera fler och bikiniöverdelarna färre. Men från dj-båsen hörs historiens vingslag. Här har tiden faktiskt stått still. Sedan 1987.


Text: Karin Wallén • 2007-03-15
KrönikaRestips

Nyhetsbrev

Missa inte våra bästa tips och guider!

Scroll to Top