Annons
Annons
Foto: Shahab Salehi

Foto: Shahab Salehi

Restips

Paradisets dystra baksida

När vi turistar i andra länder gör vi ingen god gärning. Tvärtom, på semestern förstör vi miljön, utnyttjar billig arbetskraft och förstärker ojämlika ekonomiska förhållanden, anser författaren Jennie Dielemans som skrivit en reportagebok om massturismens fula baksida.

Text: Per J Andersson • 2008-09-20 Uppdaterad 2021-09-14

– Turism är som kokain. Det är väldigt dåligt för oss, för miljön, för oss som samhälle, men vi kan inte sluta. Vi har blivit för beroende.

Det säger Pedro Rodriguez i turistparadiset Dominikanska republiken. Han ser turismen som en plåga för landet. Samtidigt är den livsnödvändigt: en femtedel av de nationella inkomsterna kommer från turismen – utan dem skulle landet gå i konkurs.

Men i den globala konkurrensen om turisterna tvingas man sänka priserna på paradiset – och därmed lönerna – samtidigt som lokalbefolkningen kastas ut från sina egna stränder och miljön föröds. Det är en konkurrens till döds. I slutänden, säger Pedro Rodriguez, “förlorar vi inte bara våra naturtillgångar, vi förlorar också marknaden”.

Paradisets dystra baksidaPedro Rodriguez är en av rösterna i Välkommen till Paradiset, en reportagebok av Jennie Dielemans (bilden) om turismens baksidor. Hon och fotografen Shahab Salehi har rest till några av våra mest populära turistdestinationer: förutom till Dominikanska republiken också till Kanarieöarna, Thailand och Vietnam och Mexiko.

Uppdraget: ta reda på var pengarna tar vägen och hur miljön påverkas, men också för att se hur turister beter sig som gäster i främmande land och om hur våra förväntningar och fantasier förändrar karaktären på destinationerna.

Det är på flera sätt en orättvis bild av turismen i världen. Många av skildringarna handlar om destinationer i fattigare länder där massturismmaskineriet dundrat in. Offret är människovärdet och lokalbefolkningens makt över sin egen situation.

Jennie Dielemans vill säga oss att det inte rör sig om extrema undantag, inte om smutsfläckar som enkelt kan putsas rena, utan om ett mönster som upprepas när jakten på paradiset sker utan tanke på dem längst ner i kedjan, de som ytterst har till uppgift att leverera vår semesterdröm.

Det handlar också, menar hon, om turismens rovdrift på naturen. Som på Yucatán i Mexiko där man bygger golfbanor trots vattenbrist och skövlar mangrove för att bygga hotell.

Hennes tes är att turistindustrins exploateringar sker skrupelfritt med resonemang som: kom dit, gör vinst, stick därifrån, hitta en ny kustremsa.

– Modellen för massturism lanserades först på Gran Canaria, sedan har den exporterats vidare. Vår jakt på det orörda paradiset leder oss allt längre bort, säger hon och syftar på chartern som de senaste decennierna gjort semestrar i Karibien och Asien till något folkligt.

Boken börjar på restaurangen Tre Hjärtan i San Augustin på Gran Canaria, en av de spanska öar där massturismen började på sextiotalet och där gästerna idag sitter och bläddrar i Expressen, blossar på röda Prince och tittar på tv:n som visar V75 på Solvalla.

Vi får träffa svenska turister som berättar om hur de föll för San Augustin med orden: “… vi tyckte att det var riktigt svenskt, fint och så”.

I San Augustin säljer souvenirbutikerna samma importerade snäckor, serverar restaurangerna samma continental breakfast och hamburgare som på alla andra massturistdestinationer i världen.

Kort sagt: här är turisterna som saknar bildning, smak och stil och inte har så många andra krav än att det ska vara nästan som hemma.

– I San Augustin är det inte längre långklänning till middagen och Charlie Norman vid pianot. Det är en tacky turism för turister med ont om pengar, de andra har dragit vidare till Thailand och andra häftigare ställen, säger hon, men håller inte med om att hon ser ner på Svenssonturister som låter nöja sig med ett slitet köpcenter i ett överexploaterat turistghetto.

Ett av de ställen som turisterna drog vidare till är Dominikanska republiken. Där är det dominerande konceptet all-inclusive på stora hotellanläggningar – hotell som ofta ägs av spanska företag som sökte nya jaktmarker sedan det blivit svårare att kamma hem stora vinster på Mallorca.

All-inclusivehotellen, menar hon, är ett praktexempel turism generar små inkomster för alla utom de som äger anläggningarna. Eftersom turisterna konsumeras nästan allt inom anläggningen blir det skrala inkomster för smårestauranger, affärer runtomkring – och eftersom hotellet ägs av utländska företag försvinner det mesta av pengarna till aktieägare långt, långt borta.

– Hotellen är utländska och det är de – och i förlängningen också ni turister – som har makten här, berättar 20-åriga Derisse de Leon i Puerto Plata för Jennie Dielemans.

Finns det då inte något gott med turismen i Dominikanska republiken. Jo, Jennie Dielemans nämner skatteinkomsterna från turismen – de som Pedro Rodriguez inledningsvis liknar vid inkomster från kokainet – pengarna som är livsnödvändiga, men som skapar mer problem än de löser.

– De har byggt en fin väg till området där hotellen ligger, den har förstås alla nytta av. Annars? Arbetstillfällen, ja, men till vilket pris? Vi besökte slumområdena där de hotellanställda bor. De sa: vi kan ju inte vara tiggare i vårt eget land.

Jennie Dielemans reste också till Thailand. I Kao Lak intervjuade hon burmesiska gästarbetare som under slavliknande former byggde nya hotell efter dem som förstördes i tsunamin och som nu används av svenska charterbolag.

– De svenska charterbolagen tillhör stora internationella koncerner som har kontroll över hela kedjan av tjänster. De ska de också ta ansvar för hela kedjan. På Apollo sa de att de inte hade en aning om de burmesiska byggnadsarbetarnas situation. Steg ett för bättre turism: ha en aning! Steg två: ställ krav!

På Patong Beach i Phuket träffade hon svenske “Christer” (fingerat namn) som driver en lady bar där gästerna mot betalning kan ta med sig tjejerna hem till hotellrummet. En av flickorna på baren får man känna närmare. Hon kommer från det fattiga norra Thailand.

Hennes historia handlar om havererade studier på grund brist på pengar och grusade förhoppningar om ett normalt samboförhållande med en europeisk man – det visade sig att han redan var gift och hade barn hemma i Tyskland, vilket hon inte visste inte frun ringde fly förbannad. Till slut hamnade hon som barflicka/prosituerad på Patong Beach.

– Jag spenderade över en månad på Bangla Road (bar- och prostitutionsgatan). Första kvällen grät jag och tänkte att människan var fruktansvärd. Sedan vande jag mig.

Jennie Dielemans pratar om hur lätt vi byter normer när vi reser utomlands på semester. Saker som inte är okej här blir normalitet där. Hon berättar om den svenskspråkiga sexköpsguiden Pengar nummer ett som säljs i Phuket.

Bokens budskap: västerländska moralister anser att kärlek och sex hör ihop, så är det inte i Thailand, där är sex bara en av flera kroppsfunktioner.

Den kan säljas som vilken vara som helst, utan känslor, utan tårar, utan problematik.

– Man måste också komma ihåg att sexköparna på Bangla Road inte är någon annan sorts människor. Det är inte bara tjocka ensamma män, det är också 20-åriga killar från Borlänge som är ute på backpackerresa.

Frågan är om Jennie Dielemans efter ett par års resande till turistindustrins mörka bakgårdar tappat tron på att turism kan vara av godo.

– Den springande punkten är om de som vi besöker själva har kontroll över turistnäringen eller inte, säger hon och berättar om bokens enda positiva exempel: en mayaby på Yucatánhalvön i Mexiko.

– Där fattade de gemensamt besluten om och när de skulle ta emot turistgrupper och delade sedan på pengarna. För pengarna byggde de ett rejält hus i cement, som senare stod emot orkanen Willmas härjningar.

Paradisets dystra baksidaJennie Dielemans – fakta

Ålder: 35.
Bor: Malmö (men flyttar snart tillbaka till hemstaden Stockholm).
Gjort: Jobbat på tidningen Etc och med SVT:s Elbyl, varit krönikör i Dagens Nyheters På Stan-bilaga, skrivit manus till och regisserat föreställningen Gomorron Sverige för Riksteatern (2003), skrivit intervjuboken Motstånd tillsammans med Fredrik Quistbergh (2002) och romanen Tackar som frågar (2006).
Härnäst: “Nu ska jag unna mig att skriva en till roman, jag har fyllt nyttokvoten för en tid, men inte för alltid”.

Jennie Dielemans råd till resenärer som bryr sig

1. Bo inte på utlandsägda hotell, särskilt inte all-inclusive-hotell. Bo på lokalt ägda hotell.
2. Ta reda på det mest grundläggande om mänskliga rättigheter. Läs till exempel Amnestys rapport om mänskliga rättigheter i Thailand innan du reser dit.
3. Stöd organisationer på plats som jobbar med problemen som turismen skapar, och kända organisationer som Ecpat (http://www.ecpat.se) och Tourism Concern (http://www.tourismconcern.org.uk). Kolla in också Svenska kyrkans och fackföreningsrörelsens projekt Schyst resande (http://www.schystresande.se).
4. Tänk så här: jag är gäst i landet och då ska jag uppföra mig!
5. Tänk alltid på att visa ödmjukhet inför andra människor.


Text: Per J Andersson • 2008-09-20
RestipsGranskningar

Nyhetsbrev

Missa inte våra bästa tips och guider!

Scroll to Top