Långresa – 6 månader i Sydostasien

Vagabonds ständigt nomadiserande fotograf och skribent Marcus Westberg luffade runt ett halvår i Thailand, Kambodja, Burma, Malaysia, Vietnam, Laos och Singapore. Här delar han med sig av sina bästa tips och favoriter från resan!

Långresa – 6 månader i Sydostasien
Foto: Marcus Westberg.

C'mon mate, let's give her a push! Uralmotorcykeln har, inte för första gången, fastnat i leran, och av erfarenhet vet jag numera att uppmaningen till trots är det nog klokast att hålla sig ur vägen och låta Ben fixa det här på egen hand. Ben Mitchell är australiensare, sedan flera år gift med vietnamesiska Bich. Tillsammans driver de Phong Nha Farmstay i Bichs barndomsby i centrala Vietnam. Det är en annan värld på mer än ett sätt. Under det som i Vietnam kallas det amerikanska kriget sköt Bichs mamma ner amerikanska flygplan, och för några år sedan hade hon ett känsloladdat möte med en amerikansk pilot vars plan hon sett vid ett flertal tillfällen. Nu var han där som turist.

Det tar några minuter, men sedan är vi loss och kan fortsätta vår färd mot "the Pub with Cold Beer" där det enligt min värd och guide serveras en utsökt kycklinglunch – och kall öl, något jag dock hoppas att åtminstone Ben kom­mer tacka nej till. De så kallade vägarna här uppe är hårresande nog med en nykter förare. Men först gör vi en liten omväg för att besöka mr Cuong, en vildsvinsuppfödare i Bong Lai-dalen. Under vår korta vandring runt egendomen får Ben plötsligt syn på Cuongs plogdjur. Han viskar något till Cuong som nickar utan att se särskilt förvånad ut; han känner väl Ben vid det här laget.

– Jag har alltid velat rida på en vattenbuffel. Vänta här. Eller förresten, kom med och fota så jag kan visa Bich!

Vackra ruiner i Bayon, Kambodja.

Vackra ruiner i Bayon, Kambodja.

Jag har varit i Sydostasien i snart sex veckor och jag känner mig redan som en Asienveteran. Efter mina första dagar bland Angkors tempel och tiotusentals kinesiska turister har jag hunnit besöka regnskogar och stränder, badat med buddistmunkar och deltagit i kambodjansk morgongymnastik. Jag har sett spindlar stora som min hand och blivit kissad på av fladdermöss, gått på matlagningskurs och sett benrester från Khmer Rouges massmord. Och allt detta i ett enda land. När jag nu, efter två veckor i Vietnam, ska fortsätta färden norrut kan jag lägga till ännu några erfarenheter till listan: jag har ätit både råtta och grodor, krupit fram i trånga Vietcongtunnlar och gått vilse i ett av världens största grottsystem. 

Sydostasien har lockat äventyrare och soldyrkare från hela världen i många decennier, och jag är långt ifrån ensam om att ha valt just den här delen av världen för en längre resa. God mat, billiga hotell, väl fungerande transportsystem och en mängd fantastiska sevärdheter är bara några av de otaliga attraktioner som lockar hit över 98 miljoner turister per år. Det var här Lonely Planet föddes i början av 1970-talet när Tony och Maureen Wheeler reste från London till Australien och skrev sin första bok, Asia on the Cheap

Fritt fall i Lan Ha Bay, Vietnam.

Fritt fall i Lan Ha Bay, Vietnam.

Att luffa runt Sydostasien blev snabbt en ritual för unga babyboomers, men idag finns det gott om alternativ som passar de flesta – lyxiga spa-retreats och familjehotell är lika lätta att hitta som sunkiga barer och hippiehålor. Thailand är långt ifrån okänt och tillhör våra vanligaste resmål, men andra länder – exempelvis Burma – är fortfarande omgivna av exotisk mystik.

Soluppgång i Bagan: finns det något mer magiskt? Bland flera tusen tempel blir det inte svårt att hitta ett som vi kan ha för oss själva trots att det är högsäsong, och när himlen börjar ljusna sitter vi högt ovanför marken. Snart stiger den första luftballongen i fjärran, och snart glider mer än ett dussin ljudlöst fram över trädtoppar och tempeltak. 

En perfekt början på en dag vars riktiga höjdpunkt ändå ska bli något helt annat: en svensk jullunch. Det är den 23 december, och även om det inte är så mycket till julstämning här i Burma ska vi i alla fall försöka; min hitflugne kompis Martin har tagit med sig ett antal svenska godsaker. Att laga risgrynsgröt i en enorm wokpanna utan lock på en trasig gasspis visar sig dock vara betydligt svårare än vi hade trott, men en timme senare sitter vi ändå på takterrassen iklädda röda tomteluvor från Arlanda – till personalens stora förtjusning. 

Unga munkar i Tatai, Kambodja.

Unga munkar i Tatai, Kambodja.

Resan firar nu 80 dagar, och under så lång tid blir det onekligen en väldig blandning av intryck: höjdpunkter, besvikelser och dödtid. Fördelen med en längre resa är att det inte gör så mycket: att förlora en dag eller till och med en vecka – för att inte tala om en laptop, två tånaglar och minst ett par kilo i kroppsvikt – behöver inte innebära någon större katastrof. 

Tvärtom, ibland är en oplanerad (eller för den delen planerad) paus för att invänta ett visum eller bättre väder precis den respit som behövs för att orka med den intensitet som konstanta förändringar och förflyttningar ofta innebär. Nackdelen med resans längd är att den första delen av Thailands inofficiella turistslogan lätt kan bli en återkommande känsla, att det förr eller senare börjar kännas betydligt mer same same än different. Men julafton i Bagan, som avslutas med en picknickmiddag bestående av prinskorv, vörtbröd och pepparkakor samtidigt som solen långsamt sjunker mot horisonten bakom spiror och stupor, tillhör definitivt resans mest oförglömliga stunder.

Plötsligt – det känns faktiskt så – befinner jag mig i Singapore. Resans slut. Ett halvår har gått sedan jag steg av flyget och in i Sydostasiens fuktiga värme i Siem Reap; ett halvår av bussar, flyg, gamla tåg, moderna tåg, båtar, minibussar, taxi, motorcyklar, elcyklar, vanliga cyklar, en gammal militärjeep, en lastbil, tuk-tuks och en hel del fotarbete. 

Rundtur i Phong Nha, Vietnam.

Rundtur i Phong Nha, Vietnam.

Det är med blandade känslor jag nu stiger av min sista buss och häver upp ryggsäcken på axlarna och hastigt reflekterar över de senaste månadernas resmål. I Kambodja var allt nytt. Vietnam var en fascinerande kulturell resa; Burma kändes mest autentiskt. Thailand är Thailand, på gott (allting fungerar, maten är fantastisk och massagen billig) och ont (alla andra verkar också ha åkt hit). Malaysia kommer jag minnas framförallt för utsökt indisk mat och Borneos regnskogar; Laos för munkparader i gryningen och köerna utanför Thailands ambassad i Vientiane. Vad har Singapore att tillföra?

En hel del, visar det sig. Från lejondans och tempel i Chinatown till ljusshower och skyskrapor i hamnkvarteren är Singapore en fascinerande blandning av tradition och nytänkande. Min sista kväll är en av ytterst få jag planerade redan innan jag reste från Sverige: solnedgång från takterrassen på en av Singapores högsta byggnader, 1-Altitude. 

Det börjar dock med besvikelse. När jag kommer fram till One Raffles Place får jag höra att takbaren är stängd på grund av risk för blixtnedslag, trots att det inte ser särskilt molnigt ut. Istället får jag nöja mig med att bevittna den inte särskilt spektakulära solnedgången med näsan tryckt mot ett enormt fönster i inomhusbaren på 61:a våningen. Jag är på väg därifrån när en säkerhetsvakt viskar att taket snart ska öppnas trots allt. Tio minuter senare står jag ensam i hörnet av 1-Altitude Gallery på 282 meters höjd och blickar ut över den upplysta staden. Från toppen av ett av Angkors tempel på min första dag till toppen av en modern skyskrapa i Singapore på min sista. Det är först nu resan verkligen känns avslutad.

Relaterat: Sydostasiens pärlor – 10 upplevelser du inte får missa

 

Relaterade artiklar