Krönika "Kineserna kommer"

Vagabonds krönikör Karin Wallén letar efter de nya turisterna.

Krönika "Kineserna kommer"
Foto: IBL

De såg oss på håll. Lyfte tvekande sina blickar från brädspelen, tidningarna eller hushålls­sysslorna och iakttog hur vi närmade oss. Med bara några steg kvar innan vi skulle passera var det alltid någon som sa de där orden: "Lao wai lai le." Utlänningarna kommer. 

Det var alltså vi som var utlänningarna. Jag och min svenska kompis, på promenad genom en gränd i det gamla hutong­området Houhai i Peking. Vi var de nya, de märkliga. De som gapande pekade åt helt vardagliga ting, ställde konstiga frågor om deras bostadshus och tog kort på de allmänna toaletterna. 

Det här var innan den stora turistinvasionen kommit till Houhai. Innan hemmen blivit butiker, innan Maosouvenirer och Starbucks blivit en del av gatubilden. Men uttrycket var redan så känt att det blivit tryckt på t-shirts: Lao wai lai le. Utlänningarna kommer.

Karin Wallén, krönikör på Vagabond.

Idag är det vi som ser dem komma. Kineserna toppar listorna över vilka som reser mest och spenderar mest pengar under sina resor. Inte konstigt kanske, med tanke på hur många de är, hur raketartat medelklassen vuxit, och hur få semesterdagar de har per år. Det gäller att ta i, det gäller att hinna se allt på kort tid. Och resmålen står beredda med dollarögon och blandade känslor.

För som med alla nya stora turistgrupper väntar kulturkrockar och etikettbrott. Kineserna är de nya tyskarna, amerikanerna och ryssarna. De gör lite som de vill på stränderna i Malaysia, runt templen i Kambodja och på gatorna i New York. De pratar för högt och kastar inte skräpet på rätt ställe. De leker med jetskis när alla andra vill ha det lugnt och skönt, och de har varken lärt sig att stå i kö eller betala dricks. De är överallt. Åtminstone är det vad jag hör andra säga. 

Hörde jag just en kines säga tack?!

Så var är de egentligen?, undrar jag när jag cyklar omkring mellan templen i burmesiska Bagan.

Jag möter bara fransmän, engelsmän och amerikaner. Vid Inle Lake hör jag en italiensktalande guide förklara något om buddismen, intill en tysktalande färdledare som pekar och artikulerar med hög röst. Jag reagerar knappt. Tyskarna och italienarna är ju vanliga turister i grupp, så som vi känner dem. 

Inte förrän på en bussrastplats någonstans mellan Yangon och Ngwe Saung hör jag någon säga "che che" och studsar till som en skrämd höna. Hörde jag just en kines säga tack?! Han som gjorde det är i tjugoårsåldern och köper läsk. Hans tjej har Kånkenryggsäck. Jag försöker lokalisera deras jättestora massturistgrupp med hundra gapiga medresenärer men ser ingenting. Bara tyskar, fransmän, engelsmän och amerikaner. 

När jag landar i Bangkok får jag äntligen mina förväntningar bekräftade. Ur högtalarna hörs information på två språk: engelska och kinesiska. Jag ser mig om och letar efter dem igen. Dessa horder av uniformerade kineser och deras gapiga färdledare, och "che che" men ingen dricks. 

Men allt jag hör är en som svär på skånska och några göteborgare som pratar om vädret. 

Sedan läser jag att individuellt resande är en långsamt ökande trend i Kina, och hoppas verkligen att det är framtiden jag sett på en bussrastplats i Burma. De nya kineserna kommer. Che che.