Blodfyllda möten

Per spår resetidningens framtid

Fram till 1980 fanns en resetidning i Sverige som hette Jorden runt. Den var full av grådaskiga bilder och texter så torra att de knastrade vid läsning. Lärda män, nästan alltid män och nästan alltid gamla, redogjorde för förhållanden i främmande länder dit de hade gjort expeditionsliknande resor. De exotiska människor som förekom avbildades liksom i siluett, beskrevs som representanter för en hel kultur och kändes väldigt anonyma.
Det var då det. Att ge ut en sådan tidning idag, i vår vittberesta, omvärldskompetenta, lågprisflygtäta och digitala samtid, är förstås helt meningslöst. Allt du vill ha reda på om dayakstammen på Borneo, majsbröd i Mexiko och tempeltorn i Tamil Nadu hittar du på ett kick på Wikipedia. Du behöver ingen töntig professor som mångordigt orerar om det.

Men nej, nej, nej, stopp! Jag håller inte med om vad jag just skrev. Det var mer ett sorgset konstaterande. Tidningar som Jorden runt behövs fortfarande, fast i moderniserad form förstås. Ut med de akademiskt träiga herrarna och in med en brokigare skara reseskildrare med mera livfull stil.
Men framförallt: resereportaget kan inte längre bara handla om platser. Platser kan googlas. Därför måste det handla om människor, om unika möten med unika människor med unika livserfarenheter. Och för att klå Wikipedia räcker det inte att människorna beskrivs kollektivt, distanserat och sammanfattande. Nej, enskilda möten måste levande­göras, spelas upp som om de hände igen, här och nu framför näsan på läsaren.
Om resetidningarna ska överleva måste de kort sagt bli mer personliga, blodfyllda och litterära.
Utan närvaro av människans själ dör reseskildringen.

I framtiden duger det heller inte att à la saligt insomnade tv-programmen Packat och klart och När & Fjärran dimpa ner på en främmande plats och yrvaket rapportera om första bästa ting man får syn på. Om resetidningarna ska överleva i korselden av twittrande informationsbitar och tvåradiga statusuppdateringar tror jag att de måste göras av resenärer som stannar lite längre på varje plats och tillåts skriva episka och sammanhängande berättelser.
Kraven på realistisk återgivning ökar förstås. Om tio år kanske alla bilder i Vagabond är i 3D och om 20 år i 4D. Med din mobil skannar du streckkoder under reportagen och får se dokumentärfilm från reporterns resa. Nya tekniker förändrar formerna för läsandet: pappersindustrin kommer att gråta bittra tårar när berättarkonsten flyttar till den digitala världen för gott.
Men inte dör människans urgamla lust att berätta och läsa om resor ut för det. Ända sedan Homeros Odysséen, Abrahams vandringar i Gamla Testamentet och bröderna Pandavas resor i Mahabharata – som alla skrevs för flera tusen år sedan – har det funnits reseskildringar.
I en värld där nyhetsrapporteringen från världen blir alltmer kortfattad, fragmenterad och händelsestyrd blir resereportaget i framtiden helt enkelt svaret på frågan hur allting egentligen hänger ihop.

3 resereportage som vidgar sinnet

Ebenholts

När jag läste Ryszard Kapuscinskis reportagebok från Afrika förstod jag för första gången allt det där som nyhetsrapporteringen misslyckats med att förklara. Förutom att vara initierade är de här reseberättelserna personliga, dråpliga, spännande och tankeväckande.

Nine lives

Indien är fullt av hinduiska guruer, buddistiska munkar och sufihelgon. Men vad händer när de heliga männen möter det moderna livet? William Dalrymple berättar om krocken mellan uråldriga religioner och den materialistiska och d­igitala samtiden.

Sista resan till Phnom Penh

Har du inte läst den än är det dags nu. Jesper Huor reser till Kambodja för att ta reda på vad som hände hans pappa under Pol Pots diktatur. I sökandet efter sanningen passar han inte bara på att ta med dig på en vindlande resa, utan också förklara hur allting egentligen hänger ihop.

Läs också

Krönika: För den som reser är världen vacker.
Essä: Reseskildringen måste uppdateras
Artikel: 25 år sedan Bruce Chatwin dog.

---

Text: Per J Andersson • 2013-03-26
Krönika