Hemingway en guldgruva för turistindustrin i Venedig

Hemingway en guldgruva för turistindustrin i Venedig

Ernest Hemingway är en guldgruva för turistindustrin. Hans hjältestatus utnyttjas maximalt av hotellen, barerna och krogarna han besökte i Florida och på Kuba, liksom i Paris, Spanien och Italien. Inte minst i Venedig …

Och hemingway funkar: Den amerikanska machoförfattaren säljer fortfarande. Förmodligen för att få andra författare går hem i så många läger.

Pacifister älskar honom för antikrigsromanen Farväl till vapnen, vänsterfolk för hans texter från spanska inbördeskriget, amerikaner för hans patriotism, litteraturintresserade för hans litterära kvalitéer och äventyrare och machomän för hans intresse för jakt, fiske, krig och död.

Venedig var en av författarens favorittillhåll i slutet av fyrtiotalet. Här missar ingen amerikansk turist, och heller inte jag, att besöka Hemingways favoritvattenhål, Harrys Bar, och dricka en svindyr Bellinidrink, eller att ta en lika svindyr kopp kaffe på Gritti Palace, det pråligt lyxiga hotellet vid Canal Grande där han brukade bo.

Gamla svartvita fotografier från en utställningskatalog om Hemingways italienska äventyr, som jag inte kan förmå mig att skänga, påminner mig om att hans liv blev allt trasigare med åren. Visst, jag tycker till en början också att det ser bohemromantiskt ut när han skålar i Amaronevinetsom dagligen levererades till skrivarlyan från Harrys Bar och när han frejdigt blandar till lokala aperitifen spritz – och när man ser hans reseskrivmaskinbredvid en välfylld vinkaraff.

Av texterna i utställningskatalogen märker man att de italienska litteraturvetarna inte lyckats dölja sin stolthet över Hemingways uttalande om att "Venedigborna visste hur man levde livet". De mörkar inte heller sin förtjusning över att den världsberömda författaren älskade det lokala Valpolicellavinet.

Men när man tänker på Hemingways tilltagande alkoholism känns kombinationen skrivmaskin och rödvin inte längre lika romantisk. Och jag skymtar hans trasiga själ när jag läser om den då 50-åriga författaren med den styva mustaschen och hans eskapader med sin 19-åriga älskarinna– en relation som han försökte hemlighålla för sin fjärde hustru, Mary Welch, som han då bara varit gift med i två år.

Hemingway och Welch

Ernest Hemingway med sin fjärde fru, Mary Welch, på Harrys bar i Venedig.

Till slut blev även de här erfarenheterna litteratur. Åren i Venedig resulterade ju i romanen Över floden in bland träden som handlar om en krigsärrad överste med ung älskarinna som precis som Hemingway ägnar sig åt andjakt i Venediglagunen.

Hemingway levde sina böcker. Soldaten i Farväl till vapnen byggde på hans egen erfarenhet som ambulansförare för Röda korset under första världskriget, liksom den bittra, krigströtta översten var resultatet av Venedigtiden.

På de svartvita bilderna ser jag Hemingway i kostym sitta i en eka med jaktgevär, hoppa ur en gondol, granska fångsten på Rialtos fiskmarknad, sitta vid ett bord med vit duk och äta vindruvor. Och på Harrys Bar hör jag amerikanerna skåla för sin författare som, precis som Venedigborna, visste hur man levde i nuet – och bekymrade sig mindre för morgondagens sorger. Att det i år är 56 år sedan han sköt sig med sitt gevär pratar vi inte om ikväll.

Läs mer av Per

Här är krönikörens senaste reportage från Venedig. Per är aktuell med boken För den som reser är världen vacker, som du kan skaffa här. Hans förra bok heter New Delhi-Borås, som också finns som ljudbok inläst av skådespelaren Björn Kjellman.