Krönika: Tack för allt, chartern!

Karin om en älskad och hatad semesterform.

Krönika: Tack för allt, chartern!
Foto: Fotolia.

Som trettonåring hade jag ett antal orimliga drömmar. En handlade om att bli delfintränare, en annan om att få jobb på Patrick Swayzes ranch utanför Las Vegas (varför får ni räkna ut själva). En tredje handlade om att göra något som alla andra i min ålder verkade få göra: Åka på charter. 

Medan min familj kajkade runt i en Saab och fjällvandrade i icke-funktionella t-shirts med dalahästtryck åkte Annelie, Sussie och alla de andra på härliga sol- och badresor till Mallorca och Rhodos. De kom hem med överdimensionerade Toblerone från taxfree och framkallade filmrullar med suddiga bilder av turkost vatten och något som hette grekisk sallad. 

Det var något med allt det där som verkade så … glamoröst. Det här var nämligen innan fjällvandring i dimma blev något man kunde skryta med. Innan grisfester och sangria blev något man fnös åt och då en liten sköldpadda gjord av snäckskal, inhandlad i Playa de las Américas, fortfarande var något man utan ironi satte på den finaste hyllan i hemmet. Som ett minne.

Karin Wallén, krönikör på Vagabond.

Om det är jag eller tiderna som förändrats? Förmodligen båda. 

Fast sanningen är väl att själva chartern också har för­ändrats. Om Thomas Cook kunnat se in i framtiden och ana vad han satte igång när han redan 1841 bestämde sig för att demokratisera resandet, hade han kanske dragit lite i nödbromsen trots allt. Att massturismen drygt hundra år senare skulle ha skapat getton av buffébord och klordoftande pooler var förstås långt ifrån hans vision när han satte ihop den första paketresan, med tåg. Men när det till slut drogs i byggbromsarna på Mallorca och Kanarieöarna var det till allas fördel. Ingen vill i längden ha det som alla andra har. En viss känsla av exklusivitet krävs för att inte drunkna i självförakt. Redan på sextio- och sjuttiotalen fanns de som kände att de behövde be lite om ursäkt för att de åkte till Mallis och solade. Innan dess hade resor varit en ren och skär lyxprodukt. Något för den privilegierade människan. Inte för kreti och pleti. När hyfsat billiga paketresor gjorde sitt intåg så sänktes förstås statusen.

Det är något med charter som lockar fram den där lite överlägsna blicken. Säkert hos mig också, jag erkänner. Det är samma blick som ibland drabbar den som kör en automatväxlad bil. Tro mig, jag känner till den blicken. Jag kör nämligen en automatväxlad bil. Det är blicken som säger: Lilla gumman, du vet visst inte hur man kör? Eller i det här fallet – reser. 

Jag måste ändå rikta ett tack till chartern. Det var chartern som lärde mig resa. Det var chartern som tack vare en kompis familj till slut öppnade dörren till Montenegro, och sedan fick mig att fortsätta till Tunisien, Cypern och Kos – i den trygga paketresans famn. De flesta har någon gång börjat just där. Och nu återkommer vi ibland. För även om vi är självständiga ensamresenärer som luffar runt i Sydamerika i ett halvår, kan vi nästa gång vilja ta en vecka på Solkusten för att bara ta det lugnt. Bli välkomnad av en reseledare, få busstransfer till boendet utan att lyfta ett finger, och ha en paketreselag i ryggen om något skulle gå fel.