Krönika – Karin om hyrbilens förbannelse

"Jag tar hellre skråmorna själv – bara bilen är repfri", skriver Vagabonds krönikör Karin Wallén.

Krönika – Karin om hyrbilens förbannelse
Foto: Fotolia.

Vi har stålsatt oss. Vi har mentalt knutna nävar och är beredda på strid. För strid kommer det att bli, så mycket vet vi, när vi når biluthyr­ningsdisken på Vancouvers flygplats. En kvinna i mörkblå kofta ser på oss med den där minen. Biluthyrarminen. Den där samman­bitna, ni vet, som ska få en att känna att man håller på att göra något riktigt dumt bara genom att vilja hyra en bil. Men som tur är sitter hon på lösningen mot all världens elände som skulle kunna drabba oss. Det står FÖRSÄKRINGAR skrivet i pannan på henne. 

Vi har bestämt oss för att säga nej till allt.

Vill vi skydda bilen mot skador? Nej. Vill vi skydda andra från att skadas av bilen? Nej. Vill vi ha bärgningsförsäkring, dygnet-runt-support, extra superförsäkring mot alla jävligheters jävligheter som naturligtvis kommer att drabba oss om vi är så fräcka att vi säger nej? Nej.

Vi tänker minsann inte bli pålurade en massa extrakostnader som inte behövs. Men för vartenda erbjudande hon ger med sammanbiten biluthyrarmin och för vartenda nej vi kastar tillbaka, går pulsen ändå upp en aning. Jinxar vi den här resan nu?

Kommer olyckorna att hagla bara för att vi är så tvärsäkra? 

Kommer den här resan att kantas av jordskred, blåljus och oväntad blixthalka mitt i juli? Kommer århundradets största hagelstorm att göra hål i Toyotans tak och kommer det att dras en månadslön från kortet för vartenda nej vi rutinmässigt uttalar? Kommer precis ALLT att gå åt helvete bara för att vi inte vill betala mer än nödvändigt?

Det är naturligtvis det hon vill få oss att tro. Så jag sträcker lite extra på mig, som för att samla kraft, och när hon konstaterar – "nämen ska ni till USA också, då måste ni ju ha en STÖRRE bil" – så kommer mitt nej så häftigt att några droppar saliv hamnar på disken där nyckeln redan ligger. 

Karin Wallén, krönikör på Vagabond.

Bilen ser okej ut på håll, men när vi tittar riktigt nära så ser vi massor av tunna repor. Vi försöker markera dem på den lilla bilskissen som finns i kontraktet, och till slut är hela bilskissen kulspetsblå. Då går vi över till att fota av allt med mobilkameran, och känner oss nöjda när vi till slut har allt dokumenterat och klart. Nu kör vi! 

Vi kör på stora vägar, små vägar, hårt trafikerade vägar och gropiga grusvägar. Vi kör så försiktigt vi bara kan, till höga berg och vidsträckta stränder. Det är härligt att vara på roadtrip, och samtidigt – ett litet helvete att försöka skydda bilen från minsta lilla skråma. 

Detta är hyrbilens förbannelse. Att vara så medveten om alla försäkringar vi nekat och alla repor och bucklor vi riskerar att dra på oss. Ska man ut på äventyr får man tåla lite repor, tänker jag, och hinner knappt tänka tanken ut innan jag ramlar på en stig och slår upp knäet en kväll på Vancouver Island. Jag ser ut som en rugbyspelare med jordiga knän och blod som rinner utmed smalbenen när jag haltar hem till vandrarhemmet. Men det är okej. Jag kan ta smällarna. Bara bilen är repfri.