Kambodja till salu
Karin återbesöker ett land där allt har sitt pris Kambodja, åtta år senare. Jag dämpar min besvikelse över bländande neonskyltar som utlovar happy hour hela dagen, genom att tänka att det väl borde vara bra att antalet turister ökat sedan jag var här sist. 2010 hittade hela 2,4 miljoner utländska besökare hit, vilket är drygt
Karin återbesöker ett land där allt har sitt pris
Kambodja, åtta år senare. Jag dämpar min besvikelse över bländande neonskyltar som utlovar happy hour hela dagen, genom att tänka att det väl borde vara bra att antalet turister ökat sedan jag var här sist.
2010 hittade hela 2,4 miljoner utländska besökare hit, vilket är drygt fem gånger fler än för tio år sedan. Turisterna väller in till de nära tusenåriga templen kring Angkor Wat och de betydligt färskare minnesplatserna över röda khmerernas folkmord.
Frågan är bara vem som tjänar på kalaset.
För i ett land där nära nog allt tycks vara till salu har stora, ofta utländska företag, börjat köpa in sig i allt från mineraltillgångar och skog, till turistattraktioner och stränder. Ingenting är längre heligt. Till och med Choeung Ek, “Dödens fält”, arrenderas sedan några år av ett japanskt företag, som tar betalt av de som vill se uppgrävda massgravar och staplar av dödskallar – ett av de starkaste minnesmonumenten över de minst 1,7 miljoner människor som dog under Pol Pots styre på 1970-talet.
På liknande sätt har Angkor Wat leasats ut till oljemagnaten Sok Kongs företag Sokimex, som tillsammans med internationella finansiärer nu storsatsar på det man tror är Kambodjas främsta framtidsindustri: turismen.
Besökssiffrorna når rekordnivåer, men Siem Reap, provinsen där kassakon Angkor Wat ligger, behåller sin position som en av de fattigaste i landet.
Man kan undra vart biljettintäkterna på 20 dollar per person och dag tar vägen, förutom de som i bästa fall går tillbaka till bevarandet av templen, och de som alldeles säkert går ner i några väl valda fickor i maktposition. Kanske går en del av kosingen till något av de projekt som nu tvingar mindre bemedlade människor att flytta på sig.
I kuststaden Sihanoukville är det nämligen renoveringsdags. Sok Kongs tjusiga Sokha Hotel har redan tagit över en strand, och har siktet inställt på nästa. Pålarna har redan slagits ner i ena änden av Oehheuteal Beach för det kommande storbygget, och de försäljare som ännu hänger sig kvar med sina enkla bamburestauranger i strandkanten gör det med vetskapen att de är dödsdömda. När regeringen säljer ut mark är det bara att flytta på sig. Man har inget val.
Internationella företag får gräva guld och den kambodjanska regeringen får snabba cash. Den lokala befolkningen tvingas visserligen flytta allt längre bort från de attraktiva platserna, men regeringen kan stolt stå i rampljuset och säga: “Se så fina byggnader vi får! Vi är ett land i utveckling!”
I Phnom Penh går jag till sjön Boeung Kak och återser en döende backpackergata. Där finns samma skrangliga budgethotell som för åtta år sedan, samma korrupta poliser som står i gathörnen och säljer hasch. Det är bara lite tystare. Området kring Boeung Kak är nämligen sålt, och de som inte flyttat redan måste göra det snart. Här ska det bli tjusiga våningar, glänsande shoppingkomplex och stora hotell.
Jag tänker att det är väl kanske okej, att det här knappast var någon kulturell skatt att bevara ändå. Men vem kan med gott samvete säga en sådan sak till damen i kiosken, som säljer mig en flaska vatten och uppgivet skakar på huvudet. Hon vet inte vart hon ska ta vägen. Hon vet bara att hon måste bort.
Här finns ingen plats för henne när framtiden flyttar in.
Text: Karin Wallén • 2011-02-22
Kambodja • Krönika