Utan bilen funkar Venedig

Vår framtid finns i det förflutna

En tidig söndagsmorgon i april joggade jag i Venedigs stadspark och tänkte på hur alla älskar att hata den här stan.
Man har hört många gnälliga berättelser om hur dyrt kaffet är på Markusplatsen, hur trångt det är i gränderna och hur illa kanalerna luktar. En besviken kollega hade ytterligare en anklagelse: “Venedigs pizzor var så här små”, sa han och måttade med tummen och pekfingret.
Givetvis är allt detta uttryck för besvikelse, skapat av förväntningar som skapats av miljoner romantiserande böcker, filmer, vykort och reseberättelser.
Visst har det blivit trångt: 20 miljoner turister besöker varje år staden som är mindre än Stockholm innanför tullarna. Det måste vara ohållbart, tänker vi, och drar slutsatsen att Venedig är på dekis. Förmodligen sjunker snart hela skiten i havet.
Men undergångsscenarierna är groteskt överdrivna, närda som de är av skadeglädje.
Negativa rubriker om Venedig kittlar lika mycket som kändisars skilsmässor. Stadsfolkens jantelag: Se där, så går det om man förlorar sig i sin egen spegelbild!
Sant är att staden sjunker, precis som delar av Gamla stan i Stockholm, men i nu­varande tempo tar det 1 000 år innan den sjunkit en meter, vilket är ett problem men inte en katastrof.
Sant är att staden svämmas över varje vinter, men snart finns en nybyggd barriär mellan lagunen och havet som skyddar mot högvattnet.
Jag ser istället Venedig som föredöme. Genom att leva kvar i det gamla berättar staden för oss om framtiden.
Att komma till Venedig är att stänga av bakgrundsbruset: axlarna åker ner, andningen blir lugnare, pulsen sjunker. Tror först att jag drömmer: stadsluft som inte luktar avgaser, utan vassrugg och salt hav. I skymningen bortom Markusplatsen slås jag av hur lite staden låter och hur klar luften är. Hör kvillrande och sjungande fåglar, lågmälda konversationer och dämpade ljud av gummisulor mot trapporna på bågbroarna över kanalerna. Aha, det var så här det kändes innan tysken Nicolaus August Otto 1877 uppfann bensinmotorn.
Först när de avgasstinkande plåtlådorna saknas inser man vilka helveten de ställer till med och vilka paradis man kan skapa utan dem.
Venedig är ett väloljat urbant turistmaskineri med effektiv infrastruktur som en vanlig dag försörjer 62 000 bofasta och 100 000 turister. Ett maskineri som i grunden ser likadant ut idag som när Goethe, Mozart och Casanova bodde här (handdragna kärror och båtar som lassas och lossas med muskelkraft). Funkar bättre än många bensinmotordrivna logistikkedjor. Här saknas ju bilköer.
På så sätt är Venedig både ålderdomligt och futuristiskt. Här finns vår morgondag: turiststaden som är tät och komprimerad och inte rymlig och utspridd, som låter mindre och smakar och doftar mer, bjuder på ren luft att andas och tvingar oss att använda våra muskler bortom gymmens gåband.
Kom inte och säg att jag är naiv och att min vision är en utopi.
Mitt motargument: Se på Venedig!

Andra tysta turist­städer som Per gillar

Cadiz, Spanien
Bor på pensionat mitt i staden och irriterar mig på klockklangen, bara för att inse att den hörs så bra för att resten är så tyst. Europas äldsta stad. Muromgärdad, välförsedd med barer och kaféer, omgiven av Atlanten. Och trånga skuggiga gränder där bilar inte får plats.

Zermatt, SchweizSkidort i Alperna där bara elbilar, dragkärror och häst och vagn tillåts. Järnväg som slingrar sig upp från slätten. Effektivt liftsystem som tar besökarna till 30 mil pist på schweiziska och italienska sidan (Cervinia). Omgiven av Europas näst högsta berg (Monte Rosa) och världens vackraste (Matterhorn).