Annons
Annons
Karin Wallén, krönikör.

Karin Wallén, krönikör.

Krönika

Bekvämlighetens vildmark – Karin duckar för flygande kottar

Vagabonds krönikör om den där gången då hon trakasserades av en ligist vid namn Maurice.

Text: Karin Wallén • 2016-11-08 Uppdaterad 2021-09-15

Johnstone Strait, Vancouver Island. Här sitter jag i en badtunna och myser. Det är härligt på det där aj-vad-ont-men-skönt-sättet, och det är inte bara det skållheta badvattnet som värmer i den mörknande septemberkvällen. Det är dagens upplevelser i kajaken, med sjölejon, delfiner och en knölval på avstånd.

Allt det där gör sitt till för att ansiktet ska flamma som en brinnande fackla i den dimmiga vattenångan. Bäst att sätta en kall öl mot kinden en stund. Mmm.

Att tunnan placerats på första parkett med utsikt över fjärden och de skogsklädda bergssidorna är förstås ingen slump. Det var faktiskt något som tidigare gäster föreslog. Baslägret var bra – maten perfekt och tälten välordnade med praktiska plattformar (för vem vill ha rötter i ländryggen och sten i skulderbladen när man ska sova?) – men det var en sak som saknades: en badtunna på klipporna. Det fixade de. Nu är ALLT bra. 

Eller ja, det finns en hake förstås. Och han heter Maurice. 

Det är något med att ha vildmarken nära och på bekvämt avstånd på samma gång. Att vakna till ett frustande ljud på morgonkvisten och slänga sig ut ur tältet för att se om det var en späckhuggare den här gången. Upptäcka att det var ljudet av en pysande kaffekanna som någon hurtig guide redan börjat förbereda, och genast bli erbjuden en kopp på stående fot.

Det är väl det här som kallas glamping. En glamorös typ av camping där du visserligen bor i tält, men allt är serverat, allt är i ordning. 

Maurice hatar glampare. Varje gång jag går på dass sitter han och väntar, beredd att attackera så fort brallorna är nere i knävecken. Förmodligen tycker han att vi är skitungar som borde skämmas för att vi inte ens har satt upp tälten själva.

Bekvämlighetens vildmark – Karin duckar för flygande kottar
Vildmarkens . Foto: Istock.

Han skulle bara veta hur det är att vara på safari och tas emot med varma handdukar att badda pannan med efter en lång dag på savannen. Som om man har kämpat där ute och verkligen förtjänar att bli uppassad med en paraplydrink på silverbricka innan man går och lägger sig i en riktig säng innanför en duk av kanvas, vars insida ser ut att vara taget ur ett inredningsmagasin. 

Det värsta som kan hända är väl att babianerna hunnit göra inbrott och levt rövare med de omsorgsfullt vikta handdukarna i ekologisk bomull. Maurice hade gillat det scenariot. Han är den enda vi har att frukta i vår vildmark.

Men så upptäcker vi några spår i skogs­branten strax bakom uteduschen. Puma? Blodet nästan isar sig. Tills kroppen än en gång sänks ner i den heta badtunnan, med en kylande öl i ena näven och doften av kvällens falnande barbecue i näsborrarna.

Nästa dag glider vi förbi björnar som välter stenar på stränderna i jakt på krabbor. Från kajakerna kan vi titta på, som vore det en naturfilm. Bekvämt och säkert, fast ändå på plats.

Det finns bara en egentlig fara för oss, och han heter som sagt Maurice. Han är pricksäker med kottarna, den lille terroristen. Och han kastar rätt hårt för att vara en ekorre.

Gilla Vagabond på Facebook för mer reseinspiration i ditt flöde!

Kilimanjaro: Vägen upp till Afrikas tak

Sov på djupet – 5 undervattenshotell

Sötchock: 14 fantastiska bilder på fotobombande djur


Text: Karin Wallén • 2016-11-08
Krönika

Nyhetsbrev

Missa inte våra bästa tips och guider!

Scroll to Top