Krönika: "Världens förtrollning"

Per åker buss i Asien i jakt på magiska upplevelser.

Krönika: "Världens förtrollning"
Foto: Per J Andersson.

Jag åker buss genom fullpackade städer som är ett sammelsurium av kiosker och hål-i-väggen med girlanger av portionsförpackningar i stanniol med tvättmedel och schampo, öppna avloppsdiken med trögflytande svart sörja, cyklar invecklade i ett trafikplockepinn och parkerade lastbilar målade i regnbågens alla färger.

Allting doftar mer, rör sig mer och låter mer än vad jag är van med. In genom de öppna sidorutorna sveper den söta doften från jasmin, lotus och krysantemum som ligger i prydliga högar på de ambulerande trävagnarna i basaren som bussen knixar sig genom.

Allting intensivt dallrande i eftermiddagshettan. Ingenting likgiltigt. Allting invecklat i en sorts organiserat kaos och insvept i en ljusbrun dimma av damm. Ingenting helt och skinande. Allting halvfärdigt och flagnande. Ingenting stilla. Allting i rörelse.

Det kanske låter pretto, men bussfärden genom det livfulla asiatiska landskapet känns som essensen av begreppet livsglädje, av den enkla lyckan i att få finnas till och uppleva saker som händer.

Per J Andersson, krönikör på Vagabond.

När vi mår som bäst utbrister vi ofta att "nu är allt perfekt". Men här är absolut ingenting "perfekt" i ordets rätta betydelse. Det mesta är snarare trasigt och bristfälligt. Och ingen har städat, pyntat och arrangerat för att jag ska komma på besök, eftersom ingen här ens visste att jag var på väg. Om det är något jag är missnöjd med finns det heller ingen instans där jag kan klaga och kräva pengarna tillbaka, som det hade funnits om jag köpt en paketresa. 

En kort stund av total närvaro, av reseeufori, av flow.

Härmed är det på plats för en brasklapp: Obs, allt detta existerar, men den som far hit och inte hittar den rätta känslan, har inte rätt att ställa ersättningskrav till undertecknad. 

När vi reser står den oberäkneliga, ständigt föränderliga verkligheten för gårdagens, dagens och morgondagens show. Och vi har ingen aning om vad som kommer hända härnäst. 

En kort stund av total närvaro, av reseeufori, av flow, det där psyko­logiska begreppet som beskriver ett med­vetande­tillstånd som in­träffar när man hamnar bortom sin annars reflekterande själv­medvetenhet. När där, då och sedan försvinner och allt blir här och nu.

Den tyske sociologen Max Weber frågade sig för hundra år sedan om inte det rationella och vetenskapliga tänkandet, som han själv var en del av, kommer att leda till världens avförtrollning. Han menade att om världen mäts och vägs på längden och tvären riskerar den att inte längre kännas besjälad och gudomlig, och då riskerar våra liv att te sig platta och meningslösa.

Själv är jag ateist i bemärkelsen att jag inte tror på en allsmäktig gud som intervenerar i våra liv. Samtidigt tycker jag att livet blir fruktansvärt trist om vi aldrig får uppfyllas av känslan av att någon svingat ett trollspö över världen så att den, åtminstone för en kort stund, känns magisk.

Som tur är får jag då och då den där känslan. Men bara när jag be­finner mig i rörelse. Där i bussen i Asien i det flacka efter­middags­ljuset känns världen förtrollad, upphöjd, stor­slagen. Jag tror att det är så nära en känsla av något gud­om­ligt jag kommer att komma