• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Svenska Emma, 22, liftade från Panama till Nya Zeeland med segelbåt

    "När jag var liten var det enda jag var säker på att jag skulle bli en äventyrare."

    Svenska Emma, 22, liftade från Panama till Nya Zeeland med segelbåt
    En marin backpacker. Emma Bee Marden bytte ut svenssonlivet mot ett liv till havs.

    Under det senaste året har Emma Bee Marden, 22, stått längst fram på fören på 30 meters långa yachter som sakta kluvit igenom hav av glittrande mareld, sett gigantiska knölvalar komma upp till ytan för luft i Stilla havet och snorklat bland färgglada fiskar i paradisbukter i Bora Bora. Allt tack vare lite mod och en enkel fråga:

     – Jag går bara fram till folk och kollar om jag får åka med. Det värsta man kan få är ett nej.

    Just nu befinner hon sig i Auckland efter en tolv dagar lång segling på öppet hav från Tonga. Det är kväll och hon har precis raggat boende för den kommande veckan hos en kille hon lärde känna i hamnen. 

    På bankkontot ser det skralt ut – 700 svenska kronor fanns där ungefär sist hon kollade. Som tur är fyllde hon år för någon vecka sen och lite mer pengar har ramlat in i form av presenter från familjen. Exakt hur allt kommer att falla på plats vet hon inte än. Men Emma är inte orolig. 

    – Vad för sorts trubbel jag än hamnar i så verkar det alltid lösa sig, säger hon över en knackig telefonlinje på Facebook Messenger. 

    En tre månaders resa till Panama slutade med en seglats över Stilla havet.

    Äventyret, som tog henne dit hon är idag, började för snart ett år sedan.

    Efter att ha varit au pair i London i sju månader flyttade hon till sin pappa och farmor i Florida. Vid den tidpunkten hade Emma aldrig seglat och inte rest så mycket själv heller för den delen. Men hennes pappa, som rest runt i jorden och seglat i unga dar, hade under åren smittat av sig med nostalgiska berättelser om hur spännande livet på resande fot i hade varit. Efter ett år i Florida började hon bli less på den amerikanska kulturen. Hon blev nedstämd och kände sig deppig. Reslusten började pocka på.

    – Jag kände inte igen mig själv längre och var inte glad över den jag var. Så jag tänkte att jag måste göra något drastiskt.

    Sagt och gjort. Hon bokade en resa till Panama. Munderad med sin pappas gamla tält och sovsäck bokade hon en resa till den sydamerikanska nationen som skulle vara i tre månader.  En budget på 30 dollar om dagen skulle täcka kostnaderna för de första två och en halv månaderna.

    – Resten tänkte jag skulle lösa sig med tiden. Och jag hade ju tält om jag skulle tvingas sova ute, säger Emma. 

    Emma i Bora Bora. "Jag skulle aldrig haft råd att resa till alla dessa ställen om jag till exempel hade flugit istället för seglat."

    För att spara pengar couchsurfade hon mycket. (Couchsurfing är en hemsida och nätverk för personer som erbjuder plats i sina hem för turister att övernatta gratis på) Det var så, när hon firade nyår i Bocas del Toro, som hon hamnade på sin första segelbåt. 

    – Under två veckor bodde jag med en amerikan, Scott, som hade sin segelbåt ankrad vid en ö utanför fastlandet. Jag blev totalt förälskad i livsstilen, säger Emma.

    När Scotts fästmö och hennes son kom ner till Panama fick Emma inte plats längre och behövde flytta. Med hjälp av sin nya vän blev hon dock lovad sovplats på en annan båt i utbyte mot att utföra enklare hushållssysslor. Drömmen sprack dock efter två veckor då den båten seglade vidare och hon tvingades flytta tillbaka till fastlandet.

    – Efter att ha bott i vad som kändes som paradiset på jorden var det som att bli förpassad till slummen.

    Så när hon lite senare fick nys om några som behövde en extra medlem i sin besättning för en segling söderut anmälde hon snabbt sitt intresse. Resan tog sikte mot Shelter Bay i den panamanska staden Colón på Atlantkusten. Där blev hon kvar ett tag och arbetade lite som steward på andra båtar och i marinas restaurang. Att få jobb var rätt enkelt och hon blev ofta tipsad om nya möjligheter.

    – Seglare som en grupp är normalt sätt väldigt hjälpsamma och vänliga. Man blir som en familj. Man stöttar varandra. Folk frågar om ens historia och är nyfiken på vem man är och vad man gör.

    För att dryga ut reskassan har Emma tagit diverse jobb under tiden. Här från sin tid som servitris i marinan i Shelter Bay, Panama.

    Det var så kapitel två av äventyret började. Vid den här tidpunkten, någon gång i februari 2015, hade idén om att segla till Nya Zeeland börjat växa fram hos Emma. Via seglingsfolk och nyfunna bekanta blev hon tipsad om en italiensk familj som skulle över Stilla havet. De sökte någon som kunde lära ut engelska till kvinnan i paret. Efter några mail och en träff vis-á-vis fick hon beskedet hon hoppades på. I mars lättade italienarna och Emma ankare för att segla till Marquesasöarna i Franska Polynesien via Galapagos.

    Och så fortsatte resan till havs i månader. Några byten av båt här, några stopp på drömlika stilla-havsöar där. Oftast betalade hon små summor till båtägarna samtidigt som hon jobbade för sitt uppehälle. I snitt uppskattar hon att hon har spenderat 10 dollar på boende per natt.

    Emma medger att det från tid till tid var tufft att befinna sig så tätt inpå andra människor under långa perioder till havs. På små instängda utrymmen förstoras vardagspetitesser upp.

    – Att båtluffa passar inte vem som helst. Kan man inte lära sig att behärska humöret och hålla käften när det behövs, kanske man bör avstå, säger Emma.

    – Men fördelarna väger helt klart upp nackdelarna, lägger hon till.

    Från en paradisö till en annan. Fanui, Franska Polynesien.

    Hon kommer särskilt ihåg en upplevelse som lämnade ett extra stort avtryck.

    – Vi befann oss någonstans i Stilla havet. Det var mörkt och vi hade fått följe av en grupp delfiner som såg ut som gröna andar i vattnet. Den stjärnklara natthimlen avspeglades på det blanka och vindstilla vattnet som var fullt med mareld. Jag visste inte vilken av stjärnhimlarna jag skulle kolla på. 

    I augusti befann hon sig i Bora Bora. Pengarna hade tagit slut igen och hon hade precis hoppat av en amerikansk båt där hon inte riktigt hade trivts med den övriga besättningen. På något vänster blev hon lyckligtvis hopparad med en familj som sökte en barnflicka.

    – Det var som en räddning från ovan. Bra betalt var det också.

    Där bodde hon under några veckor i en lyxvilla med havet som granne. Men något fattades. 

    – Jag satt alltid och tittade ut mot vattnet. Jag kunde inte vara lycklig trots att jag befann mig i paradiset. Så jag begav mig av igen. 

    "Att segla innebär en frihetskänsla som är svår att beskriva."

    I början av oktober i år landsteg hon på Nya Zeeland. Efter drygt tio månader på segelbåtar planerar hon att bli bofast här för ett tag. Leta jobb och lägenhet någonstans i Nya Zeeland på ett working holiday-visum.

    – Det största jag har lärt mig är nog att lita på människors godhet.  Skulle jag inte ha gjort det skulle jag aldrig haft mod nog att göra resan.

    På frågan om hon inte är lite galen skrattar hon och håller med. Men sedan ändrar hon sig.

    – Nej, det är jag inte. Jag skulle hellre kalla mig för alternativ, säger hon eftertänksamt.

    – Jag får rysningar när jag tänker på vem jag skulle vara idag om jag aldrig gett mig iväg. Om jag bott kvar i samma lilla by där jag växte upp. Om man stannar på samma plats för länge så får man en sådan begränsad bild av världen.

    Vad ska hon göra nu då?

    – Det vet jag inte riktigt. Min plan är att överleva och ha kul. Men jag ska göra klart världen. När man som liten fick frågan om vad man vill bli svarade jag alltid – jag ska bli äventyrare! 

    Emmas 3 bästa tips för att båtlifta 

    Var flexibel
    Brister en plan är det inte så mycket mer att göra åt det. Då är det bara att ta nya tag.

    Gör din research
    Googla efter jobbannonser och sök på "searching for crew", "looking for boat" och så vidare. Sajter som findacrew.net och crewseekers.net är hjälpsamma.

    Men framförallt: Våga chansa
    Det enklaste för mig var helt enkelt att fråga folk på plats. Prata med alla du ser, be dem att sprida ordet. Och våga fråga, det värsta du kan få är ett nej. 

    Läs mer om Emmas resor på hennes blogg och missa inte att gilla Vagabond på Facebook