Vagabond inget föredöme
Resereportaget är på tillbakagång. Per J Anderssons har rätt i sin analys, men Vagabond, tidningen han företräder, är inte något föredöme. Författaren Klas Lundström tycker att Vagabond kastar sten i glashus.
“Den svenska reseskildringen har blivit slapp och instrumentel.” Så låter Per J Anderssons, chefredaktör för resetidningen Vagabond, slutsats i artikeln “Reseskildringen måste uppdateras” i Dagens Nyheter (15/1). Per J Andersson har helt rätt i sak, men orden springer ur helt fel skyttegrav. Det är nämligen där som det reducerade och illa blåslagna resereportaget återfinns i dag.
I botten märks en attitydförändring gentemot globala och komplexa teman, kryddad av en rejäl dos översitteri som numera klär den vita världens bild av de samhällen bortom den egna tröskeln. Medieutbudet har blivit därefter; lättsmält och förenklande hellre än djupgående och ifrågasättande. Per J Andersson pekar i slutet av artikeln även ut, på sin höjd, en handfull resereportageböcker han anser värda namnet. Samtliga utgivna på förlag med spridningsmöjligheter och PR-strateger. Han har dessförinnan dragit parallellen mellan ökat resande och minskat intresse för de platser vi besöker. Det är tankeväckande synpunkter, främst eftersom Per J Anderssons tidning bidragit till den trenden.
Vagabond har på tio år gått från intressant magasin med alternativa resereportage till ett slätstruket alternativ besläktat med När och fjärran-resans cyniska inställning till resmål, kultur och syfte. I stället för att sträva efter en avmaskering av “exotismens ansikten” har tidningen blivit ett språkrör för turistens klagan och drömmar. Per J Andersson själv skriver mer än gärna om Indiens turistsatsning, propagerar i visumfrågor och sågar landets infrastruktur. August Strindberg ifrågasatte redan 1885 resenärens verkliga syfte och mål: “Jag har inte kommit för att se. Jag har kommit för att ha sett.”
Resan som accessoar. Upplevelsen som punkt att fylla sitt CV med. “I reseskildringarnas ställe har det vällt in ett stort utbud av guideböcker som beskriver hur man ska resa (för att minimera överraskningar), men knappast något om kulturmötet”, skriver Per J Andersson – själv författare till en rad guideböcker, och redaktör för en tidning som reser sitt existensberättigande kring just Lonely Planetgenerationens suktan efter snabba lösningar, upplevelser utan djup. Resan som en fotoutställning på Facebook snarare än en personlig reflektion har fått starkt fotfäste på de svenska reseredaktionerna.
Per J Andersson härrör från en skribentkultur där nyfikenheten inte tycks prioriteras, snarare viljan att blidka publiken med de gångbara trender som just nu säljer mest resor, guideböcker och tidningsexemplar. Vagabond har gått från spännande resa utan tydligt mål till en tråkig chartervecka, och det känns inte så underligt att dess chefredaktör helt missar många intressanta resereportage som publicerats de senaste åren. För de finns. Det vill säga för den som letar.
Anderssons största misstag är att inte diskutera den egna branschens utveckling de senaste åren. Han gömmer sig i stället bakom ryktet som Vagabond till en början förtjänstfullt men numera slentrianmässigt lutar sig emot; den alternativa resenärens alternativ. Men när den alternativa resenären blivit modern upplaga av charterresenären krävs det att de som säger sig står upp för reseskildringen som konstform faktiskt utforskar sin egen produktion. Särskilt när resereportaget i sig lika mycket kan vara ett utforskande av det egna kvarteret som att promenera längs Malecón i Havanna.
Att gräva ner sig i bekvämlighet är det sista som magasin som Vagabond torde vilja göra. Men det tåget har redan gått och den utvecklingen har den svenska resejournalistiken inte duckat för. Troligen för att de själva är en del av den oroväckande urholkningen av resejournalistiken i synnerhet och granskande journalistik i allmänhet. Resemagasinen tycks föredra att gå i resebolagens fotspår än ägna sig åt seriös resejournalistik. På Vagabonds förstasida av nätupplagan pryds ett flertal rubriker med “billigaste flygen”, “här semestrar du billigt”, “turistboom i Syrien”. Annonsmarknadens dramaturgi där rubriken, sekundens fångade uppmärksamhet står för regin.
Olyckan går igen på tidningen Res dito, där är det mycket “vilka är dina favoritplatser”, “ekohotell i Europa”, “världsbästa… någonting”. Marknadsförande, javisst. Men intressant? Inte särskilt. Men frågan är ju tvetydig, det beror ju helt på vem Vagabond riktar sig till. Vet de det själva? Vagabond gör liksom övriga medier misstaget att klappa läsaren på huvudet och tro att mediekonsumenten inte vill serveras svårtuggade, tankeväckande historier. I stället serveras blott undermålig snabbmat. Har (den vita) människan redan lagt samtliga geografiska punkter under sina fötter, inkluderat dem i kart- och guideböckernas summeringar? Så är kanske fallet, men då frågar man sig var de avvikande, alternativa perspektiven tagit vägen.
Liksom inom mycket annat har det gått inflation i resetidningsbranschen. Ju fler aktörer på marknaden desto mindre vågar man säga, desto mindre risker är redaktionerna beredda att ta. Den första att offras när de svenska resemagasinen slog in på den bekväma banan var just nyfikenheten, tätt följt av det öppna sinnet. Förhåller det sig på det viset har resemagasinen ett stort problem, då saknar de helt något syfte.
Klas Lundström är journalist och författare, aktuell med resereportageboken Badlands (2011).
Text: Redaktionen • 2011-02-07
Restips • Boktips