Krönika: Tillbaka till 1970-talets New York

Vagabonds redaktör Fredrik Brändström åker på tidsresa i New York.

Krönika: Tillbaka till 1970-talets New York
Foto: Mattias Lundblad

Empire State of Mind med Jay Z och Alicia Keys bullrar på hög volym i skrapiga bilhögtalare när vår ledsagare Grandmaster Caz hoppar in i bussen, klädd i svart med Yankeeskeps på huvudet och en tung guldkedja runt halsen. 

Hush Tours kallar sig världens enda sight­seeingtur med hiphoptema. Caz var själv med när subkulturen skapades i början av 1970-talet, som en del av ett hiphopcrew från The Bronx. 

– Är alla säkra på att de hamnat på rätt buss? En del av er ser ut som ni skulle åka på Sex & The City-turen, säger Caz och skrattar. 

Vi lämnar Times Squares blinkande reklamskyltar och åker norrut genom ett regnigt Manhattan. Färden går genom Harlem innan vi slutligen når hiphopens Ground Zero: södra Bronx. 

När jag en gång fick frågan vart i världen jag skulle åka om jag hade en tidsmaskin svarade jag utan att tveka: New York på 1970-talet. Under detta decennium så var New York en modern variant av antikens Aten eller renässansens Florens. Åtminstone i mina ögon. 

Medan hiphopens fyra element utkristalliserades uppe i The Bronx så pågick en minst lika viktig revolution på nedre Manhattan. På hak som CBGB's och Max's Kansas City föddes punken, med pionjärer som Ramones, Television och Blondie. Och samtidigt kokade stadens nattklubbar av glittrig discofeber. 

Paradoxalt nog skedde detta episka utbrott av kreativitet samtidigt som New York upplevde en av sina värsta perioder någonsin. Staden var på gränsen till kollaps, industrier lades ner och en brottsvåg löpte genom staden.

Fredrik Brändström.

Times Square var ett dekadensens näste, med skumma biografer, prostitution och porrbokhandlar. I filmer som Taxi Driver och Flykten från New York skildras New York som en krigszon, en stad utan hopp. 

Trots detta så fortsätter jag att vurma för denna epok. Och jag är inte ensam. Kanske är också det nostalgiska tillbakablickandet en reaktion på hur staden ser ut idag. 1970-talets Manhattan var en dynamisk tid då människor från vitt skilda delar av samhället kunde mötas och utbyta idéer. I vissa fall uppstod banbrytande konst och musik. Få saknar väl att bli rånad på tunnelbanan, men man kan skönja en längtan efter en tid då man inte behövde vara stormrik för att bo i New York.

För en turist däremot har New York aldrig varit så bra som nu. Utbudet vad gäller mat, musik, konst och shopping är på en nivå som få andra städer kan matcha. Staden är vackrare, renare och mer tillgänglig än någonsin. Välståndet har nått även till platser som tidigare var "no-go zones".

Självklart så förstår jag att min bild av 1970-talets New York till stor del är en myt, en romantisk efterkonstruktion. Hur det var på riktigt kommer jag aldrig att få veta – så jag tillåter mig att ha kvar min idealbild av staden. I brist på the real thing kan man alltid åka på en sightseeingtur. Även om stoppen längs vägen kan tyckas intetsägande – ett lägenhetskomplex, en park eller en graffitimålning – så ger det liv åt historien att se platser som haft en så viktig kulturell betydelse. Inte riktigt som att vara där, men nästan. Och man slipper garanterat att bli rånad. 

Tips: Missa inte Vagabonds New York-special. Ute i butik till 6 juni