• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Att komma fram är inte grejen

    Det har tagit mig ett halvt liv att inse att vandringar inte ska handla om att nå långt och komma fram. Det ska handla om det själsliga lugn som infinner sig när man anspråkslöst traskar genom vacker natur.

    Lövverket öppnar sig. Stigen leder mig ut på en liten klippa där någon någon gång för mycket länge sedan klyvt en stock till två primitiva bänkar. Sjunker ner. Pustar ut. Trehundra meter nedanför mig sjön som gnistrar i solskenet. Tusen meter ovanför mig alptopparna som nyss pudrades vita av den snö som längre ner i dalen blev till ett nattligt regnfall. Tänker: detta är den vackraste platsen jag någonsin varit på.
    Jag vandrar längs bergssluttningarna på leden Il Sentiero del Viandante som slingrar sig längs sjön. Jag känner inget krav på att nå en alptopp och inga krav på att nå ett mål. Jag vandrar enligt Nalle Puhs devis "Om man inte vet vart man ska, är det ingen idé att skynda sig. Man vet ju ändå inte när man är framme."
    Min första vandring var i allt dennas motsats. Svenska fjällen, Kungsleden, 22 kilo packning, ensamt, dystert, kämpigt och med få andra drivkrafter än att varje dag nå längre än föregående dag och inga andra njutningar än vad som dammade fram ur en påse med frystorkat. Höll dessutom på att sköljas bort i en fors.

    Det har tagit mig ett halvt liv att inse att vandringar inte ska handla om att nå långt och komma fram. Det ska handla om det själsliga lugn som infinner sig när man anspråkslöst traskar genom vacker natur.
    Jag lufsar vidare, omgärdad av kastanjeträd med nästan lika skir grönska som en skånsk bokskog. Möter nästan ingen. Bara enstaka bergscyklister som jag inte förstår mig på. Jag gillar såväl berg som cykling men kombinationen är obegriplig. Uppför är det extremt slitsamt. Nedför är det lika brant men också fullt av vassa stenar, rötter och utskjutande grenar varför cyklisterna knappt cyklar om mig ens i utförslöporna. Det är som sandstrand och sex, fint var för sig men tillsammans en dålig kombination.
    Långt senare, hemma i Sverige, snappar jag upp en broschyr i Birgittaklostret i Vadstena. Den har rubriken "Pilgrimens sju nyckelord". Det första nyckelordet är Långsamhet. "Den stilla lunken i hjärtats takt öppnar för mötet med din inre vandrare."
    Långsamhet ja.
    Exempelvis kan man komma ihåg att för Carl von Linné tog det fjorton dagar att gå från sin hemby i Småland till Stockholm. Ändå hann han med att bli såväl världsberömd som odödlig.
    Passerar en man med en enorm flätad korg på ryggen. Jag säger buon giorno och han svarar något obegripligt på sin bergsdialekt. Jag ser mannen gå över en äng och fram till en kvinna som är ifärd med att slå den med lie. Förstår efter ett tag att mannen med korgen erbjuder ett slags uråldrig hushållsnära tjänst: att mot betalning bära bort gräset som slagits och tillverka en höbal.
    Nedanför mannen med korgen glittrar Comosjön och någonstans i fjärran sägs Zlatan bo och någonstans i fjärran sägs George Clooney ha en villa. Hektiska liv i rampljuset med rullande miljoner. Men här går en man och tjänar en slant på att bära bort gräs som ska bli till hö.
    Pilgrimens andra nyckelord är Frihet. "Att lugnt vandra i naturen utan almanacka och kalender ger dig en yttre och inre frihet från alla stressfaktorer."
    Kommer fram till ett litet kapell som hänger ut över ett stup. Dags för en ny kopp kaffe och att åter konstatera att detta måste vara den vackraste platsen jag någonsin varit på.
    Pilgrimens ytterligare fem nyckelord är Enkelhet, Tystnad, Bekymmerslöshet, Delande och Andlighet. Jag instämmer i alla utom den sista då jag är den ateist jag är. Riktiga pilgrimer vill med sina vandringar komma närmare Gud. Jag vandrar för att komma närmare mig själv – vilket är nästan lika svårt.

  • Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!