Gränslandets magi

Jag har hört att gränsen är en bäck. En porlande ström någonstans djupt där inne i granskogen som skiljer Sverige från Norge. Naturens ritning istället för ett streck draget med linjal. Den tanken är så fin att det skulle kunna vara därför det fladdrar till i magen när vi närmar oss.
Tullen kommer knappast att vara intresserad av mig. Jag smugglar varken smör eller knark, och hunden är vaccinerad och avmaskad enligt konstens alla regler. Det finns överhuvudtaget ingen anledning att vara nervös. Ändå går pulsen upp ett snäpp när vi passerat Charlottenberg.
Kvällen skickar tillbaka min egen spegelbild när jag lutar mig fram mot fönstret för att undersöka om kanske något litet förändras ändå, när vi äntrar landet där träd stavas tre och snö blir till sne. En högtidlig stämma harklar sig i högtalarsystemet och förklarar att “nu mina damer och herrar, passerar vi gränsen till Norge”.

Så många gånger jag tagit landvägen över nationsgränser. Och fort­farande är det ändå något alldeles speciellt. Att vara på skarven.
Att sömndrucken mitt i natten trilla ut ur en buss och in i en kö. Nästan slumra till igen innan man nått fram till glasluckan och fått sin stämpel i passet, men sedan ta ett djupt andetag av Laos och känna sig klarvaken.
Att fingra på onödiga souvenirer i det där lilla skjulet i dimman, intill gränsposteringen på en högplatå i södra Afrika.
Att bli skickad hit och dit på en lerig flodbank utan att förstå ett ord av vad som sägs, utom möjligtvis “dollar” och “passport”. Att inte riktigt fatta vad som sker, bli satt i en båt, körd en liten bit och sen beordrad att stiga ur den. Att börja undra om man kanske blivit kidnappad ändå, men snart inse att man bara passerat gränsen till Kambodja. Att köpa en burfågel av en försäljare och låta den flyga, för valutan man råkar ha kvar.

Att se skyltarna skifta språk, höra radion leta nya frekvenser, se tidningarna ändra fokus och pengarna byta gubbhuvuden.
Alla de där stunderna på väg in i något annat. Det är magi.
Att mitt i natten vakna till ryckandet, gungandet och gnisslandet som uppstår när man lyfter ett tåg vagn för vagn i Mongoliet, för att byta hjulaxlar som passar en smalare räls i Kina. Att nästa morgon gå ut i restaurangvagnen och upptäcka att det mongoliska köket bytts ut mot ett kinesiskt. Också ren magi.
Det finns dystra passager också. Huttrande tjejer där Tyskland möter Tjeckien. Taggtråd, vapen och höga murar där rädslan styr. Platser som behöver en porlande bäck.
På väg hem igen äter jag min sista Kvikklunsj när tåget passerat Kongsvinger. Vi susar fram genom den mörknande skogen, med Oslo i ryggen och Stockholm någonstans dit näsan pekar. I ögonvrån anar jag en man i Tullverkets uniform som går förbi utanför djurkupén, för att sedan backa tillbaka. Han sticker in huvudet och frågar på sjungande värmländska:
– Ingenting kônstigt här?
– Nä, svarar jag.
– Nähä, säger han, och nöjer sig med det. Han håller sig i ryggstöden när han stapplar vidare i tågvagnen. Den kränger och slingrar som vattnet i skogen.

3 magiska gränsövergångar

Flaggfight i Wagah

På gränsen mellan Indien och Pakistan, i staden Wagah, äger en spektakulär ceremoni rum varje kväll när flaggorna halas. Mängder av människor samlas runt sina “team” och hejar på när soldater på båda sidor utmanar varandra med marscher och stridsrop. Allt avslutas med ett formellt handslag mellan befäl över den infekterade gränsen.

Serpentiner i Sydafrika

Vägen till Sani Pass är gropig, brant, potentiellt farlig. Men utsikten och grönskan är så spektakulär att folk åker hit över dagen från Durban. Serpentinvägen i ingenmanslandet mellan Sydafrika och Lesotho är en sevärdhet i sig.

Grym georgisk arkitektur

Att vänta på en passtämpel mellan Georgien och Armenien. Hur kul låter det? Faktum är att gränsposter-ingen i Ninotsminda med sin futuristiska arkitektur får formnördar från hela världen att tappa andan.

---

Text: Karin Wallén • 2013-03-26
Krönika