• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Våra värsta resetabbar

    Vagabond består, som ni säkert förstår, av idel reseproffs. Men självfallet gör vi bort oss på resande fot ibland - allihop. Här är våra värsta reseminnen. Och våra läsares.

    Våra värsta resetabbar

    Bild 775202
    Tappade reskassan efter tio minuter i New York

    Text: Fredrik Brändström
    Första gången i New York! Lätt jetlaggad ramlar jag ut ur tåget från flygplatsen. Ett sprött regn faller längs skyskraporna vid Penn Station, när jag haffar en gul taxi för att ta mig till mitt hotell på 17:e gatan. Det är när jag ska betala som jag upptäcker det. Plånboken! Jag rafsar igenom min väska i panik, men lyckas inte hitta den.
    Jag försöker febrilt att rekapitulera vad som kan ha hänt. Var det inte vid närmare eftertanke någon suspekt figur som stod nära mig i rulltrappan på stationen? I plånboken fanns inte bara 200 dollar i fräscha sedlar utan även mitt visa, körkort och andra bra-att-ha grejer om man ska spendera en och en halv vecka i världens största nöjesmetropol.
    Efter en mängd samtal lyckas jag dagen efter få min bank att föra över pengar via Western Union som jag får hämta ut i kontanter. Resten av resan strosar jag runt på Manhattans gator som en Joakim von Anka-figur, med tio dagars reskassa i en tjock rulle i ena byxfickan.

    Väl hemma i Sverige hade jag nästan glömt, eller snarare förträngt den sorgliga historien. Därför blir jag väldigt förvånad när jag hör ett meddelande från en taxichaufför i New York på min telefonsvarare. Samma chaufför som körde mig den där ödesdigra kvällen. Japp, han har hittat min plånbok, på golvet i taxibilen.
    – Allt innehåll är kvar, ja, ja även pengarna, säger han på bruten engelska.
    Jag känner hur den cyniske misantropen inom mig plötsligt får sig en rejäl törn. Med människor som denne chaufför kanske det finns hopp, även för klantskallar som mig.

    Bild 775203
    Stassen åkte till Köpenhamn

    Text: Karin Wallén
    Precis hemkommen från Vietnam, efter en omväg via Hongkong och London, hinner jag inte mer än byta lite packning innan det är dags att sammanstråla med Vagabondredaktionen på Stockholms central. Det vankas fest på moderförlaget Egmont i Malmö och tågresan söderut blir en trivsam liten tripp med mycket snack om våra senaste resor.

    Själv hinner jag knappt berätta om själva Vietnam eftersom enbart Arlanda gett mig stoff nog med planet som blev inställt, passet som underkändes i incheckningen, och så bussturerna till polisen – den första för att fixa nytt pass, den andra för att hämta väskan jag glömde första gången.

    Berättar vidare om flygbiljetten som försvann i Saigon och skakar lätt på huvudet åt min "osannolika otur" när jag går av tåget i Malmö. Känner mig lätt och ledig när jag strosar gatan fram i sneakers och jeans. Det är inte förrän jag checkat in på hotellet och ska packa upp feststassen som jag inser faktum: Jag har ingen väska att packa upp någon feststass ur!

    Språngmarsch till järnvägsstationen, där jag flåsar omkring i en kvart utan att komma närmare min väska än till kundtjänstens avmätta "du får återkomma efter helgen". Finns inte mycket annat att göra än att bege sig ut på ännu en språngmarsch – in i Malmö centrum. Spurtar över stortorget och in i första bästa butik, där jag med tunnelseende lyckas komma över en klänning, ett par skor, en mascara och en roll-on. Så där ja! På med klänningen, in i taxin och bort till Egmontfesten, där en hel armé av leende Hemmets Journalanställda hälsar välkomna – iklädda väldigt luftiga shorts och överdimensionerade basketlinnen.
    Hiphoptema. Tydligen. En liten detalj jag lyckats missa i inbjudan.


    Bild 775204
    Förvirrade tankar på vindlande vägar

    Text: Tobias Larsson
    Landar semestersugen i Rom, för att med hyrbil ta mig och mitt resesällskap till Florens i Toscana. Hyrbilen funkar bra, att ta sig ur Rom likaså faktiskt (alla vägar som bär till Rom leder ju faktiskt också ut ur Rom). Det är ute på motorvägen som problemen börjar. Kartan stämmer – men inte skyltarna. Och det vet ju alla som har rattat en bil i stövelns land att det kan vara lite si och så med skyltarna, men det här var bara stört omöjligt. Hur mycket jag än försöker komma till Florens blir det bara fel. Florens är puts väck! Borta! Uppslukat av jorden! Kör vidare, irrar omkring, svär och svettas i värmen. Inget Florens på någon skylt någonstans... Några koppar espresso senare börjar synapserna i hjärnan kopplas samman till något slags logiskt språktänkande… och ett nytt italienskt ord börjar sakta ta form i min bristfälliga inre italienska vokabulär. Ett ord som jag sett flera gånger under resans gång. Firenze.


    Bild 775205
    Hoppade på fel flyg

    Text: Jenny Nilsson
    Det var fyra år sedan och Ryanair hade precis börjat flyga mellan Norge och Sverige. Jag bodde och arbetade i Oslo och skulle åka hem till Sverige för att skriva högskoleprov.
    Resan är mycket viktig för mig och jag är ute i god tid. Jag passerar gaten och vandrar bort mot det enda planet på hela flygfältet. "Bra", tänker jag "ingen risk att gå på fel plan". Väl ombord sitter jag dock lite förundrad över det stora antalet tysktalande resenärer omkring mig.
    Piloten får min fulla uppmärksamhet: "Ladies and gentlemen, welcome onboard this flight to Frankfurt, Hahn …".
    Som ett skott flyger jag upp ur flygstolen. Hundratalet medpassagerare glor oförstående på mig när jag lämnar flygplanet.
    Tillbaka inne på flygplatsen får jag några gliringar av de norska flygplatskillarna innan jag är tillbaka vid samma gate igen. Jag var alltså ute i så god tid att mitt flyg till Sverige inte ens hade hunnit landa i Norge.
    Det blev en något pinsam väntan på rätt flyg i den lilla avgångshallen. En väntan som lyckligtvis var tusen gånger bättre än att se sina krossade högskoledrömmar flyga iväg till Frankfurt.

    Bild 775206
    Skällde ut rikshaförare som vickade på huvudet

    Text: Per J Andersson
    Under min första resa i Indien hoppade jag in i en trehjulig mopedriksha och bad att få bli körd till New Delhis järnvägsstation.
    När chauffören stannade och vände sig om och med en gest pekade mot en gångbro över rälsen kände jag inte igen mig. Jag tänkte med överdriven misstänksamhet att han av tvivelaktiga skäl kört mig någon annanstans – kanske ville han blåsa mig, oklart på vilket sätt – eller så hade han hört fel och kört mig till stans andra stora station, Old Delhis järnvägsstation.
    – Är detta verkligen New Delhis järnvägsstation? frågade jag upprört.
    Han skakade på huvudet så där som indier ofta gör, som om huvudet är fastsatt på en rörlig kulled.
    Jag tolkade skakningen som ett "vet inte, kanske".
    – Jamen, svara då, är detta verkligen järnvägsstationen i New Delhi? skrek jag alltmer upprörd.
    Hans skakningar tilltog. Huvudet for snabbt och vickigt fram och tillbaka. I hans blick en strimma av förtvivlan.
    – Jamen, är detta verkligen … fortsatte jag allt argare, men tröttnade, betalade och gick irriterad därifrån – bara för att upptäcka att jag befann mig vid en gångbro över järnvägsrälsen och på andra sidan låg inget annat än New Delhis järnvägsstation.
    Vad jag inte visste var att huvudskakningen i sidled är ett tydligt "ja". Det är så man gör i Indien för att med kroppen uttrycka "javisst, jag hör dig, så är det".
    Förmodligen förstod rikshaföraren ordet "railway station", men hade för dåligt självförtroende för att uttala bekräftelsen på engelska.
    Jag skämdes.


    Bild 775207
    Utan pengar på Elba

    Text: Barbro Janson
    Den italienska ön Elba är känd framför allt för en sak: den franske kejsaren Napoleon Bonapartes satt i exil här år 1814–1815. Ungefär 190 år senare tar vi färjan till Elba och solen ler mot oss. Vi planerar att tillbringa dagen på ön, hyra cyklar eller kanske mopeder och ta oss en tur uppe i bergen. Men först måste vi ta ut lite pengar.
    Dessvärre går det inte så bra. Kontot är tomt. Under en dryg vecka i Italien har slantarna rullat iväg snabbare än vad vi har förstått. Vi räknar mynten i fickorna och får ihop motsvarande 15 svenska kronor. Det räcker inte till någon mopedhyra, inte ens till lunch. För småpengarna köper vi en glass att dela på. Så åker vi tillbaka till fastlandet. Som tur är hade vi köpt en tur- och returbiljett. Sammanlagd tid på Elba: 60 minuter.

    Bild 775208
    Tog slampan i Thailand

    Text: Emeli Emanuelson
    Ko Pha-Ngan i Thailand för ett par år sedan. Efter en lång och het dag på Sunrise Beach i Had Rin skulle strupen fuktas. Det ökända Full Moon Partyt blev en minst sagt blöt tillställning med många djupdyk ner i buckets – små färgglada hinkar fyllda med inhemsk whisky, redbull och coca-cola med ett 30-tal sugrör för alla att dela. Dela? Nej, mycket vill ha mer! Det var bara lite skvalp kvar i vår rosa hink så jag ropar glatt ut till vårt mångkulturella gäng att jag kan förbarma mig över slatten.
    – I'll take the slut! säger jag och sörplar i mig det sista.

    Bild 775209
    Fick lägenhet utan fönster i Barcelona

    Text: Sofia Hadjipetri
    Vi var fyra bruttor i våra bästa år (21-25) och vi hade planerat länge. Nu skulle vi lämna Stockholm i en månad och leva loppan i Barcelona. Sippa sangria på strandbarerna, kolla in Gaudís assymetriska stordåd, bo i en femrummare mitt i stan – och fixa minnesvärda soaréer som läckra män skulle ge sin ena fot för en chans att få närvara vid.

    Att hitta rätt lägenhet var, som man kan förstå, ytterst viktigt. Vi beslöt oss för en lya vid La Sagrada Familia. I min fantasi var vi redan Barcelonas huvudattraktioner och folk slog sig blodiga för att komma på våra fester, med noll insyn för utomstående.
    Insynen visade sig sannerligen bli noll, eftersom lägenheten saknade, just det, FÖNSTER. I mörkret navigerade vi oss fram till den franska balkongen, rökte våra cigg och smidde ilskna planer. Dagen efter begav vi oss till lägenhetsförmedlarens huvudkontor. Vi berättade att våra pappor var jurister och att de kunde förvänta sig ett samtal som skulle röra sig om vilseledande marknadsföring.

    Vi fick till sist en ny lägenhet – med fönster i alla rum. Resans läxa: Boka ingen lägenhet utomlands förrän du sett den, oavsett hur fina bilderna på nätet är. Soaréerna med alla läckra män, kanske någon undrar? Tja, what happens in Barcelona, stays in Barcelona.


    Bild 775210
    Oväntat besök på skabbigt hotellrum

    Text: Fredrik Brändström
    Fråga mig inte vad jag gjorde i Irun, en oansenlig stad i spanska Baskien, alldeles på gränsen till Frankrike. Men här var jag i alla fall strandsatt, tillsammans med ett par vänner, och likt Josef och Maria vandrade vi runt på nattlig jakt efter ett härbärge. Hela Spanien var vid denna tidpunkt upptaget av karnevalen, en traditionell festlighet som äger rum tidigt på våren, och som mest är en ursäkt för att spöka ut sig och dricka kopiösa mängder Rioja. Det var det vanligaste svepskälet den veckan, så fort något tog tid eller inte funkade.

    – Well…its carnaval, sade man bara och ryckte på axlarna.

    Nåväl, till slut lyckas vi hitta ett hotell som inte var fullbokat av karnevalsfirare. Vi checkar in och går upp till våra respektive hotellrum. När jag öppnar dörren till mitt rum möts jag av en unken doft av tobaksrök och tung herrparfym. Inte nog med det. På golvet ligger några kläder utspridda. Sängen är obäddad och lakanen ligger i oordning. Jag traskar ner till receptionen för att framföra mina klagomål på den obefintliga städningen, men det visar sig att receptionen har stängt för natten. Inser att det trots allt är bättre att sova i ett ostädat rum än att inte sova alls så jag traskar tillbaka till mitt kyffe där jag somnar omedelbart.

    Några timmar vaknar senare vaknar jag av upprörda röster på spanska. En mörkhårig man och en liten carmencita står och bannar mig högljutt för att jag tagit deras rum. De visar, kolla vår nyckel passar. Jag visar, kolla, min nyckel passar också. Men de två karnevalisterna var ju onekligen först på plats och är dessutom två mot en, så jag masar mig motvilligt ut ur rummet, knackar på hos mina vänner och lägger mig på golvet.
    Nästa morgon försöker jag smita från notan för att kompensera bristen på service. Men nu minsann är receptionisten på plats. Det slutar med att jag får en utskällning, på rungande spanska. Farväl Irun, vi ses förhoppningsvis aldrig mer.

    Bild 775211
    Kom till Arlanda fem minuter efter avgångstid

    Text: Per J Andersson
    Då och då kommer jag för sent. Det är så svårt att bryta upp. Det är så svårt att komma iväg i tid. För fem år sedan missade jag ett plan från Arlanda till Köpenhamn. 25 minuter före avgångstiden försökte jag och min sambo checka in med bebis och stor barnvagn.
    – För sent, sa de, men ok, du får åka med nästa plan.
    30 mars i år skulle jag flyga till Aten. Jag trodde att jag hade gott om tid. Jag hade checkat in hemma på internet och var på flygplatsen 55 minuter före avgångstiden. Men incheckningsautomaten vägrade skriva ut bagagelapp till väskan. Jag klagade hos personalen – och fick det chockerande svaret:

    – Jamen, ditt plan gick ju för fem minuter sedan.
    – Jamen klockan är ju bara sex.
    – Nej, den är sju. Sommartid.
    – Sommartid?
    – Ok, be flygbolaget boka om dig till ett senare flyg. Det går kanske. Annars får du stanna hemma.
    Aldrig i livet, tänkte jag och tog väskan på huvudet, sprang förbi den femtio meter långa kön till säkerhetskontrollen och spurtade blöt av svett och med benen fulla av mjölksyra till Atenplanets gate.
    Men. "Gate closed". Dörren stängd. Jag lät mig inte stoppas. Jag bände upp dörren till gången som leder ut till planet och fortsatte min språngmarsch. Vid flygplanets dörr, som just skulle stängas, möttes jag av en flygvärdinna som frågade om jag hette Per Andersson.

    Jovisst, jag fick följa med, men fick också en brysk förmaning – tydligen får man inte forcera stängda dörrar på Arlanda:
    – Gör inte om det där.

  • Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!