Annons
Annons

701053.jpg

Restips

Genvägen till erfarenhet

Jag packar alltid skönliterära böcker som handlar om Grekland när jag ska till Grekland, böcker som utspelar sig i New York när jag ska till New York. Resan blir så mycket roligare då.

Text: Per J Andersson • 2009-12-09 Uppdaterad 2021-09-15

När jag i 20-årsåldern reste runt i Europa hade jag med mig Utrikespolitiska institutets tunna häften “Länder i fickformat”. De gav mig baskunskaper som jag föreställde mig skulle göra konversationen med lokalbefolkningen meningsfull. Men de fakta jag lärde mig var anorektiska. Jag saknade kött och blod.

Första gången jag såg slummen i Bombay kändes den skrämmande och anonym. En roman blev min genväg till erfarenhet. Slummen befolkades i Rohinton Mistrys “En ömtålig balans” av människor som jag på bokens 700 sidor lärde känna så bra att barriären mellan mig och de fattiga började rasa. Jag gladdes med bokens fattiga skräddare Ishvar och Omprakash i deras framsteg och led med dem i deras motgångar.

Där stod “jag” och såg hur mitt hus i Bombays värsta slum under Indira Gandhis slumsaneringskampanjer i mitten av sjuttiotalet skövlades av en bulldozer – och kände förtvivlan.
Många författare i unga nationer är besatta av att väva in kollektiv historia och sökandet efter nationell identitet i intrigen, vilket är mumma för en kunskapstörstande resenär. Salman Rushdie går längst i genren. Huvudpersonen i hans roman “Midnattsbarnen” – det synska missfostret Saleem Sinai – föds i samma sekund som Indien blir självständigt och hans erfarenhet är synonym med Indiens.
Jag återvände till Bombay efter några veckor på indiska landsbygden och uppfylldes av ett lyckorus liknande det som Saleem kände när han som vuxen återvände till sin barndoms stad. Saleems mantra ringde i mitt huvud när tåget rullade in på Bombay Central: “Tillbaks! Tillbaks-till-Bom!”. Rushdies romanfigur och min upplevelse pratade med varandra.
I en sovkupé på Kerala Express låg jag utsträckt på en slaf och läste Arundhati Roys “De små tingens gud”. Utanför tågfönstret: ett panorama med Roys hembygd till rytmen av skenskarvarnas kladunk-kladunk: ljusgröna risfält och röda grusvägar. Och röd delstatspolitik. Roy gav mig en analys: Indiens kommunister erbjuder en “berusande blandning av österländsk marxism och ortodox hinduism, spetsad med en skvätt demokrati.”

Från en buss mellan Kairo och Luxor såg jag bara åsnor och sand. I Nawal El Saadawis roman “Och tiden står stilla vid Nilen” fick jag via den fattiga bondkvinnan Zakia en inblick i hur religionen och traditionen ligger som ett tungt ok över människorna. Min buss var skranglig och vägen gropig. I boken läste jag om Zaki som reser med en buss som “vacklade som en berusad skränflock och fyllde luften med svart rök” och vid varje vägkrök lutade åt “ena sidan och var nära att välta ner i Nilen”. Ja, precis så.
Homeros “Odyssén” läste jag under en båtluff i Egeiska havet. Aldrig har dikt på hexameter gungat så fint som på däck på en grekisk färja. Jag tänkte på kvinnorna i hamnarna som ropade ut erbjudanden om billiga hyresrum som Sirenernas sång och föreställde mig öarnas klippiga kuster som Karybdis bo med frustande virvlar av yrande havsvatten.
Men för att förstå Greklands nutidshistoria med ockupation, inbördeskrig och machokultur behövdes Theodor Kallifatides burleska “Bönder och herrar” som tar ett humoristiskt grepp på samtidens jävligheter, inte olikt det i filmen “Livet är underbart” där komikern Roberto Benigni spelar koncentrationslägerfånge. I Kallifatides grekiska by, som får liv via ett mustigt persongalleri, varvas på samma sätt skrönor med ett realistiskt ramverk.

På Irland läste jag en klarsynt tysk. Heinrich Bölls “Irländsk dagbok” tog mig till femtiotalets Irland, inte helt olikt sextio- och sjuttiotalens beskrivningar av tredje världen. Trots det var stämningen på puben i Bölls Irland god – ständigt “A lovely day for a Guinness”.

Böll betraktar också lågtrycken,, lika intensiva då som nu, som vandrar in från Atlanten: vatten som “… gläder sig åt att äntligen ha kommit fram till människor, hus, fastland, efter att så lång tid bara fallit i vatten, i sig själv”.
Men solen kan ju skina och irländaren vara på dåligt humör. På försättsbladet har Böll formulerat en varning. “Detta Irland existerar; men den som far dit och inte hittar det har inte rätt att ställa ersättningskrav till författaren”.

Läs och res-boktips:

  • “En ömtålig balans”, Rohinton Mistry, 1995, på svenska 1998.
  • “Midnattsbarnen”, Salman Rushdie, 1980, på svenska 1983.
  • “De små tingens gud”, Arundhati Roy, 1997, på svenska 1998.
  • “Och tiden står stilla vid Nilen”, Nawal El Saadawi, 1974, på svenska 1987.
  • “Oddyssén”, Homeros.
  • “Bönder och herrar”, Theodor Kallifatides, 1973.
  • “Vattenspegel – en bok om Venedig”, Joseph Brodsky, 1992.
  • “Irländsk dagbok”, Henirich Böll, 1957, på svenska 1972.

Text: Per J Andersson • 2009-12-09
RestipsBoktips

Nyhetsbrev

Missa inte våra bästa tips och guider!

Scroll to Top