Krönika: Per jagar det unika

Under globaliseringens blanka fernissa.

Krönika: Per jagar det unika
"I Peking vill jag uppleva något kinesiskt och i Aten något grekiskt." Foto: Fotolia.

Jag älskar globaliseringen. Jag drömmer om en mer kosmopolitisk och mindre nationalistisk värld, där människor, och inte chauvinistiska politiker, fritt får bestämma var på jorden de vill bo. Jag drömmer om att vi ska kunna känna oss hemma i världen.

Med egna ögon har jag sett den ekonomiska globaliseringens positiva effekter när det gäller att höja levnadsstandarden. Genom att återvända år efter år till framförallt Indien har jag sett hur familjer, byar och städer gått från fattigdom till medelklass på bara ett par decennier.

Läser man FN:s välfärdsstatistik bekräftas intrycken. Utan globaliseringen hade vi inte på så kort tid fått upp­leva hur fattigdomen halverats och sjukdomar utrotats, medan läs- och skriv­kunnigheten och medellivslängden ökat.

Aldrig tidigare i mänsklighetens historia har så många av oss kunnat gå och lägga sig mätta och friska som nu.

Samtidigt finns egenheter med globaliseringen som är förfärliga. Våra västerländska konsumtionsmönster som har spritt sig till resten av planeten hotar att föröda allt. När klimatet skenar och haven stiger kan vi sitta där i våra bensintörstiga SUV:ar med våra nya Iphones och inbilla oss att allt tids nog blir bra utan en enda personlig uppoffring.

Så har vi den kulturella globaliseringen. När jag traskar på huvudgatan i Peking, Aten och New York ser jag exakt samma varumärken och affärskedjor här som där. Då tänker jag: vart har rottrådarna tagit vägen?

Men den som reser vet att de lokala egenheterna lurar under globaliseringens blanka fernissa. Snabbt flyr jag därför från shoppingcentret och affärsgatan med Desigual, H&M, Zara, Apple och Urban Outfitters och letar reda på basarerna, affärerna, barerna och krogarna som inte tillhör världsomspännande franchisingföretag. 

Per J Andersson, krönikör och redaktör för Vagabond.

I Peking hittar jag gränden i hutongen där de grillar peking­ankor över öppen eld. I Aten går jag till Taverna Platanos och äter familjens ugnsstekta citronkyckling och hemkörda vita vin som smakat likadant sedan Grekland gjorde uppror mot turkarna på 1820-talet.

Och i New York väljer jag bort bokhandelskedjan för egensinniga Strand Bookstore, klipper mig i en barbershop utan varumärkeskoncept, men med nedsuttna galonsitsar och judiska farbröder i fläckiga frisörrockar – och avslutar med en servering som innehåller ordet "Diner", för då vet jag att jag får något lokalt, som pannkakor med lönnsirap. Är man i Amerika så är man.

Min radar är helt enkelt inställd på allt som bygger på regional tradition och har behållit sina rötter.

Min längtan efter lokal förankring antar patologiska proportioner. Vart jag än kommer trycker jag maniskt näsan mot skyltfönstret för att se om stället är värdigt ett besök. Ju intensivare och mer särpräglade lokala smaker, dofter och stilar och ju färre kopierade globala affärskoncept, desto större chans att jag kliver över tröskeln. I rollen som turist förvandlas jag och blir kulturkonservativ. I Peking vill jag uppleva något kinesiskt och i Aten något grekiskt. Och i Amerika kan jag tänka mig en hamburgare, men helst bara där.