Krönika: När social järnkoll innebär trygghet för alla

Per J Andersson om hur den sociala kontrollen på den indiska landsbygden får honom att känna sig trygg.

Krönika: När social järnkoll innebär trygghet för alla

I sydindiska Kerala tog min reskompis Maja ett dopp i havet. Det var på en strand utan turister, men med desto fler näthalande fiskare, ilande krabbor, pickande vadarfåglar och just denna dag skolediga tonåringar.

Då hände det som inte får hända. När Maja kom upp ur vattnet var mobiltelefonen borta. En av fiskarna hade fattat vad som hänt och rusat efter tonårsgänget i ett imponerande utslag av civilkurage. Men det var för sent. Ungdomarna var borta.

Hemma på hotellet berättade en bedrövad Maja (alla semesterbilder var ju borta) för föreståndaren vad som hänt. 

– Det här fixar jag, sa han reptilsnabbt, hoppade upp på skotern och körde ett par kilometer till en idrottsplats där skolungdomarna brukar hänga. 

Jodå, ryktet om den fräcka stölden hade gått i bygden, trots att det var mindre än en halvtimme sedan den inträffade. De huvudmisstänkta hade setts när de traskat förbi bensinstationen uppe vid huvudvägen. Hotell­föreståndaren trampade gasen i botten och hade bara några minuter senare på ett mirakulöst sätt lyckats få ut bilder från mackens över­vakningskamera. Fan vet hur! Och se där, bilderna visade två ungdomar som stod och knappade på Majas telefon. 

Men vart hade de tagit vägen? Hotellföreståndaren frågade runt. Alla pekade åt samma håll. Och till slut stod han framför de två killarna, som dock blånekade till anklagelserna.

– Och vad är det här då? undrade hotellföreståndaren trosvisst och visade bilderna från övervakningskameran, varpå de erkände allt och lämnade tillbaka telefonen utan knot.

Fallet löst. Föreståndaren var nöjd. Pojkarna var skamsna. Alla var glada. Och Maja, alltså brottsoffret, var förstås gladast.  

Nu återstod bara en sak.

– Jag ska prata med pojkarnas föräldrar, sa hotellföre­ståndaren, dagens stora hjälte, som ansåg att denna del av det sociala ansvarstagandet – efterarbetet för att stävja liknande händelser i framtiden – kanske var dagens allra viktigaste syssla.

Den sociala kontrollen på Indiens landsbygd löser inte bara brott snabbare än resenären hinner spärra simkortet och polisen plockar fram brottsanmälningsblanketten, den innebär också att resenären sällan känner sig ensam. Ständigt får man frågor om man är gift och har barn, vilken gud man tror på, om man gillar Bollywood, vad man tycker om deras land och vart man är på väg just nu. Nyfikenheten, stirrandet, de näsvisa frågorna och besattheten av att ta groupies, där resenären förstås ska vara med, ger en känsla av att man aldrig är en solitär, utan ständigt del av något större. Inte så konstigt att jag sällan känner mig ensam på resa i Indien. 

Indierna utövar förmodligen världens starkaste sociala kontroll på varandra. Men man vill inte bara ha koll på vad familjemedlemmar och grannar har för sig, utan ser också till att informera sig om alla som traskar förbi i kvarteret. Vår väster­ländska idé om personlig integritet gäller kort sagt inte här. 

Att alla har koll på alla kan förstås också bli förtryckande för vissa grupper, inte minst Indiens lågkastiga. Men till resenären skänker den sociala järnkollen trygghet. Snabbt blir man inkorporerad i en större helhet. Som om man inte tog slut där kroppen upphör, utan sitter samman med alla runtomkring