I paradiset finns inga skitproblem

När min farsa var på väg ned senast för att hälsa på mig i Rio de Janeiro bad jag honom ta med några prylar från Ikea till min nya lägenhet. Några käcka lampor, diskstället Kvot och toalettpappershållaren Baren. Mycket finns att köpa i världens vackrast belägna storstad. Men praktiska inredningsartiklar. Knappast.
Med på resan var min fars gamla vänner från Lund. Tillsammans skulle de göra Rio de Janeiro och Buenos Aires på en månad. Inför resan pratade de om packningen. Farsan gnällde över de nya viktkraven på Atlantenflighten som endast tillåter tjugofem kilos bagage. Han räknade upp allt han handlat på Ikea som han nu försökte trycka ned i resväskorna. Fru Andersson, som skulle med på resan, hörde inte riktig vad han sa. Hon uppfattade det som att han hade packat ned toarullar. “Oj då, finns det inte toapapper i Rio”, tänkte hon när hon la på luren. Snabbt satte hon sig i bilen till stormarknaden och lade vantarna på ett storpack Kleen-exservetter. Tvåhundra parfymerade pappersservetter i rosa boxar.
De skulle räcka i fyra veckor.
Sex servetter om dagen.

När fru Andersson anlände till Aeroporto Internacional do Rio de Janeiro gick hon in på toaletten och tog fram sina parfymerade servetter ur handväskan. Till sin förvåning insåg hon att toaletterna redan var utrustade med mjukt, härligt toapapper. Även på charmiga Paysandu Hotel, vid den klassiska strandavenyn i Flamengo, hade toaletten fint, vitt toapapper.

När jag på kvällen tog ut mina gäster till mikrobryggeriet Devassa överraskades fru Andersson av att det banne mig fanns toapapper även där.
Förvånad kom hon tillbaka och vände sig mot min sjuttioårige far.
– Jag trodde du sa att det inte fanns toapapper i Rio.
Missförståndet om toalettpappershållaren från Ikea klarades upp och alla skrattade hjärtligt.
Utom jag.

Vad är det egentligen för idéer som styr folk? Skulle sex miljoner cariocas torka sig med näven? (Hur var det nu, höger eller vänster?) En av världens mest fåfänga, urbana befolkningar! Som plockar minsta besvärliga hårväxt på kroppen och doftar gott även om de så kommer från den värst stinkande favelan byggd i ett mangroveträsk.
Jag tröstade mig med att det måste vara en generationsfråga. De stackars fyrtiotalisternas världsbild begränsades i sviterna efter andra världskriget. Men sedan kom jag på att även en jämnårig kamrat, lärarutbildad, kom med underliga frågor inför Riobesöket. Han ville veta om han skulle äta malariaprofylax.
– Självklart! Om du brukar ta malariatabletter inför New York-resan ska du givetvis också göra det inför Rio-resan, ironiserade jag.
Även en annan kompis, som också rest jorden runt, undrade om han behövde uppsöka vaccinationscentralen innan avfärd. Det kvittade att han bott i en hängmatta i Kambodja, utmanat militärjuntan i Burma, bestigit vulkaner i Guatemala och korsat Atlanten tre gånger i segelbåt. Nu ville han veta vad han skulle vaccinera sig mot i Rio de Janeiro.
– Väskryckare, svarade jag för att undvika fortsatt diskussion.

Mina brasilianska vänner blir upprörda när de hör vilka förutfattade meningar Riobesöket skapar. “Vad tror de? Att Rio ligger i djungeln? Sex miljoner människor i bikini som klänger i träden. Och torkar sig med löv i stjärten!”
I själva verket är sambalandet Brasilien en av världens ledande producenter av toapapper. Till och med i Sverige torkar man sig i röven med papper tillverkat av brasiliansk pappersmassa. Så några skitproblem finns det i alla fall inte i paradiset. Och rådet jag ger mina brassevänner när de nästa gång träffar en vilsen svensk turist på Ipanema, är att säga att de är på väg till Estocolmo och fråga hur det står till på dasspappersfronten. “Ska man ta med sig det själv eller går det att köpa lokalt?”

---

Text: Henrik Jönsson • 2008-02-04
Krönika • Restips