Krönika: Per minns hur dyrt det var att flyga

Vagabonds krönikör Per J Andersson om varför klagosången om flygskatten klingar falskt.

Krönika: Per minns hur dyrt det var att flyga
Foto: Fotolia.

Jag bläddrar i 30 år gamla nummer av Vagabond. Året var 1987 och på bara några årtionden hade svenska resenärer förvandlats från bortkomna kusiner från landet, som helst drack Luxus kaffe på utlandssemestern, till nyfikna kosmopolit-wannabes som älskade exotiska smaker och sökte annorlunda miljöer och nya upplevelser.

Efter gymnasiet gav sig varje år över 100 000 ungdomar ut i världen för att luffa runt på dammiga vägar. Luftkonditionerade hotell och inhägnade poolområden var sådant som fantasilösa gamlingar ägnade sig åt. Vi som ännu var unga och nyfikna hade andra ambitioner.

På Vagabond gjorde vi allt för att framstå som den unga resenärs­generationens språkrör. Kaxigt hävdade vi att vi var den enda resetidningen i landet som skrev om "tågluffarnas och ryggsäcksresenärernas verklighet, om hur man tar sig från New Delhi till Kathmandu för 100 kronor, om dofterna, färgerna, värmen, dammet, smutsen och människorna i Nairobis fattiga kvarter, om äventyren, om det oförutsedda".

Per J Andersson, krönikör och redaktör på Vagabond.

När jag idag bläddrar i de gamla tidningarna slås jag av att så mycket ändå handlade om Europa. Trots att Sverige ännu inte gått med i EU kändes det som om det var närmare till kontinenten då än nu. Sverige och resten av Europa hängde ihop. Man köpte sin Europabiljett i SJ:s biljettlucka, klev på tåget i sin trista hemkommun och for söderut till spännande städer där man åt friterad mat, drack sprit mitt i veckan, rökte starka Gauloises – och roade sig på något så osvenskt som festival.

Så länge vi skulle någonstans i vår egen världsdel var flyget inte att tänka på. Inte för att det var dåligt för miljön. För det hade ingen berättat för oss. Nej, vi hade helt enkelt inte råd. Inte för att vi tjänade så lite, utan för att flyget var så dyrt. I annonserna i de 30 år gamla Vagabondutgåvorna läser jag att en tur och retur-biljett Stockholm–Hongkong kostade 11 880 kronor, vilket förmodligen var billigare än normalt, eftersom man så stolt annonserade ut priset.

Om man räknar upp den prislappen till dagens penningvärde enligt Konsumentprisindex upptäcker man att biljetten i själva verket kostade ännu mer, nämligen 20 276 kronor. Och då var den ändå inte ombokningsbar och givetvis i ekonomiklass – eller "turistklass" som det kallades på den tiden. 

En snabb sökning på nätet upplyser mig om att jag idag får en tur och returbiljett till Hongkong för 3 476 kronor. Kort sagt: i slutet av åttiotalet var det sex gånger dyrare att flyga jämfört med idag. Med tanke på de historiskt låga flygbiljettpriser vi har idag klingar därför klagosången falskt om hur en flygskatt, som redan finns i Tyskland, Storbritannien, Frankrike och Österrike, skulle få oss att sluta flyga.

Tre årtionden med sjunkande flygpriser har ju gjort att nästan allt utlandsresande idag går med flyg. Är det inte då rimligt att man tar tillbaka en pytteliten del av den enorma vinst som vi resenärer håvat in de senaste 30 åren?

Så att åtminstone någon procent av oss överväger andra transportsätt, i alla fall när resmålet är europeiskt.

Så att politikerna kan satsa på miljöåtgärder, nu när vi till skillnad från 1987 vet att vårt flygande bidrar till stigande havsnivåer och smältande glaciärer.

Gilla Vagabond på Facebook för mer resekrönikor i ditt flöde.

Flygskatt, Per J Andersson, Vagabond, Magdalena Andersson (S)

Läs mer om flygskatt

Per J Andersson på SVT Debatt: "Tveksamt om Sverige går under om flygskatten införs"