• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Vandraren som klev in i litteraturen

    I år är det 25 år sedan Bruce Chatwin dog. Han är en av vår tids mest hyllade reseskildrare med reseboken I Patagonien som kronan på verket. Men allting började med han stirrat för mycket på konst och riskerade att förlora synen om han inte gav sig ut i världen för att vidga sina vyer.

    Vandraren som klev in i litteraturen
    Reseskildraren Bruce Chatwin dog för 25 år sedan.

    New York 1974. En reporter och en redaktör på Londonbaserade Sunday Times Magazines har flugit över pölen för att samla bakgrundsmaterial till en artikelserie om berömda amerikanska familjer. Magasinets unga, ambitiöse frilansskribent, Bruce Chatwin, är också i stan och på en fest stöter de ihop. Chatwin är förtegen om vad han håller på med, men de kommer överens om att träffas nästa dag för en drink på bohemiska Chelsea Hotel. "Det var där som Bruce – i shorts och ryggsäck – som om han just fått idén, talade om för dem att han skulle resa till Patagonien och stack sin väg. Några timmar senare tittade King [reportern] ut från en taxi i en annan del av staden och utbrast: 'Där går Chatwin.' Wyndham [redaktören] tittade ut och såg 'den där figuren kliva Broadway fram som om han bokstavligen var på väg till Patagonien.'"*

    Längs en öde väg i Patagonien 1975. Han har vandrat i tre dagar. "De heta vindstötarna knuffar en baklänges, suger mot benen, tynger på skuldrorna", skriver Bruce Chatwin i anteckningsboken med de svarta vaxdukspärmarna. Tre dagar tidigare i byn Perito Moreno hade han frågat en arabisk restaurangägare om det gick någon trafik på den tjugo mil långa vägen till nästa samhälle, men araben hade bara skakat på huvudet och sagt: "Några chilenska lastbilar kanske, men mycket sällan". Bruce började gå.

    Bild 775607
    London 1976. Lektören Susannah Clapp skriver ett utlåtande om ett 350-sidor tjockt manus som nyligen inkommit för påseende till bokförlaget. Hon skriver att texten är en collageliknande samling intryck, minnen, historia och historier från Patagonien, att det är sidor av enastående prosa, att det är extraordinärt, men också: "Jag blev imponerad av varje stycke som jag läste men kände mig inte tvingad framåt… Även om jag känner att författaren antagligen känner att massiviteten är central för hans skapelse, skulle strykningar uppenbart hjälpa. Men trots nedskärningar skulle det knappast bli ett lätt företag – och om jag inte varit så imponerad av kombinationen av lärorik upplysning med intelligent beskrivning, skulle jag säga ett sorgset nej."*

    Chatwin var sparsam med att berätta för kollegor och vänner om vad han höll på med. Telegrammet till Sunday Times Magazines redaktion när han redan var i Sydamerika var ett kortfattat "Rest till Patagonien" och chefredaktörens reaktion på beskedet var ett uppgivet "Chatwin har stuckit igen".
    Chatwin älskade att ta sig fram till fots och han gick gärna långa sträckor i rask takt. I ett brev till en vän som hade sommarhus åtta kilometer från hans hus i Oxfordshire skrev han: "…så eftersom vi befinner oss på gångavstånd…".*

    Chatwins texter rör sig ofta i gränslandet mellan fiktion och reportage (somt var sant, somt var inte), är fulla av infall och associationer, göra plötsligt sprittande hopp i tiden och kan innehålla långa, pratiga utvikningar såväl som koncentrerade sekvenser med laddat bildspråk. Innan I Patagonien gavs ut strök förlaget i samråd med Chatwin mellan en tredjedel och en fjärdedel av manuset.

    Han var 32 år och ännu opublicerad i bokform när han begav sig till Patagonien i södra Argentina för att "…göra en historia för egen räkning, något som jag alltid velat skriva".*
    Hans bakgrund var lite udda. När han var 16 år pratade hans pappa in honom som vaktmästare på auktionsfirman Sotherby's i London. Han lärde sig snabbt, avancerade till katalogiserare, till expert, till direktör (vilket faktiskt inte var en unik karriär på Sotherby's), men lämnade firman kort efter sista befordringen.

    En ung självlärd intellektuell med encyklopediska ambitioner. Pratkvarn ("Han pratade i evigheter…"*), konstkonnässör (expert på impressionism) och nu också före detta direktör – och bara 25 år fyllda.
    Långt senare skrev Chatwin att han en morgon vaknade upp blind och på sin ögondoktors ordination bestämde sig för att göra något helt annat: "Ni har tittat på målningar på alltför nära håll", sa läkaren till Chatwin, "varför inte byta ut dem mot mer vidsträckta horisonter?"* (I själva verket var han inte blind, men han hade latent skelögdhet, och ögonen gled ur kurs när han var stressad och tittade länge på saker på nära håll.)

    Vidsträckta horisonter innebar att resa, och Chatwin reste till Sudan där han "mötte nomader med sköldar av elefanthud, hittade en puffadder [en giftig orm] hopprullad under sovsäcken och lärde sig tyda fotspår i sanden".*

    Fyra år senare skickade han in ett manus till ett bokförlag om människans ursprungliga drift att vandra. Förlagsredaktörens utlåtande gick ut på att manuset var vitalt och stridslystet, men vanpryddes av vilda utvikningar och skandalösa påståenden. Det blev refusering. Istället klev Chatwin upp på Sunday Times Magazines redaktion med en bunt av sina fotografier av ökenlandskap och färggranna afrikanska dörrar och väggar. Bildredaktören blev förtjust, men ingen av bilderna publicerades. Däremot föreslog han Chatwin som sin efterträdare. Chatwin fick jobbet.

    Sunday Times Magazine upprörde många under sina första levnadsår på sextiotalet med att publicera reportage om såväl de bantande som de svältande, såväl de krigshärjade som jetsetfolket. Det var ett veckomagasin som satsade på motsägelser, litterära skribenter och episka bildreportage, och därtill hade stora resurser.

    Chatwins roll på tidningen förändrades snabbt. Han kom med egna reportageidéer och uppmanades att själv skriva. Hans anställning förvandlades till ett frilanskontrakt och plötsligt var han fri att göra praktiskt taget vad han ville. Han reste och skrev från såväl England som från Peru, Ryssland och Indien. Det var under de här åren på Sunday Times Magazine i början av sjuttiotalet som Chatwin odlade den stil som han senare blev berömd för; han lämnade de storskaliga spekulationerna och spända teorierna (den refuserade nomadboken) och ägnade sig mer åt att beskriva vad han såg och hörde (de litterära reportagen i Sunday Times Magazine).

    Men när han tog på sig khakishortsen och ryggsäcken och begav sig till Patagonien 1974 var tillvaron som tidningsskribent i stort sett överspelad. Nu skulle han alltså skriva något eget, bli författare.

    I Patagonien, som kom ut 1977 (på svenska först 1990), var Chatwins första publicerade bok. Det är ett fantastiskt resereportage med stark närvarokänsla och gnistrande vackra formuleringar om landskapet, såväl som en lärd essä om de första europeiska kolonisatörerna i Patagonien, om vilsna walesiska utvandrare, folkilskna boer, om Charles Darwins resa med fartyget Beagle och om den amerikanska rånaren Butch Cassidys flykt till Sydamerika.

    Precis som Sunday Times Magazine och Bruce Chatwin själv är Patagonien, debutbokens ämne, en motsägelse: "…patagonerna var, visade det sig, inte en nation utan en multinationell samling utvandrare och landsflyktingar, av vilka många kände sig som mest hemma med sig själva när de befann sig utomlands."* En känsla som Baudelaire kallat "Den svåra krämpan: skräck för sitt eget hem" och som den rastlösa vagabonden Bruce Chatwin givetvis sympatiserade med.

    Boken handlar också om Bruce Chatwins släkting Charley Milward Sjöfararen, som i slutet av 1800-talet fraktade hem en tjock, läderartad skinnbit med kraftigt röd hårborst på från Patagonien. Skinnbiten hamnade så småningom i Bruce Chatwins mormors vitrinskåp, och det sas att den var en bit av en brontosaurus som fallit ner i en glaciär i Patagonien, "…färdats nerför berget i ett fängelse av blå is och hamnat på botten i perfekt skick." Det var här i skåpet i mormors matsal fröet till Bruce Chatwins lust att resa till Patagonien såddes och en av efterkrigstidens mest hyllade resereportage börjar.

    När han blir lite äldre lär han sig dock att det inte handlade om en brontosaurus, utan om en mylodon, en jättesengångare som levde i Amerika för 30 000 år sedan, var stor som en elefant, gick på bakbenen och glufsade i sig trädens lövverk.

    Men drivkraften att resa till grottan där mormors kusin Charley Sjöfararen hittade skinnbiten blev inte mindre med mylodon istället för brontosaurus, och i slutet av "I Patagonien" träder han in i grottan för att leta efter en ny skinnbit, eftersom mormors försvunnit: "…när jag rörde om i en av groparna, såg jag faktiskt några hår, några av de där grova, rödaktiga hårstråna som jag kom så bra ihåg. Jag lirkade fram dem, lät dem glida ner i ett kuvert och slog mig till ro, ofantligt nöjd med mig själv. Jag hade fullföljt målet med den här löjliga expeditionen."

    Bruce Chatwins vitt skilda intressen gjorde hans reseskildringar gränsöverskridande. Han var intresserad av arkeologi och konst, människoöden och politik, han var inte bara bokmal och tålmodig researcher, han var hurtbulle och naturintresserad också. En litterär och lärd Göran Kropp, om man så vill. När Chatwin fick frågan om han är kristen svarade han en gång: "Min gud är alla vandringsmäns gud. Om man vandrar tillräckligt flitigt behöver man förmodligen ingen annan gud."

    Han gick alltså hellre än tog bussen, och trots att han i grund och botten var artistokrat och gillade lyx drog han sig inte för att äta en burk fadda sardiner till middag sittande på marken och sova i ett dammigt dike, på en tältsäng i lantarbetarnas barrack eller på ett brädskjulshotell som stinker spyor. De raka beskrivningarna av vedermödorna är konkreta gläntor i snårskogen av barndomsminnen, historiska tillbakablickar och lärda redogörelser.

    Som redaktör för en resetidning känner jag saknad efter idag verksamma skribenter av Chatwins typ, skribenter som bemästrar ett stort faktamaterial, som gestaltar i stället för att redovisa, och som dessutom inte sitter hemma och tänker på sin kammare, utan ger sig ut på äventyrliga resor.

    I England är det litterära resereportaget mer uppburet än här hemma, vilket jag tror har att göra med landets förflutna som kolonialmakt. I Indien, Afrika, Oceanien, till och med i Patagonien, finns förutom allt annat också brittisk historia att utforska. Och genren får stort utrymme, dels genom rik bokutgivning, dels i de engelska dagstidningarnas helgbilagor.

    Sverige har ingen "hembygd på andra sidan havet" och det är tyvärr ofta vattentäta skott mellan boklärda och upplevelseinriktade skribenter och mellan "seriös" utrikesjournalistik och "lättviktig" resejournalistik.

    Detta återspeglas i svenska dagstidningar, som strängt skiljer på gestaltande reportage (söndagssidor och helgbilagor), teoretiska texter (kultursidor), utrikespolitiska artiklar (utrikessidorna) och handfasta researtiklar (resesidor). Sällan mötas de fyra.

    Chatwin hade förmåga att spegla ett livsöde på tio rader. Som i kapitel/stycke 96 i "I Patagonien", som bygger på att han både har fört exakta anteckningar (journalistens teknik) och föreställt sig (författarens teknik):

    "Det finns en man i Punta Arenas som drömmer barrskogar, nynnar Lieder, vaknar varje morgon och ser det svarta sundet. Han kör till en fabrik som luktar hav. Överallt omkring honom finns röda krabbor som kravlar, sedan ångar de. Han hör skalen knäckas och klorna brista, ser det goda vita krabbköttet packas hårt i plåtburkar. Han är en effektiv arbetare med en smula tidigare erfarenhet av hur löpande band fungerar. Minns han den andra lukten, den av bränt kött? Och det andra ljudet, av låga röster som sjöng?"

    Fotnot: I mitten av åttiotalet blev Bruce Chatwin svårt sjuk. Först trodde han att det rörde sig om en ovanlig kinesisk svampsjukdom. Det visade sig vara aids. Han dog 1989, 48 år gammal. Förutom I Patagonien har på svenska utgivits: De oskiljaktiga, Djävulen är vit, Drömspår, Vad gör jag här, Fotografier och dagboksblad och Rastlöshetens anatomi (alla på Brombergs förlag).

    Alla citat är tagna ur I Patagonien, Bruce Chatwin (Brombergs 1990), förutom de märkta * som är plockade ur nyutgivna På resa med Chatwin, Susannah Clapp (Brombergs 1999).

    Läs också

    Essä: Reseskildringen måste uppdateras

     

  • Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!