• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • 10 klassiska kvinnliga vagabonder genom tiderna

    Förr var det mest män som for runt och upptäckte världen, klättrade i berg och vandrade genom djungler. Men det betyder inte att det saknades kvinnliga resenärer. Vagabond har listat tio förbisedda, men inte bortglömda vagabonder.

    10 klassiska kvinnliga vagabonder genom tiderna

    1. Gudridur Thorbjarnardóttir, 900-talet

    En isländsk amazon

    Berättelsen om historiens kvinnliga vagabonder börjar kanske med Gudridur, dotter till Thorbjorn från Laugarbrekka på Island. Som så ofta annars när det gäller kvinnor som bryter mot samtidens normer förblev hon länge ogift, vilket gav henne större frihet.

    I slutet av 900-talet seglade hon med Erik Röde till Grönland. Under över­farten dog hälften av passagerarna om­bord i pest, men amazonluffaren Gudridur klarade sig. Så småningom gifte hon sig, berättas det i Erik Rödes saga och Grön­länningasagan.

    Hennes män dog dock, en efter en. Med sin tredje eller var det kanske fjärde man reste hon till Vinland, det vill säga dagens Kanada och Newfoundland. Där fick hon en son, som brukar räknas som första europén som föddes på den amerikanska kontinenten.

    Sedan Gudridur ännu en gång blivit änka satte hon ny fart på vagabonde-
    r­andet, konverterade till kristendom och reste till Rom.

    Kanske hade hon egen häst, kanske liftade hon med andra ryttare, kanske vandrade hon. Det vet vi inte.

    Vad hon gjorde när hon kom fram till soliga Italien vet vi inte heller. Några tror att hon träffade påven. Jag tror att hon promenerade i gränderna och drog in de annorlunda dofterna, satte sig på en gatuservering, beställde in en skål med dadlar och en träbägare saffranskryddat rödvin och njöt av känslan av att vara utomlands.

    Visst blir man sugen på att veta mer om denna nordiska urresenär? Som tur är finns skotska författaren Margaret Elphinstones roman The sea road (2001) som handlar om Gudridurs oförvägna långresor.

    2. Fredrika Bremer, 1801–1865

    Dagboksskrivande resenär i öst och väst

    Hyllad för sina insatser som kvinnorättskämpe, mindre känd för sina omfattande resor. Men förutom att skriva realistiska romaner och kämpa för kvinnlig frigörelse var Fredrika Bremer en extremt flitig resenär.

    Det började med att hon följde med familjen på en två år lång bildningsresa i Europa för att lära sig språk och kontinentala vanor, som var trendigt i 1800-talets europeiska överklass. Men Fredrika ville också resa på egen hand. För att kunna göra det måste hon först bli myndig. Och det blev inte kvinnor hursomhelst på den tiden. Fredrika fick ansöka hos kungen om att slippa sin pappa som förmyndare. Kungen sa ja, eller kanske snarare "okej då" och öppnade på så vis världen för den ogifta fröken Bremer.

    Efter att ha läst den franska författaren Alexis de Tocquevilles Om demokratin i Amerika drog hon västerut. Hon reste runt i USA, Karibien och Kuba i ett par år. Hon bloggade dagligen. Fast så sa man förstås inte på 1800-talet och givetvis skrev hon med penna och papper. Men en efter en publicerades texterna, med viss fördröjning förvisso, och blev till slut reseskildringen Hemmen i den nya världen (1853). 

    Några år senare var det dags för nästa långresa. Nu gav hon sig av till Sydeuropa och hängde länge i Italien och Grekland innan hon tog båten över till den del av Osmanska riket som kallades Palestina. 

    Fredrika reste för att bilda sig. Under USA-resan fördjupade hon sig i filantropi, fredsprojekt och den gryende socialismen. Under resan till Mellanöstern besökte hon många kyrkor och moskéer. Hennes vision, som hon skriver om i Lifvet i gamla världen (1860), var en gemensam världsreligion där alla, oavsett gudstro, var välkomna. Det hade varit något det!

    3. Mary Kingsley, 1862–1900

    Resenären som var beväpnad med paraply

    Mary Kingsley blev känd som kvinnan som övergav de viktorianskt korrekta tebjudningarna i England för att umgås med kannibaler i Ekvatorialafrika. Hon hade håret i stram hårknut, klänningen var fotsida och i handen hade hon ett paraply – som hon slog krokodilerna i huvudet med när de blev för närgångna. 

    Reslusten bubblade i hennes blod sedan hon läst piratboken Robberies and murders som handlade om två kvinnliga pirater i vattnen utanför Afrikas västkust. När hon 1895 klev ombord på lastbåten Lagos för att resa till Västafrika hade hon ingen returbiljett, eftersom alltför få återvände från Västafrika, "den vite mannens grav", för att att det skulle vara någon vits att sälja returbiljetter. Hennes officiella uppdrag var att samla in sötvattensfiskar för British Museum, men det var mest en förevändning för att få resa, viktigare var drivkraften att få utforska det okända. 

    Hon blev inte besviken. I sin bok Travels in West Africa skrev hon senare om "de täta skimrande regnskogarna" och "slingerväxterna som formar jättelika slöjor och draperier mellan träden …". Hon var hänförd och färdades uppför Ogoouéfloden i Gabon, reste med kanot med hjälp av sin besättning som kom från olika västafrikanska stammar. Hon kapsejsade ett antal gånger, vandrade genom tät skog och vadade genom träsk, upptäckte flera nya fiskarter (museet skulle ha sitt) och besteg det 4 000 meter höga Kamerunberget.

    Urtypen för den tidens upptäckts­resanden var Henry Morton Stanley och hans gäng med beväpnade vita män och underkuvade svarta bärare. Kingsley var annorlunda. Hon förenade forskaren och resenären, något som blev vanligt senare på 1900-­talet. Kingsleys syn på afrikaner upprörde många av hennes landsmän. Hon ansåg att svarta människor inte var underlägsna varelser, utan underströk istället att afrikaner har en stark känsla för heder och rättvisa, en provokativ åsikt i det rasistiskt präglade Europa runt förra sekelskiftet.

    Under andra boerkriget gav sig Kingsley iväg för att arbeta som sjuk­sköterska i Sydafrika, där hon dog i tyfoidfeber, bara 38 år gammal. 

    4. Ellen Rydelius, 1885–1957

    Vagabonderande guideboksskribent

    För hundra år sedan var kvinnliga akademiker extremt sällsynta, men Rydelius var inte som alla andra. Som barn drömde hon om att bli cirkusartist. Av det blev intet. Istället tog hon en fil kand i slaviska språk och reste ensam iväg till Ryssland för att plugga vidare. Hemma igen gifte hon sig med den kända författaren Elin Wägners bror Harald och fick dottern Ria, som så småningom blev en av våra första tv-kändisar. Efter att ha upptäckt att Harald var otrogen tog hon dottern och flyttade via Lund till Rom, där hon skrev hon en guidebok som kom att bli en av 1900-talets största bestsellers. Rom på 8 dagar kom ut första gången 1927 och trycktes under de kommande 30 åren i åtta upplagor.

    Som självständig och självförsörjd kvinna kände hon sig friare än många av den tidens kvinnor. Hon reste, satt på kaféer i europeiska storstäder, rökte och diskuterade kultur och politik. Det blev fler guide- och reportageböcker om Berlin, Prag, Budapest, Wien och därtill mängder av frilansartiklar för Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet, likväl som översättningar av ryska litterära klassiker. Hon var en feministisk europeisk intellektuell som älskade att resa.

    5. Alexandra David-Néel, 1868–1969

    En parisiska i Lhasa

    Att Alexandra David inte skulle välja ett alldeles vanligt borgerligt familjeliv stod kanske skrivet i stjärnorna. När hon var 22 år tog hon båten till Indien, där hon sökte upp gurun Swami Bhaskarananda för att få inblick i den hinduiska filosofin. 

    Hennes nyfikenhet på främmande religioner var omättligt, liksom hennes multibegåvning. Hon reste i Asien och Nordafrika, studerade Koranen och jobbade som operasångerska i såväl Hanoi i Franska Indokina som i Aten och Tunis. Men hon stannade max ett–två år på varje ställe, sedan reste hon vidare. Hennes längtan bort och iver att ta reda på mer om sådant hon läst om övertrumfade ständigt behovet av fasta rutiner och stadga.

    I Tunis gifte hon sig, 36 år gammal, med järnvägsingenjören Philippe Néel. Men det betydde inte att Alexandras resande var över. Tvärtom. Redan efter några månader var paret överens om att deras äktenskap inte var som i de borgerliga kretsar där de hade sina vänner. Alexandra ville resa och vandra och inte sitta och knyppla och brodera. Philippe fattade galoppen och stödde henne i hennes självförverkligande.

    När hon gav sig iväg på sin andra Indienresa sa hon att hon skulle komma hem igen efter ett år, men det dröjde 14 år innan hon var tillbaka. På den resan fördjupades hennes intresse för buddism i allmänhet och Tibet i synnerhet. I ett kloster i Himalaya träffade hon munken Aphur Yongden som hon adopterade som sin son. Med honom åkte hon på pilgrimsfärder och smälte väl in bland lokalbefolkningen. Trots att Tibet var stängt för utlänningar lyckades hon och Yongden 1924 vandra till den förbjudna staden Lhasa, en vandring som hon skrev om i En parisiskas resa till Lhasa (på svenska 1987).

    Reslusten avtog aldrig. Hon hade fyllt hundra år när ansökte om ännu ett nytt pass. Hon ville ju vara förberedd när reslusten satte in igen.

  • Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!