Annons
Annons
Krönika

Hallå, var är du, vad gör du?

Min indiska resedagbok med de fina pärmarna och det usla papperet är nu tio år gammal. Jag bläddrar och läser. Minns såpaskådisen, fotomodellen, fastighetsmiljonären, festen med alla homosexuella. Jag bläddrar från Bombay till Goa. Läser. Minns miljöaktivisten, tidningsredaktören, hotellägaren. Men efter anteckningarna om hälsoministern, doktor Wilfred de Sosa, som ogärna pratade om problemen med vattenförsörjning

Text: Johan Tell • 2004-11-30 Uppdaterad 2004-11-30

Min indiska resedagbok med de fina pärmarna och det usla
papperet är nu tio år gammal. Jag bläddrar och läser. Minns
såpaskådisen, fotomodellen, fastighetsmiljonären, festen med alla
homosexuella.

Jag bläddrar från Bombay till Goa. Läser. Minns
miljöaktivisten, tidningsredaktören, hotellägaren. Men efter
anteckningarna om hälsoministern, doktor Wilfred de Sosa, som ogärna
pratade om problemen med vattenförsörjning och aids, men gärna berättade
om när han kvällen före krönt “Miss Indiska Flottan 1992” är det tomt.
Flera dagar är oberättade.

Men jag minns ändå hur jag gick från ministeriet till en
dammig, het telefonkiosk vid kajkanten i Candolim för att ringa hem.

– Hej, hur är det?

– Inte så bra … Jag har haft missfall.

Minns hur allting rasade, föll, gick i bitar när jag
förstod att jag suttit under palmer och druckit dålig rom, badat och
intervjuat intressanta människor medan den jag älskar blött och förlorat
det som skulle blivit vårt första barn.

Om mobiltelefonnätet varit utbyggt 1992 hade allt tett
sig annorlunda. Jag hade fått veta direkt, men fortfarande inget kunnat
göra. Hade det varit bättre?

När bergsklättraren Rob Hall 1996 dör på Mount Everest
gör han det i princip medan han pratar i telefon med sin gravida
flickvän.

Är det bättre? Jag vet ärligt talat inte.

Åratal senare vill jag vandra till en typisk engelsk by.
En sådan man ser på teve med idel halmtak, stockrosor, tedrickande
tanter, män som pratar om Kriget och där ingen mer än brevbäraren verkar
jobba. En by där idyllen vilar tungt som syrendoft ända tills Agatha
Christie placerar ett lik i någons rabatt av vita azaleor.

Därför är jag i Cotswold. Jag ger mig av. Jag går vilse.

Mitt i skogsdungen jag irrar omkring i hittar jag en
stor skylt:”Välkommen till fjärilsreservatet.”

Då ringer Ola. Han ringer från Nordpolen. Vid den här
tiden extraknäckte jag med att var tredje dag ta emot en rapport från
Göran Kropp och Ola Skinnarmo från deras skidfärd mot Nordpolen.
Rapporten la jag ut på deras hemsida.

Ola är ensam nu. Han sitter på Nordpolen, har
långtråkigt och väntar på att helikoptern ska komma och plocka upp honom.

– Var är du? Vad gör du? frågar Ola.

– Jag är vilse … i ett engelskt fjärilsreservat.

Det känns extra fånigt att vara vilse i ett
fjärilsreservat när man pratar med någon som lyckats skida till
Nordpolen. Som om jag vore en lightvariant av Mr Bean som behöver
färdtjänst för att ta mig igenom en ordinär stadspark.

Numera när vi svarar i våra mobiltelefoner får vi oftast
först berätta var vi är, därefter vad vi gör och först därefter släpps
vi fram till samtalets egentliga ämne. Sånt slipper den som svarar i sin
hemtelefon. Då slipper man att redogöra för var man befinner sig. Man
bara svarar. Ingen misstänker att man är vilse i en fjärilspark.

När man dessutom svarar i sin mobil utomlands tillkommer
ytterligare ett moment: krossandet av eventuella dagdrömmar. För det
numera traditionella mobiltelefonsförhöret bekräftar, slår fast vem man
är.

Nyss ringde min mobil när jag stod på en gräsmatta i
Italien med ett glas lokalt Chianti i handen. Mina barn höll på att
spela biljard: klonk, klonk, klonk ekade det mellan stenväggarna i
sommarhusets sexton rum. När den italienska greven köpte gården hade den
stått obebodd i trettio år. Han hade i princip köpt en ruin övervuxen av
björnbär. Till och med olivträden var täckta av björnbär. Nu var allt
fixat, poolen anlagd, rummen inredda med himmelssängar från Indonesien,
terrakottakrukor från Sicilien och lampor från Ikea.

När jag motvilligt svarade i min mobil frågade en kvinna
hemifrån Sverige vart hon skulle skicka den beställda reservdelen till
vår mulltoalett. Därmed krossades min dagdröm. För den som har en
mulltoa i sin sommarstuga får med all säkerhet inte plats med ett
biljardbord.

Mobilen får mig att erkänna för mig själv: jag äger inga
olivträd, inga vinstockar, ingen antik asiatisk inredning och ingen
takmosaik i mina fyra badrum – jag har inte ens ett enda badrum i min
sommarstuga.

Det går inte att låtsas längre. Jag är ingen italiensk
greve.


Text: Johan Tell • 2004-11-30
KrönikaRestips

Nyhetsbrev

Missa inte våra bästa tips och guider!

Scroll to Top