Annons
Annons
Karin Wallén, Krönikör. Just nu: Passlös i väntan på visum till Iran.

Karin Wallén, Krönikör. Just nu: Passlös i väntan på visum till Iran.

Krönika

När jag mötte Dalai lama

Vagabonds krönikör Karin Wallén om sitt möte med den religiöse ledaren Dalai lama.

Text: Karin Wallén • 2016-06-07 Uppdaterad 2021-09-15

Han gav mig två sekunder av sitt liv. Och tog ungefär nio timmar av mitt. Eller en hel vecka, beroende på hur man räknar. Jag är ändå glad att jag har mött Dalai lama, även om själva ögonblicket med honom var en bisak i det stora hela. För mig var det allt det andra som skulle etsa sig fast i minnet. Det som började redan en vecka före själva mötet, med något som kan beskrivas som världens slöaste byråkrati, jordens onödigaste kö och världens mest uthålliga fans.

Men så är ju också riktiga fans en tålmodig skara. De kan tälta i dagar på hård asfalt för att få en skymt av någon de avgudar, och de kan spara pengar och leva på bröd och vatten för att spara ihop till en biljett som tar dem till andra sidan jordklotet. Om bara HAN står där och plirar. 

Hon var från England, i 45-årsåldern, och hade ett enda mål: att få trycka Dalai lamas hand under sin resa till Indien. Just den här veckan skulle han ge en public audience hemma i McLeod Ganj.  

Det annonserades med plakat längs byns gator och jag tänkte att det var väl lika bra att passa på när jag var där. Som en kul grej. För kvinnan från England var det betydligt mer a̙?n så.

Hon var beroende av Dalai lama, berättade hon över en Kingfisher, några kvällar före dagen då det skulle ske. Det var inte första gången hon gjorde det här. En dos lamakontakt kunde räcka ett tag, men nu var det dags att fylla på. Den energi hon fick av ett möte med honom var som en kraft som rörde om i henne, fick endorfinerna att dansa ringdans i kroppen, för att sedan sprida lugn och harmoni. Det var en förälskelse hon delade med andra trogna supportrar som anslöt den där kvällen. De var ett slags pilgrimsresande, i backpackertappning.

På ett plan var de väl egentligen inte märkligare än alla som åker på guidade turer mellan kändisars hem i Beverly Hills, som mäter sig med deras exakta avbild i vax på Madame Tussauds i London eller som – diskret eller helt öppet – ägnar sig åt spioneri utanför hotellentréer i Cannes en majvecka om året. Att spegla sig i glansen av sina idoler gör väl varenda kotte som springer på konsert. Även om att hälsa på hos Dalai Lama var aningen mindre flärdfullt.

Fjärran all glamor köade vi i tre timmar till tibetanska kontoret och registrerade oss, för att sedan köa i ytterligare tre timmar till indiska kontoret. Där väntade precis samma pappersexercis. När vi en vecka senare ombads ställa oss i exakt samma ordning i ännu en kö, den slutgiltiga, var det inga som helst problem. Vi hade tillbringat så mycket tid tillsammans, jag och de som stod före och efter mig i kön, att vi kände oss som snudd på hopväxta.

Vid porten blev vi muddrade av livvakter. Sedan: påmanade och puttade i ryggen för att aldrig stanna, bara gå-gå-gå där i den cirkelformade grusgången i träd- gården, stadigt trampande allt närmare huset och han som stod där och väntade.

Så plötsligt stod jag öga mot öga med det där plirandet, och hann trycka den där handen i en sekund, eller två. En livvaktspuff i ryggen igen, och resan var slut. Engelska kvinnan dansade ut med något
elektriskt i blicken. Laddad till bristningsgränsen. Hög på hela grejen. 

3 platser för kändisspaning 

Los Angeles

Det finns massor av tips på nätet gällande vilka Holly- woodstjärnor som synts på vilken fancy restaurang. Men om du vill slippa klä upp dig och verka alltför ange- lägen så beger du dig till köpcentret Malibu County Mart. För jodå, det händer att även kända skådespelare traskar omkring som vanliga människor här.

Saint-Tropez

Ända sedan Brigitte Bardot upptäcktes här på 1950-talet har Saint-Tropez på franska Rivieran haft en särskild dragningskraft för kändisar och deras fans. Annars finns alltid Cannes en bit bort. Med särskild kändisgaranti en vecka i maj då filmfestivalen hålls.

Saint-Barths

Saint-Barthélemy eller “Sain-Barths” som den brukar kallas, är den där karibiska ön som var en svensk koloni under åren 1784–1878, innan den såldes tillbaka till Frankrike igen. Huvudstaden Gustavia har fått namn efter Gustav III, men idag är ön mer känd för sin attrak- tionskraft på kändisar. Och sina skyhöga priser. 

16 heliga platser du måste uppleva innan du dör

Den lesbiska skogshuggarbyn i Norrland

Ölen som försvann – Karin om att vara svensk turist


Text: Karin Wallén • 2016-06-07
Krönika

Nyhetsbrev

Missa inte våra bästa tips och guider!

Scroll to Top